Suddiga vardagspixlar

Det blir lite ljusare varje dag!

"Bara för att vi kan", sa vi och stannade till på en pub på väg hem från stan i går.

Enade framför datorn, en vanlig syn här hemma.

Verklighetstrogna plastdjur har vi alldeles för många av.

Välkommen till din psykos

Det enda felet med Nanna Johanssons senaste bok är att den tog slut alldeles för fort. Jag la mig i soffan med en öl i ena näven och boken i den andra innan middagen i går. En halvtimme senare var ölen uppdrucken och boken läst från pärm till pärm. Det går fort när man har roligt.

Lyxproblem

Så står jag där, med snyggsminket på och inser att det är en timme kvar tills vi ska till den där exotiska ön. Svältfödd på livet utanför sjukstugan känns det naturligtvis som en hel evighet. Vi ska ju korka upp och vara sådär klyschiga som bara barnfria* småbarnsföräldrar kan vara trots att vi inte riktigt räknas som det längre**.

* Provocerad av ordvalet? Varsågod, kommentarsfältet är ditt!
** Dom fyller fyra och åtta år i höst.

Men låt henne va

Aftonbladet ba "fan, nu fick vi till det igen! Laget runt på Riche i kväll!"

Som att åka till en exotisk ö

Har jag förresten berättat att kidsen ska sova hos sina farföräldrar i natt och att jag och min snubbe alltså kan göra precis vad vi vill i ett dygn? Det händer ungefär lika ofta som jag har sådär mycket mönster på mig.

De som säger vad du ska ha på dig

Sveriges Radio gör så himla mycket bra radio t.ex. Medierna i P1 som i dag handlar om modejournalistikens samarbeten med klädmärken och butiker.

Nervsystem, hålrum och ådror

Varje gång jag sprutar in den där svårt svidande nässprayen i min näsa och känner hur kortisonet letar sig in genom en öppning inåt i huvudet får jag rysningar.
"Men usch, jag vill inte veta att jag har en tunnel där..."

Det påminner mig om hur lite jag kan om min egen kropp. Här går jag omkring med ett avancerat system som jag vet så lite om och ändå tar jag inte hand om kroppen ordentligt. Jag tränar inte regelbundet, stoppar i mig massa skit, dricker alkohol, går upp i vargtimmen, har inte hjälm på huvudet när jag cyklar osv osv.

Jag är djupt fascinerad av människokroppen. Två människokroppar har skapats i min livmoder, det är stort och samtidigt bisarrt. Inuti mig fick de hjärtan, njurar, blodådror, varsin lever, hjärnor, hud, skelett, bihålor, tår, fingrar, hår, naglar m.m... För mig som inte kan så mycket om kroppen är det jämförbart med att universum skapades ur ingenting.

Så vad jag vill säga är väl tack till min kropp för att den hittills har fungerat så bra, bara med några få och mindre allvarliga undantag. Snälla fortsätt så!

PS

Det ser så himla happy, happy ut på bilderna i blogginlägget här nedanför. Precis så var det också, men stallhänget drog ut på tiden och klockan blev mycket. När vi kom hem var barnen i upplösningstillstånd och alla var arga. Vad vi har lärt oss av det? Att inte hänga i stallet en fredagskväll efter en lång och intensiv vecka med massa sjukdomar. Det är ingen bra idé.

Suddiga vardagspixlar

Äntligen ridkille på riktigt!

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 245

Med nya ridskor inslängda i baksätet och hästhår över hela jackan satt vi i bilen på väg hem från travet och pratade om vad vi skulle vilja ha för hästar i framtiden.
"En dressyrhäst kanske? En man kan hoppa högt med? En som springer fort? En travhäst?"
"Näe, jag vill nog bara ha en häst", sa Sockertoppen.
"Va?"
"Ja, en vanlig häst."
"Vad ska du göra med den då?"
"Vi skulle vara kompisar."

Säg inget till Sockertoppen, men jag vill helst ha en snygg häst att rida omkring på!