Måste ta fighten

Med lunchen i ena handen och knuten näve i jackfickan konfronterade jag en äldre man som utan hämningar hade vräkt ur sig rasistiska kommentarer.

Gubben hade parkerat sin bil på ett olämpligt ställe. Bilen som svängde in bakom honom tutade lätt för att uppmärksamma honom om att han blockerade vägen.
"Du kan väl för fan lägga in backen", vrålade gubben åt den andra bilföraren som öppnade dörren och skrek åt honom att flytta på sig, att han inte kunde stå där.

Det var då han svor nedlåtande åt den andra bilföraren och skrek att han skulle åka hem, åka hem till Irak. Sedan satte han sig i bilen och körde en bit bort. Den andra bilföraren smällde igen sin dörr och körde iväg. Kvar stod jag och kände hur adrenalinet pumpade i mig.

Jag gick fram till honom där han stod vid sin företagsbil, som tillhör en av stans större arbetsgivare, med företagsloggan på bröstet. En levande reklamdocka, skulle man kalla honom.
"Sådär kan du ju inte säga, fattar du väl."
"Vadå", sa han och låtsades som inget.
"Jag hörde precis vad du sa. Tycker sånt där är så jävla illa."

Först när jag påpekade att han representerade sin arbetsgivare blev han nervös och började flacka med blicken. Då gick det upp för honom vad han hade gjort och att han inte skulle komma undan så lätt.
"Du jag är ingen rasist", sa han.
"Vad är du då som skriker sånt där till andra människor", frågade jag och tittade på honom. Han stod där, mållös, och när han insåg att han inte hade något svar gick han.

Ett konstaterande

Andra dagens träningsvärk är den värsta.

Går ej att missa

Länkkärlek

"Starka kvinnor betyder starka individer. Starka individer är per se framgångsrika individer, det är en elitgrupp. Starka kvinnor blir således en elitgrupp kvinnor som lyckas där inga andra kvinnor lyckas. En elitgrupp som kan vara nöjd över att få mäns respekt. Men några individers framgång gynnar sällan hela gruppen, de blir i stället till exempel som kan användas för att visa på att maktstrukturer inte finns. De starka tas ut ur gruppen och används missvisande. De starka få missgynnar det stora kollektivet", skriver Helena på sin blogg.

Läs hela blogginlägget här.

Tonåringar - ett fantastiskt släkte

Framme vid tavlan framför 35 skeptiska tonåringar är man inte så jävla cool. Jag var på min gamla gymnasieskola för att prata om mig själv, journalistik, public service och bloggar. De var där för att ja, för att lärarna hade sagt till dem att gå dit.

Vart börjar man? Hur börjar man? En sak var jag säker på och det var att jag under inga omständigheter skulle tro att jag var down with the kids. Det var det värsta jag visste när jag gick på samma skola. Kom inte hit och tro att du är en av oss, det är du inte. Våga vara vuxen för fan!

Det var så sjukt surrealistiskt att stå där, på andra sidan. Efter 45 minuter var jag klar med föreläsningen och tittade ut över klassrummet. Deras händer möttes i en kort applåd och snabbt tömdes klassrummet på folk.
"Det där blev ju hur bra som helst", sa läraren entusiastiskt och jag tittade frågande på honom.

Tydligen var deras tystnad och korta svar på mina frågor ett gott betyg. Mer än så kan man inte förvänta sig när man trängt ihop ett gäng 17-åringar och när jag väl minns tillbaka gav jag inte heller så mycket mer än så i tonåren. Jag hade nämligen fullt upp med att odla mitt eget utanförskap och bevisa att det håll mina lärare pekade åt inte var rätt för mig. Jag har varit inne på det tidigare, att skolan inte var min grej, men det är en helt annan historia.

Mötet med tonåringarna var i alla fall sjukt spännande men det blir ingen lärare av mig, det är då ett som är säkert. Jag har det inte i mig!

Det var på tiden

När jag vaknar upp i morgon bitti kommer jag med all sannolikhet ha rejäl träningsvärk i rygg, mage och ben efter kvällens ridpass. Det välkomnar jag!

Suddiga vardagspixlar

Sånt där som jag tydligen uppmuntrar och till och med fångar på bild.

Mör men nöjd efter 45 minuter hård träning i ridhuset!

En sjuårings skrivbord!

Förr eller senare händer det

Ingenstans är jag så liten och skör som i hästspiltan. Jag hade lika gärna kunnat stå där med bröstkorgen och blomtatueringen blottad, som i Tjuren Ferdinand, men hästarna bara skiter i mig.
"Men sparka mig då! Bit mig! Kasta av mig! Bara du gör något!"

Avkastad, sparkad eller biten av en häst. Det är sådant som händer i stallet, men som ännu inte hänt mig. Mest rädd är jag nog för att bli sparkad eller biten och det är antagligen därför jag fortfarande känner en viss oro när jag går in till hästen i spiltan. Bli avkastad däremot, det känns lite lättare att hantera.

Med risk för att verka helt galen skulle jag bli lättad om en häst sparkade till mig eller bet till ordentligt. Bara för att ha det gjort så att jag slipper oroa mig över att det kommer att hända. Den väntan är nästan lika hopplös som att få psykosomatisk magsjuka när kidsen dragit hem magsjuka från föris.

Spar inte på komplimangerna

"en kollega till mig sa att hon hört av någon vis man en gång på hennes alla exotiska utlandsresor, att en komplimang tillhör den det gäller, och att man därför är skyldig att säga den.
hon berättade det en gång när hon frågade mig om jag inte hade uppskattat hennes klänning dagen innan, för hon såg att jag tittat på den och sen inte sagt något.
och eftersom jag är den som alltid kommenterar folks kläder när jag gillar dem, så reagerade hon.
men det var bara för att jag just då hade börjat fundera på om folk tyckte att jag var ytlig som alltid kom med kommentarer som "fin tröja!" "vad bra den där koftan passar din frisyr" osv osv.

men jag har ju fattat nu.
det finns ingen som helst anledning att hålla inne med en komplimang", skriver kloka Joanna och jag bara amen på det!

Lyxproblem

Jag får lust att bli minimalist när jag tittar på min garderob som inte längre går att stänga igen. Inte för att jag har mer kläder än tidigare utan för att jag har slängt in allt huller om buller i ett par månader nu.
"Hiva in dom", har jag sagt om min snubbe funderat på vart han ska lägga in de nytvättade kläderna. "Hiva in det bara."

Nu ångrar jag mig. Rejält.

Statusuppdatering

Efter att betalat alla räkningar, lagat lunch, storhandlat och tankat bilen kryper jag ner i soffan mellan barnen och tittar på film resten av dagen! Just nu snurrar Spirit Hästen från Vildmarken i dvdspelaren och efter det ska vi titta på På andra sidan häcken. Det är en sån dag i dag. 

Nästan som ett skämt

Vi har inte sovit så bra i natt. För i det här hemmet kan vi visst aldrig få vara riktigt friska nuförtiden. Sjukdomarna avlöser varandra och det är en ny varje gång. Det som inte dödar, härdar, sägs det. Jo, jo... Men nu börjar jag bli, ursäkta franskan, jävligt less. Jag hann precis repa mig efter min sjukhusvistelse så våldgästar, vad vi tror är, influensan vårt hem.

Lyxproblem

Sockertoppen och Lil'Bro gör sin egen frukost, hämtar in tidningen och kokar kaffe åt sin trötta morsa, men att plocka i och ur diskmaskinen och städa ena badrummet är tydligen för mycket begärt. Jaha, då får jag väl göra det själv då.

När hjärnspöken tar över

Trots att jag är mest nöjd med min kropp har jag upptäckt att jag fortfarande har en något skev kroppsuppfattning. Det blev så tydligt på jobbet häromdagen. Av någon besynnerlig anledning tror jag att jag är mycket större än vad jag egentligen är och att jag har en dålig hållning.
"Men va, du har ju värsta Persbrandthållningen", sa min kollega och hävdade att jag alltid var så rakryggad.

Där satt jag som en fisk med gapande mun och förstod inte vad hon menade? Jag är ju böjd som en ostbåge, det vet jag ju. Hon fortsatte hävda att jag alltid är så rakryggad och jag förstod vad jag höll på med, ännu en gång hade jag snackat skit om min egen kropp. För när jag synar mig själv i helkroppsspegeln ser jag ju sanningen, att jag har en snygg kropp. Den är varken för lång, för stor eller för böjd.

Min skeva kroppsuppfattning är antagligen en rest från tonåren där den lilla söta tjejen var idealet (helst skulle man ha små fötter också). Jag var inget av det där. Det är jag fortfarande inte och det är jag helt okej med, men än i dag händer det dessvärre att jag låter hjärnspökena ta över till skönhetsindustrins stora glädje. Som tur var händer det inte lika ofta längre, tack och lov.

Dagens komplimang:

Jag är fortfarande så himla glad över det världens bästa Joanna skrev till mig på Instagram i förmiddags:
"Det är någonting med dina bilder som alltid gör dem så tilldragande. Jag vill rama in samtliga och hänga på väggen."

Det är så fint med människor som inte spar på komplimangerna och berömmet!! 

PS Jag kallar mig alexmose på Instagram DS

Suddiga vardagspixlar

Vi hade en lugn och skön lördagsförmiddag.

När jag såg den här bilden, som jag knäppte av när vi var och fikade på Sockertoppens gamla stammishak, fick jag stora dåndimpen. Shit, vad stor han blivit!!

Blek och kall!

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 229

Lil'Bro's beskyddarinstinkt när det gäller hans storebror är inte nådig. I går hade han skällt ut en man som sträckte sig över honom i kön på hamburgerian.
"Hallå! Jag och min storebror ska faktiskt köpa hamburgare här!"

Eller som den där gången ett barn slog Sockertoppen i magen och Lil'Bro stegade fram till barnet och skällde ut honom. För att inte tala om den där gången en gubbe gick rakt in i Sockertoppen i matvaruaffären och Lil'Bro fick gubben att be om ursäkt inte bara en utan flera gånger i sann You don't mess with my brorsa-attityd.

Vanligtvis brukar det ju vara tvärtom, att barn hotar med sitt storasyskon i trängda situationer, men riktigt så är det inte i det här fallet. Ingen behöver ens hota, Lil'Bro är där på två sekunder för att skipa rättvisa.