När personligt blev privat i ren och skär frustration

Tavlan med den kornblå ramen, som jag gav till pappa för elva år sedan, fanns kvar i hans trasiga lägenhet. Min lillasysters mamma visade mig den men jag lämnade kvar tavlan på pappas vardagsrumsbord.
"Vad ska jag med den till", frågade jag mig själv och skakade på huvudet.

På pappas dörr stod det något i stil med "Ingen reklam, begrips" och man hade förberett mig på att hans lägenhet skulle vara... ja, olustig att besöka. Dörren öppnades och jag möttes av en märklig lukt, en blandning av rök, katt och vad det nu kunde vara - av pappas vardag. Kanske har jag ägnat den senaste tiden åt att försköna pappa, jag vet inte men besöket i lägenheten kom som en chock.

Jag plockade desperat ner två böcker som jag hittade i en av pappas tomma bokhyllor, tre kokböcker som jag lovade att behålla tills min syster flyttar hemifrån, lite kort från det tidiga 90-talet och en bunt papper från socialtjänsten, försäkringskassan, polisen och kronofogdemyndigheten i en tygpåse som jag hittade i pappas kök.
"Någonting måste jag ju ha för att minnas", sa jag till mig själv.

Och så var det ju den där vackra kistan, som pappa gav mig för en herrans massa år sedan, men som jag lämnade tillbaka när det blev för trångt i min dåvarande lägenhet. Om det inte vore för att pappa rökt inomhus skulle jag inte tveka en sekund, kistan skulle stå i hallen redan i kväll.

Jag lämnade pappas lägenhet med illaluktande händer, sviter av en allergisk reaktion och stor en stor klump i bröstet. Hur kan man få leva ett så trasigt liv i Sverige? Naturligtvis var jag tvungen att läsa alla papper, jag läste utredningen om hans arbetskapacitet och nog fan hade man bestämt att han kunde jobba eller plugga ett par timmar i veckan. Gjorde han det då? Krävde man det av honom? Ånä. Ingen krävde ett enda skit av honom. Han fick isolera sig i sin ensamhet, i den opersonliga borgen utan att någon verkligen brydde sig.

Det snöar över Umeå i dag. Ett tjockt täcke av snö har lagt sig över stan och det enda jag kan tänka på är den där historien om att snö är Guds frusna tårar och pappas trasiga lägenhet. Där fanns möbler men nästan inga personliga tillhörigheter. Jag hade hoppats på att hitta igen hans bibel, ett babyrosa fotoalbum från mitten av 80-talet och den där "en dag i taget"-boken han jämt pratade om. Istället hittade jag tallrikar med haschrester på, en karta med några främmande tabletter och just precis ingenting...

Det gör ont i hjärtat att tänka att pappa inte värderade sitt hem så högt att han struntade i att göra det till sin personliga borg. Lägenheten blev bara hans skydd mot omvärlden. Vad som gör allt ännu mer sorgligt är att han nog inte är/var ensam om den här sortens isolering. Det gör mig skräckslagen, vad är det för samhälle vi lever i egentligen?

Bokslut år 2007

Årets läsning: Torgny Lindgren - Pölsan, Bodil Malmsten - Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten - Priset på vatten i Finistère, Bent Hougaard - Curlingföräldrar och servicebarn, Elisabeth Nemert - Den vita liljan, Liza Marklund & Lotta Snickare - Det finns en särskild plats i helvetet..., Mareille Guiliano - Franska kvinnors smala hemligheter, Mary Wollstonecraft - Till försvar för kvinnans rättigheter, Göran Hägg - Nya författarskolan, Per Hagman - Cigarett, Susanna Alakoski - Svinalängorna, Martina Lowden - Allt, Fjodor Dostojevskij - Brott och straff, Mig äger ingen - Åsa Linderborg, Kristendom för Ateister - Olle Carlsson, För att lämna röstmeddelande tryck stjärna - Bodil Malmsten, Da Vinci-Koden - Dan Brown, Flodhästen i vardagsrummet - Tommy Hellsten, Förvandling - Ewa Adolfsson, En tillräckligt vacker dag för att dö - Jeanette Lindblad, Jordens Fördömda - Frantz Fanon, Svarta vykort - Marcus Birro, Var det bra så - Lena Andersson, Jag går bara ut en stund - Isobel Hadley Kamptz, Kärleksbarnet - Hillewi Wahl, Det kallas kärlek - Carin Holmberg, Bitterfittan - Maria Sveland, Mina drömmars stad och Barn av sin stad - Per Anders Fogelström, Surrealister om sex - José Pierre (red).

Årets repeat: "Gå och lägg dig unge"

Årets resa: Två veckor i Los Angeles

Årets redigaste impulsköp: Ett par rediga och rejäla kängor

Årets mest dumdristiga impulsköp: En billig blus på postorder från den svenska klädjätten, med frakt och postförskott blev den nästan dubbelt så dyr

Årets renfight:


Årets "men varför fortsätter jag att köpa det här magasinet": Bon

Årets sorg: Pappas sjukdom

Årets sorg nr 2: Att pappa dog ensam i sin säng natten till julafton

Årets "nej, nu får det faktiskt vara nog": Psykvårdens knappa resurser

Årets promenadstråk: Längs med den stora starka älven väst om stan i Umeå

Årets "man ska aldrig säga aldrig": När jag valde radiolinjen före ett års inskolning i tidningsbranschen.

Årets tacksamhet: Att medmänskligheten inte är helt utrotad

Årets frisyr:


Årets film:

Årets teveserietittande: Californication och Mia & Klara

Årets oförglömliga replik: - "Det är dumprat mamma"

Årets frågetecken: Min dåliga moral

Årets utropstecken: När vi drog lott om praktikplatserna

Årets låt: Cheek to Cheek - Sahara Hotnights

Årets stjärna jag ville träffa: Åsa Linderborg och tacka henne för Mig äger ingen

Årets skavsår och ömmande fötter: Efter en hel dag i Paris med ett par moderiktiga ballerinaskor på fötterna, dagen efter lovade jag bort min eviga kärlek med åtta franska plåster på fötterna

Årets ögonblick:

Bröllopet!

Årets festivalupplevelse: Jag har inte stövlat omkring i lera, däremot sägs det att Littfest är en festival och Martina Lowden var en upplevelse i sig

Årets 300 nakna och sexiga machomän:


Årets mode jag aldrig vill se igen: Män som inte stoppar in skjortan ordentligt i byxorna

Årets aha-upplevelse: Man kan faktiskt få jobb som skribent

Årets "Alexandra oh no you didn't": Okejrå jag erkänner, jag har börjat lyssna hiphop...

Årets motion: Skyndsamma steg till och från stan

Årets tidning: mama, nu skäms jag men det är sanningen, allt annat vore ljug

Årets blogg(ar): Bokhora, Underbara Clara och Elin Alvemark

Årets "kändis-kändis-kändis(ar)"!!!: Ryan Phillippe och Reese Witherspoon+barn på skolavslutning i Santa Monica

Årets penis på bord:


Årets nyårslöfte: Att ta körkort

Det stavas t y p i s k t

Man kan ju fråga sig om det verkligen var nödvändigt av Västerbottens-kuriren att nämna att polisen inväntade tolk för att kunna förhöra de två jacktjuvar? Jag menar, vad tillför tolk-frågan rapporteringen annat än att peka ut en viss grupp - den som inte kan prata svenska.

När man förmedlar nyheter bör man ju som journalist undvika att skapa stereotyper och fördomar om etniska grupper. Men jag antar att reportern, som skrev inlägget, glömde bort det i all hast när vk.se återigen ville vara först (och störst).

Uppdatering: Det verkar som om någon på vk.se tog sitt förnuft till fånga, meningen som störde mig till tusen är bortplockad.

Deoxiribonukleinsyra

Jag, sent 80-tal

Jag vet inte hur ofta ni tänker på det här med dna, att man är ett unikt resultat av sina föräldrar, att det inte finns någon med samma dna-kod som en själv. Vanligtvis är det inget jag tänker på, men nu känns det väldigt viktigt eftersom pappa på sätt och vis lever vidare i mig och i nästa led min son.

För mig är dna så konkret, så definitivt men ändå så mystiskt och oförståeligt att jag tror att det finns en risk för att jag drabbas av ovisshet om jag nystar i det för mycket. Kanske finns det vissa gånger man måste acceptera det definitiva, ungefär som när mamma säger "för att jag säger så."
- Jamenokejrå.

Instängd i en bubbla

Jag kom just på att jag inte har en aning om vad som hänt i världen sen julaftonsmorgon. Snacka om skrämmande, jag hade t.ex. ingen aning om att Benazir Bhutto dödades i går. Åhåhjaja det känns så konstigt att världen fortsätter i vanlig ordning när min verklighet står stilla.

Ernst-Hugo Järegård v/s Johnny Depp

Här hemma bojkottar vi tydligen barnkanalen och traditionella bolibompa, annars blir det för mycket av det goda. Sockertoppen har gjort ett aktivt val och ser hellre på film än teve. Han varvar med två filmer - Resan till Melonia eller Kalle & Chokladfabriken. Man kan tycka att det är enformigt men han blir förolämpad om man försöker att erbjuda honom en annan film.

Så just nu pratar vi mycket om Caliban, som är trädgårdsmästare på ön Melonia, och vart Wonkas mystiska chokladfabrik finns. Ibland pratar vi om vilken karaktär som är bäst, alltså vem sockertoppen gillar allra mest och då säger han alltid Willy Wonka.

Själv har jag så oerhört svårt för karaktären Willy Wonka, jag menar, kan man verkligen gilla den mannen? Även om Johnny Depp är vrålsnygg kan jag inte låta bli att tänka på hur illa jag tyckte om herr Wonka som barn. Så kom jag på att det nog beror på Ernst-Hugo Järegårds tolkning. Jag menar, jämför Järegårds mörka och dystra röst med Johnny Depps lite mer neurotiska, lömska men nippriga tolkning. Depps tolkning gör en glad, det blev man inte av Järegård-versionen, den gav mest magknip. Visst?

Jag måste skriva mig ur det här:

"Amen guuud, kan man verkligen ha på sig en grådaskig jumper när man ska ta förväl av sin avlidna förälder. Pappa ser ju inte ens att det är Acne. Fan också", sa jag till mig själv när jag drog min mans tröja över huvudet tidigt i morse. Någon tid att byta om fanns inte. Dessutom skulle pappa skrattat högt, sådär som bara han kan, om jag bytte tröja.

Vi samlades kring sjukhussängen som stod mitt i det lilla kapellet, under landstingets tunna täcke låg pappas tomma skal. Min farbror hade med sig tulpaner "det fanns inget annat", sa han innan vi la varsin blomma kring pappa. En diakonissa bad en bön. Jag tvekade länge innan jag smekte pappas iskalla panna och viskade ett par sista ord till honom.

De andra rörde sig ur det lilla kapellet en efter en, till slut var pappa och jag alldeles ensamma. Det fanns inget mellan oss, inget trevande inte ens pappas svåra sjukdom. Där fanns bara pappa och jag, en sista gång. Då frågade jag honom om han visste vad han gjorde, vilken konsekvens det skulle få, när han återigen dämpade verkligheten med kemikalier. Jag frågade om han var rädd. Pappa svarade mig inte, så klart, men han såg inte rädd ut.

Diakonissan sa till mig att de fina minnena, de man behöver när sorgen tynger ner en, kommer igen när man minst anar det. Och då kom jag ihåg den där gången när pappa tog med mig till Nydalasjön för att fiska. Jag var väl kring sju, åtta år och frös rejält om fötterna. Pappa stod längst ut på bryggan med en folköl vid skon, själv stod jag lite längre in och kastade med ett fiskespö, som pappa köpt åt mig på Domus. Jag minns så väl hur jag plötsligt höll på att dras ner i sjön, jag ropade på pappa och han bullrade högt:
- JAMEN FÖR FAN, HJÄLP HENNE DÅ HON HAR JU FÅTT NAPP

En äldre man slet tag i mitt fiskespö och vevade in regnbågen, fisken alltså, och just som mannen skulle till att skära av huvudet på fisken kom pappa springande.
- Det där var nog sjöns största fisk Sandra, det gjorde du bra

"Fisken väger minst sex, sju kilo", skrockade pappa påvägen hem och vi fnittrade åt hur nära det var att jag plumsade i sjön. Jag minns att jag sa något i stil med "jag skulle i alla fall inte släppa fiskespöt, så de så." Det var varken första eller sista gången vi fiskade tillsammans. Men det var ett fint minne och nu har jag tre minnen att spara närmast hjärtat, tack gode gud för det, ja, tack så himlarns mycket.

Min pappa var en fattig och enkel man, därför känns det okej att jag inte kan erbjuda honom något annat än en fattigmansbegravning, den kommunen betalar. Vi har valt en vit kista och i annonsen är sinnesrobönen med, det var alla eniga om. Begravningen sker i stillhet, så är det sagt, men ingen stängs ute.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.


Pappa med mig på ryggen, sommaren 1984

Själv känner jag mig så oerhört tacksam över att jag inte behöver packa ner pappas grejer i svarta plastsäckar, att jag kommer att få hjälp med att ringa radiotjänst för att berätta att pappa inte kommer att se på teve ännu mindre lyssna på radio något mer. Jag behöver inte ringa försäkringskassan och tacka för den tid de betalt ut sjukpension åt honom. Däremot måste jag ringa och gör en dödsboanmälan på onsdag, det kommer jag inte undan.

.

Pappa har ett så fantastiskt fint telefonsvar och jag har ringt hans mobil säkert tio gånger under kvällen bara för att få höra honom säga acceptera. Fast han säger asseptera. Så typiskt pappa!

Konsumtionskarusellen

Bara så ni vet ska jag gå på stan och konsumera i dag, jag tror att jag ska köpa ett par riktigt dyra kängor, de snyggaste jeansen jag kan hitta och en tjusig lampa. Det är ett äckligt beteende men jag tror att det kommer att göra mig gott i dag. Dessutom får man faktiskt bete sig lite hursomhelst när man är i sorg, då är det mesta okej...

Uppdatering: Dagens lärdom är att man inte kan köpa lycka, inte ens lite välmående eller lugn för julklappspengar.

Om jag får dem tillbaka ska jag spara dem närmast hjärtat för resten av livet

I natt låg jag vaken, precis som natten innan, och väntade på att pappa kanske skulle komma förbi och säga hej då, kanske smeka mig försiktigt över kinden och lova att alltid se efter mig.
Jag känner att jag verkligen behöver tro på att min pappa finns i dödsriket, att hans själ lämnat skalet och att han äntligen får må bra.

Jag kan inte nå mina fina minnen av pappa. Det känns som om jag tappade bort dem när jag knuffades ur min trygga och pastellfärgade verklighet. Jag vet inte varför jag vill kategorisera min pappa, placera honom i ett fack som missbrukar-farsan, den psykiskt sjuka-farsan eller bara pappa, men det skulle kännas så bra om jag visste vem han är/var. Bara pappa kan han inte bli än för jag når inte mina fina minnen.

Mamma ringde mig för att berätta att pappa flyttade upp till Umeå för vår skull, han hade ingen här uppe men ändå ville han hit för att vara min pappa. Det är en fin berättelse, men den minns jag ju inte. Jag kan bläddra i mitt fotoalbum som han gjort, läsa de små texterna under fotografierna men det är inte mina minnen. Det är hans. Jag förstår att de kommer tillbaka, minnena alltså, men det vore fint om det kunde gå i en rasande fart så jag slipper tänka på att min pappa dog som en ensam missbrukare i en trashad lägenhet. För det är ju faktiskt inge kul att tänka på. Min pappa var ju bättre än så, men jag har i alla fall två minnen som jag vill berätta för er om, två riktigt fina minnen som gör mig glad mitt i allt elände.



- Han gjorde alltid potatismosen själv, det där med pulvermos var inget för honom. Jag minns till och med ett tillfälle då han sa att pulvermos var för stressade människor. Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att pappa någonsin var stressad sådär som man är i dag över världsliga ting.
- Sen var det ju den där gången när pappa sa åt mig och min barndomsvän att hänga över badkarskanten så att hennafärgen inte hamnade på plastmattan i badrummet. Ni förstår, pappa fick fyra döttrar och blev rätt bra på att fixa med tjejgrejer, typ som att färga hår och så.

När folk berättar att min pappa var en fin människa, en sån där person som hjälpte andra men inte sig själv blir jag både ledsen och glad. Ledsen för att pappa inte tog hand om sig själv, glad för att han var en fin person. Jag älskar att höra att folk tyckte om min pappa, att de ansåg att han var en fin person. Men fan, det är ju inte mina minnen och dem vill jag ju ha tillbaka - ge mig tillbaka mina fina minnen av pappa annars blir jag nog galen.

Den svenska folksjukdomen, del tio

Tidigt under julaftonsmorgon knäböjde jag vid min mobil. Jag anade vad som hade hänt, men när sanningen örfilade mig knuffades jag ur min trygga verklighet. Kanske stod jag vid fönstret i vardagsrummet när polisen berättade för mig att det såg ut som om han sov. Kanske satt jag i soffan,  jag vet inte. Vad jag vet är att jag frågade polisen om det inte kunde vara så att han sov väldigt, väldigt tungt - att han inte var död på riktigt. Man vet ju aldrig, för hur kan man ha mage att ringa mig på julaftonsmorgon och påstå att pappa var... Att pappa är död.

Pappas promenad mot avgrundens avgrund började i somras när han tog det första återfallet. Under hösten, mitt livs svåraste, har jag suttit bredvid hans trötta kropp på akuten och bett till en gud jag inte ens vet om jag tror på. Jag har vakat över honom på den slutna vårdavdelningen och försökt förstå hur det kunde gå så snett. Varför drabbades just min pappa av den svåra sjukdomen? Varför skulle just hans liv vara så svårt att han inte orkade leva?

Jag var förberedd på att den här dagen skulle komma, att jag skulle knäböja vid min mobil och ta emot det svåra samtalet. Höra orden, sluta ögonen och låta kroppen sörja. Vi har pratat så mycket om livet, om döden, om tro och vår trasiga relation den här hösten.
"Tänk att det finns något så starkt som gör att man väljer bort sina barn", var bland det sista han sa till mig.

Jag var beredd, men jag var inte beredd på att det skulle hända just nu. Det fanns så mycket jag ville säga till honom och så mycket som kunde sägas. Vi hade inte avslutat vårt samtal om gudstro men mest av allt vill jag veta varför han längtade så efter dödsriket?

I natt var vi på Julnattsmässan där församlingen bad för pappa, för mig och mina syskon, hans vänner och för att vi ska orka vidare. Jag satt bredvid min man i kyrkbänken och lyssnade på för mig vilt främmande människor som bad för pappa och då fylldes jag av ett inre ro. Pappa har det bättre där han är nu ty hans sista tid i livet var inte ett värdigt liv. Under de sista mörka månaderna har han kämpat för att orka. Han åkte in och ut från psyket som en jojo men blev gång på gång hemskickad med en burk tabletter. Jag vet att han inte var rädd för att dö, vilket gör min sorg mycket lättare att hantera.

Min pappa blev 46 år och lämnar fyra barn och två barnbarn efter sig. Han dog på julaftonsmorgon 2007 efter att ha levt sida vid sida med ett livslångt missbruk. Nu ska rättmedicin obducera hans skal, sen ska vi begrava honom och ta farväl. Det här får bli slutet på min berättelse om den vedervärdiga folksjukdomen, som kan drabba vem som helst oavsett klasstillhörighet, kön eller ålder.

Till er som jag inte ringt, ring inte än. Jag ringer er när jag orkar. Jag vet att ni bryr er, men just nu... Just nu vill jag bara vara och få vara i fred.

-

Om jag var tvungen att beskriva hösten 2007 med ett enda ord skulle det utan tvekan bli brådskande.

Ett hallelujah moment

Jag har sålt en grej till SR. En intervju med en representant ur Svenska kyrkan i en mindre ort någonstans i den norrländska glesbygden. Intervjun kommer att sändas den 27 december i SR Västerbottens morgonprogram Espresso.

Den nya bokhögen (just nu)

Hjortronlandet av Västerbottens berättardrottning Sara Lidman
Saker vi kunde berätta av Tony Parson, som är helt främmande för mig
Gå, älska! av Tomek Tryzna också helt främmande
En dold gud av Stefan Einhorn, men den har jag redan börjat tjuvläsa
Ikonen i fickan av Owe Wikström, men den funderar jag att lyssna på istället
Myggor och tigrar av Maja Lundgren, jag gav den en chans men chansen var inte en ärlig sort
Att älska som en porrstjärna, en sedelärande historia av Jenna Jameson
Älskad, Saknad av Joyce Carol Oates
Feministiska samtal, idéer och utbrott - från Arbetarens XX-sidor
De skamlösa av Sisela Lindblom
Min mor x 2 (svenska män och kvinnor berättar om sina mödrar) under redaktion av Ivan Oljelund från 1946-1947

Vuxenpoäng

Nog är det väl ändå rätt präktigt att ha ett blomsterarrangemang, som julblomstret på bilden ovan, stående i vardagsrummet.

Bokhögen som gav mig dåligt samvete

För mindre än ett år sedan bloggade jag om olästa böcker som gav mig ett oerhört dåligt samvete, jag kallade dem till och med för lik i garderoben. Förra årets olästa bokhög, som jag dokumenterade, inkluderade ett par riktigt fina läsupplevelser. Susanna Alakoskis Svinalängorna var tokbra, Dostojevskijs tegelsten var tung och svår, Mary Wollstonecraft gav mig många tankeställare, Torgny Lindgren kan aldrig misslyckas och Bodil Malmsten-förälskelsen håller fortfarande i sig osv osv.

Jag staplade mina olästa böcker i en prydlig hög och tog kortet ovan. De med fet text har jag inte läst och kommer nog aldrig att göra det heller:

Torgny Lindgren - Pölsan
Bodil Malmsten - Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån
Bodil Malmsten - Priset på vatten i Finistère
Ulf Lundell - Värmen
Orhan Pamuk - Den svarta boken (läste halva)
Anne Herries - Med stolthet som vapen (min första harlequin)
Bent Hougaard - Curlingföräldrar och servicebarn
Elisabeth Nemert - Den vita liljan
Johanna Nilsson - De i utkanten Älskade
Liza Marklund & Lotta Snickare - Det finns en särskild plats i helvetet...
Mareille Guiliano - Franska kvinnors smala hemligheter
Mary Wollstonecraft - Till försvar för kvinnans rättigheter
Göran Hägg - Nya författarskolan
Per Hagman - Cigarett Pool Volt
Susanna Alakoski - Svinalängorna
Martina Lowden - Allt
Fjodor Dostojevskij - Brott och straff

Favorit i repris

"Kära dagbok, kära blogg så här skriver alla andra och om det tycker jag..."

Årets mest otippade val:

radiolinjen

En kort historia om fördelen med kommentarsgranskning

Många av er har nog inte en susning om att de flesta kommentarerna till de artiklar Västerbottens-Kuriren publicerar på sin webb är hjärtskärande hopplösa och rysligt trångsynta. Läser man dem är risken stor att man drabbas av svår andnöd.

Till min stora förskräckelse fick jag veta att nästan 70 procent av kommentarerna inte blir godkända. Ändå slinker glåpord och andra elakheter igenom bland de 30 procent som faktiskt blir godkända. Man blir ju svimfärdig. Vad är det för fel på folk egentligen och vart kommer allt hat ifrån?

Welcome to Gnällträsk

Jamen som om det inte vore nog med att csn jävlas så är jag nästan helt säker på att jag har fått benhinneinflammation. Aj!

Hej jullov!

En av fördelarna med att plugga är det tre veckor långa jullovet, med start redan i dag. Rektorn välkomnade oss till bords, vi åt julbord och sen åkte vi hem. Nu sitter jag i vår ärtgröna soffa och njuter av att göra just ingenting, vilket kommer bli min huvudsakliga syssla under lovet.

Mindre trevligt är att csn inte lånar ut pengar till mig under julen, ånä, istället får jag två utbetalningar i januari. Det innebär att jag kommer att vara fattig som en kyrkråtta under det efterlängtade lovet och bada i pengar under årets första månad. Tack för den!

?

Häromdagen avslutade jag UMEÅBLOGGEN, som var en av Aftonbladets lokala bloggar, det var varken vemodigt eller sorgsamt. Det är nämligen så att mitt nya jobb inkluderar en blogg och det här med flera bloggar är banne mig lättare sagt än skrivet. Snacka om tidskrävande. Nu funderar jag på hur jag ska göra med Try not to look so pretty, att avsluta eller lägga den på is skulle kännas vemodigt och väldigt, väldigt sorgligt och näst intill omöjligt. Det är ju mitt kärleksbarn, min lilla pärla. Å andra sidan är det bara en blogg...

Surt sa räven

Om det låg ett grisrosa körkort i plånboken skulle jag minsann kört till närmsta nattöppna bensinmack för att köpa mjukbröd och en ost. Men jag har inget körkort så det blir inga ostmackor.

I kronologisk ordning med vissa sidospår

Jag gick igång när vi storstädade i söndags, piffade och puffade hejvilt som en god fru skulle(?) göra. Jag som vanligtvis brukar dra mig för att ens plocka upp, det blir ju ändå stökigt snart igen. Men i alla fall, jag sorterade bland dvd-filmer och cd-skivor, rättade till vingliga tidningshögar och skrynkliga gardiner, försvarade ett rangligt pinnbord, puffade kuddar och pyntade lägenheten med knappa resurser. Synd bara att den där "ordning och reda"-atmosfären, som vibrerar i luften här hemma, kommer att mattas av inom kort. Det brukar nämligen bli så.

Långt in på natten till måndag pulserade Bree van de Kamp-ådran i mig, jag satt vaken och bläddrade i diverse inredningsblaskor, vissa lyxigare än de andra och tvärtom. Skrev en önskelista som inkluderade en fåtölj för 15 000 välputsade riksdaler, en matta för 4 500 och en röd plastkorg för 250 kronor. Sen fixade jag lite med de överflödiga böckerna (se bild) som står ovanpå ena bokhyllan. Vid halv tre började jag fundera på om jag skulle göra ett andra försök med den omdiskuterade boken Myggor och tigrar, men då blev jag så väldigt trött att jag gick till sängs istället. Morgonen därpå vaknade jag i ett trivsamt sovrum, inte i ett provisoriskt förråd. Hell yeah!

-
I en förvaringsbox hittade jag ett gäng cd-skivor med bilder från den sömnlösa spädistiden, jag ögnade igenom dem och då blev det rätt uppenbart att min unge inte är stor, han är ju megastor:

Sockertoppen vintern 2005

Tur i oturen är nog bland det finaste man kan drabbas av

Jag hann knappt dricka upp min kopp kaffe förrän min kära man styrt upp så att den finaste barnvakten av dem alla är hemma med sockertoppen i morgon. Det kan innebära att ni snart hör mig i radion, men inget är säkert än - bara nästan.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 21

- Du måste komma nu, doktorn kommer närsomhelst
- Nej, jag leker
- Doktorn ska kolla vad som är fel i din kropp, du måste komma
- Det är dumprat mamma

Efter regn kommer sol. Visst?

Allra käraste sockertoppen får då minsann aldrig bli riktigt frisk, vi var till vårdcentralen nu på morgonen men det gjorde oss inte klokare. En infektion, jaha. Ingen behandling, nähäpp. Ge lite alvedon vid behov, okej. Han som så gärna ville till dagis och leka med "bäschta kåmpisen" innan julledigheten och jag som ville till skolan och fixa med mitt reportage. Nedrans bakterier, lämna min unge ifred!

Innan läggdags

Konsumtionskarusellen

Jag läste en väldigt tacksam sak häromdagen i prällen Olle Carlssons braiga bok Kristendom för ateister: "Det sägs att så länge man kan ta ett varmt bad, dricka en kopp kaffe och ha smör hemma, så tillhör man den absoluta överklassen i världen."

När eftertexten rullade drog jag en lättnadens suck

I dag såg vi The Simpsons movie på svenska, det är inget jag rekommenderar. Jag frågade till och med sockertoppen om det skulle spela någon roll om vi bytte till engelska.
- Mamma, jag förstår inte engläshka
- Jamen det här är ju vidrigt, sådär låter ju inte Homer

När mörkret faller

Vår bostadsrättförening har en lätt skrytsam historia med en fet plånbok, den består av tre våningshus i en mesgul putsfasad och det är minsann inga problem att få parkeringsplats eller tvättid. Tänk vit medelklass, som varit gifta sen gud vet när, och en medelålder någonstans mellan 62-67 år. Det bor en handfull barnfamiljer, någon änkling och ett par ensamstående ynglingar. Även om atmosfären är lite väl "medelklassig" med artiga fraser i trappuppgången och en styrelse som nekar oss att mata fåglar från balkongen så trivs jag. Det är tyst och lugnt till skillnad från våra tidigare boenden. Dessutom har vi en handyman i lägenheten under oss som mer än gärna hjälper till när proppar går, element måste luftas och som inte blir galen när sockertoppen släpar grejer längs med golven.

Men åter till grannarna, i mellanhuset bor det en mystisk man, som ofta pratar för sig själv och som klär sig i en tunn bomullsjacka om vintern. Han centrifugerar inte sina kläder och bojkottar både torktumlare och torkskåp men är mycket noga med att städa upp efter sig i tvättstugan. Ja, han är noga med det mesta. Han ser inte riktigt ut som folk gör mest, om man inte känner till vem han är och hans historia skulle man nog kunna mista honom för en galning, någon utan några som helst begränsningar. Men jag vet ju att han är harmfull och att han verkar vara så ensam i sin egna lilla värld, vilket tynger mig när jag ser honom.

I alla fall, jag kände mig mig tvungen att lämna hemmet, jag blev så nedrans less på vår lägenhet och längtade och trängtade efter egentid.
- Alltså jag tror att jag måste gå och sätta mig på Schmäck en stund, kommer hem senare någon gång...

Just när jag rundat hörnet och gått förbi det sista huset mötte jag en stressad tjej i de sena tonåren, hon sökte efter min uppmärksamhet och jag log vänligt men frågande. Bakom henne gick den mystiske mannen och släpade fötterna efter sig, han pratade för sig själv och gestikulerade vilt. Jag log vänligt och tänkte just hälsa när han gav mig en frågade blick. Han fortsatte förbi mig och jag vände mig om för att se vad som hände med tjejen, som skyndade på sina steg, ja, hon sprang nästan och såg sig om efter var tredje steg. Mannen svängde in på mellangården, han hade säkert inte ens lagt märke till den unga kvinnan eller hennes stressade uppsyn.

Och jag tänkte, att det är väl självaste tusan att vi kvinnor ska behöva bli så nedrans rädda när mörkret faller. Jag ville ropa efter henne, berätta hur det egentligen stod till, men hon syntes inte till, kanske hade hon fått för sig att närmsta tvärgata kunde vara hennes räddning.

Finn ett fel (DN På Stan 13-19 december)

Obs! Var vänlig klicka på bilden för större version

Det perfekta lördagsnöjet?

I morgon ska vi besöka ett lekland som erbjuder en lekyta på 3000 kvadratmeter och en föräldralounge med teve, internet, tidningar, fik och trådlöst internet. Som förälder kan man alltså ta det lugnt medan ungen leker förfullt bland labyrinter, hoppborgar, rutschkanor, bollkanoner och bollhav. Men det krävs att man är två, annars blir det inget loungechill. Man går i skift, den ena vaktar ungen och den andra njuter av egentid och sen byter man post var 20:e minut. Det låter för bra för att vara sant men jag måste tro att det är sant, annars går jag under.

På tal om glåpord och elakheter

Än så länge är jag väl rätt skonad från det hopplösa näthatet, men ibland dyker det upp typer som tydligen bara måste kleta ner kommentarsfältet med glåpord och andra elakheter. Ofta handlar det om rätt icke konstruktiva kommentarer, som med sin blotta närvaro vill förneka och nedvärdera.

Personligen har jag så oerhört svårt att förstå att folk faktiskt engagerar sig i människor som de uppenbarligen inte uppskattar. Är folk verkligen helt oförmögna att välja bort det som inte intresserar dem? För visst är det ett ologiskt beteende, dessutom oändligt med slöseri av tid. Okej att kommunikationen på Internet kan upplevas nästan som om den vore ansiktslös men det är inget försvar. Det som händer på Internet händer faktiskt på riktigt.

Jag förstår att jag måste lära mig ta hugg i sidan, annars kommer min tid som journalist bli olidlig. Offentligheten har sitt pris, det har man ju hört. Jag är inte rädd för kritik så länge den är konstruktiv. Däremot blir jag tyngd av sådant som andra kallar bagatellartat (läs var en gås, låt det rinna av dig), sånt är ju skitsvårt.

Mest tyngd blir jag över att jag inte kan förstå vad som får folk att spy ner kommentarsfält efter kommentarsfält. Kanske växer deras självkänsla en centimeter eller två per förnedrande kommentar.

Det här är humor

Umeås kommunstyrelses ordförande Lennart "folklig" Holmlund.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 20

Jag var just på väg ut genom ytterdörren när sockertoppen ropade på mig från sängen, han ville berätta något ytterst viktigt så jag skyndade mig dit:
- Mamma, jag kan berätta för fröken om mitt sår
- Ja, det kan du göra. Vad ska du berätta då?
- Att det kom blod
- Ska du berätta att du halkade omkull utanför ett fik
- Mm...
- Sen kan du berätta att vi köpte världens finaste plåster
- Ahh
- Å så kan du berätta att det blev lite inflammerat
- Ja, men bra att vi har en doktorslåda hemma mamma
- Jo, det är bra
- Jag kan berätta för fröken att vi har en doktorslåda hemma
- Ja, gör det. Men du, nu måste jag verkligen rusa...
- Jag kan också berätta att det kom blod
- Ja, gör det. Men du vi ses om ett par timmar
- Mamma...
- Mm
- Jag kan berätta att jag ramlade, det kom blod
- Ja, gör det. Men nu måst...
- Och att vi har doktorslåda hemma
- Ja, gör det men nu måste jag rusa. Hej då raring
- Mamma... åså kan jag berätta om..
- Jag måste verkliigen gå nu, annars kommer jag försent till skolan. Hej dååå...

Gotta have it

Åhåhjaja det var riktigt längesedan som jag mådde så illa som jag gjorde i morse när vi drog lott om praktikplatser. Det fanns fem platser i Umeå varav två på radio. Jag sa redan för ett par månader sedan att jag verkligen ville göra min praktik på Sveriges Radio här i stan. Ska jag vara helt ärlig kan jag till och med ha sagt att jag inte kan tänka mig något annat, men det sa jag nog mest för att försäkra mig om att vår lärare förstod mig.

Vi kom fram till att den mest demokratiska lösningen var att dra lott om praktikplatserna, vilket vi också gjorde. Jag hade en klump i magen redan innan vår lärare hunnit vika ihop lapparna, som vi sedan fick dra i turordning. Jag drog sist. Innan det blev min tur försökte jag övertyga mig själv om att teve kunde vara ett alternativ för mig, men när det väl blev min tur kände jag mig svimfärdig. Vadå teve, jag vill ju syssla med radio. Den känslan övergick snabbt till total lycka, jag fick nämligen tio veckors praktik på Sveriges Radio P4 Västerbotten med start i början av februari. Tjoflöjt!

DAGENS

DAGENS VILL HA: en frisk unge, det vore inte helt fel
DAGENS KLÄDSEL: sexiga underkläder, snygg kofta, snygga jeans... nä förlåt, nu ljuger jag för er. bilden ovan är också ett ljug, sådär såg jag ut för en vecka sedan. jag vågar knappt visa mig ute i dag ännu mindre på bild, ser ut som sju riktigt svåra år
DAGENS SMINK: mörka ringar under ögonen och blank hy
DAGENS FRISYR: oborstat, otvättat och jävligt sunkigt
DAGENS HÄNDELSE: diskussionen om hurvida tomtemor klär sig i ett nattlinne eller ej
DAGENS LÅT: how's your heart doing
DAGENS PLANER: min kära man, som varit bortrest, klev just innanför dörren. det innebär att jag äntligen kan skärma av mig totalt från omgivningen, lägga mig i badet och skölja av mig den senaste veckans isolering i hemmet
DAGENS SAKNAD: främmande människor
DAGENS DUMMASTE: att jag är så nedrans trött och sliten
DAGENS SJUKA: att vår julgran är så skör och vinglig, den tål just ingenting
DAGENS DROG: sömn
DAGENS ROLIGASTE: min sockersöta unge, han är så fin och bra även fast att han ibland driver mig till vansinne
DAGENS FAVORIT: min familj
DAGENS KÖP: en julstjärna
DAGENS GODIS: honungssenap
DAGENS HUMÖR: trött
DAGENS ORD: tomtemor

Tips!

Jag skulle vilja slå ett slag för Lisa Magnussons krönika om mens och hur män skulle skryta big time om måntan vore en mansgrej.

"De hade snackat högljutt om hur jävla ont de hade, gärna låtit XXL-tamponger ligga framme när de tog med sig en tjej hem första gången."

Läs!

Bara så ni vet

Mina vänner och bekanta brukar rätt ofta ifrågasätta mig för att jag har så svårt för att säga fitta, knulla och kuk högt. Man kanske kan kalla mig präktig eller lätt pretto, vad vet jag. Nåväl för att sätta mina vänner och vissa klasskamrater på plats, men också för att utmana mig själv, har jag gjort ett reportage där jag använt mig av ord som knulla, kåtslag, sex, fitta, kuk men också ord som ansvar och jämställt. Texterna publiceras i Nöjesmagasinet som ges ut i Sundsvall, Luleå och Umeå nu på fredag. Läs gärna!

I-landsproblem

Hur svårt, på en skala mellan ett och tio, är det att göra en egen julskinka? Jag funderar på om det ska bli morgondagens projekt, vi köpte nämligen en sjuhelsikes honungssenap på julmarknaden i helgen. Bland det bästa som finns är ju julskinka, senap och tunnbröd. Hmm. Eller ska jag vara lat och köpa julskinkan, som dessutom är skivad, i charken?

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 19

Ibland känns allt bara så nedrans hopplöst och man börjar fundera starkt på om man misslyckats som förälder, om man är ett fall för Nanny-akuten. I dag var en sådan dag.

Det var en kamp att få honom i säng efter lunchen och natten orkar jag inte ens tänka på. Känslomässigt färdades jag tillbaka till tiden som nybliven morsa med en skrikhals vid bröstet. Jag var helt knäckt när han väckte mig vid halv sex i morse. Men han somnade till slut och jag la mig bredvid honom och lät tystnaden omfamna mig.

Klockan var runt sen eftermiddag när vi tog en svängom i centrum för att spana efter en tomtenissedräkt i fall han skulle vara i sådant skick att det var tal om dagis i morgon. Det vore guld värt. Ett butiksbiträde förklarade att vi var ute i sista stund, att de sista såldes under gårdagen så jag frågade sockertoppen om han kunde tänka sig att vara en pepparkaka, tomtemor, tärna eller stalledräng?
- Ehm tomtemor, sa han

Jag plockade fram den röda bomullsklänningen för att visa honom. Han stirrade på den med avsmak.
- Nä mamma, det är ju ett nattlinne
- Jamen, en pepparkaksdress då, duger det
- Nä mamma, jag vill vara tomtemor
- Jamen då måste vi köpa den här klänningen, titta det kommer med en tomteluva.
- Nääää det är ett nattlinne, vrålade han
- Jamen, det finns inget annat alternativ om du nu ska vara tomtemor

Till slut gav jag upp och stegade därifrån med ungen hängandes ur vagnen. En äldre man kom fram och frågade sockertoppen hur det var fatt medan jag tog på mig jackan.
- Jag får inte vara tomtemor, snyftade sockertoppen

Den äldre mannen gav mig ett förstående leende, men jag tror nog att han missförstod situationen. Jag antar att han trodde att jag hade sagt nej till min pojk för att han ville klä ut sig till tomtemor. Det går ju inte för sig, pojkar ska ju vara stalledräng, tomtenisse eller i värsta fall pepparkaka. Inte tomtemor eller ve och fasa självaste lucia. My ass. Men jag orkade inte förklara hur det egentligen låg till så jag önskade honom en trevlig kväll och sen gick vi åt varsitt håll.

Nu är allt frid och fröjd här hemma. Kära hjärtanes, såna här dagar vet man inte om man ska skratta eller gråta...

Ibland saknar jag Let my shoes lead me forward

Nagelbitare

Ni vet nog hur det känns när man läser en riktigt bra bok, man fortsätter vidare trots att man egentligen skulle lagt bort boken för fem, sex kapitel sedan. Man läser tills man storknar och sen somnar man. Dagen efter är man trött men tänker att det var värt all uppoffring, värt att inte sova och sen fortsätter man läsa. Så är det ibland, men bara om det är en riktigt bra bok.

Att börja se en film mitt i natten som man hört på omvägar skulle kunna vara the it of the it är däremot en helt annan sak. Det är bara idiotiskt. Eller som min treåriga son skulle kalla det - dumheter. För man vet inte om upplevelsen kommer bli så bra som utlovat. Men man känner sig spänd, säger till sin älskade "äsch, sova kan man göra i ett annat liv" och så fnittrar man i samförstånd. Kryper upp bredvid varandra, vet att det lika gärna kan kännas så sjukt ovärt i morgon när man vaknar och kroppen säger nej men ungen säger upp.

Men ibland blir det riktigt bra, ungefär som i natt. Synd bara att klockan rusade iväg, att filmen var så spännande att jag sitter här i skenet av vår julstjärna och bloggar. Vad hände liksom?

Well, vi puffade till kuddarna och la oss riktigt nära, sen surrade det till och vi hamnade mitt i det perfekta bankrånet. Inside man med Denzel Washington och snyggingen Clive Owen. Förresten ett sidospår bara, vad är grejen med Clive Owen? Är det bara jag som får andnöd, hjärtklappning och börjar fundera på att lämna land och rike, man och barn och allt jag äger bara han ber om det? Är det hans mörka och djupa röst? Den självsäkra blicken? Jag vet inte, men någonting är det...

Nåväl filmen, den var så otroligt ambitiös att man tidvis svimmar. Man försöker hänga med, tror att man hänger med och viskar tyst till sin allra käraste "aha nu fattar jag, det är så det är" för att i andra sekunden längta innerligt till eftertexten. Sen är allt plötsligt över och man känner sig jävligt, ursäkta franskan, lurad men också tillfreds.

Det var såå värt det.

På tal om att sikta högt

Vid det här laget vet ni att jag har gått en anhörigbehandling. Nu går jag på något som kallas eftervård en gång i veckan.

I kväll turades vi om att läsa högt ur en text om perfektionism, som inom Al-anonvärlden verkar kategoriseras som ett karaktärsfel, något dåligt. När det var min tur läste jag stycket med en viss tveksamhet:
"Vi lyckas nästan aldrig klara saker perfekt, därför att de höga mål vi sätter upp är omöjliga att nå. Då sätter känslor av skuld och otillräcklighet in. Detta påverkar vår sköra självkänsla. Enligt detta felaktiga tänkande beror vår självkänsla på det vi gör och vårt ständiga behov av att vara perfekta. Perfektionism låser oss i en ond cirkel. I denna cirkel sätter vi upp höga mål, misslyckas att uppnå dem, straffar oss själva för detta och kanske sätter upp ännu högre mål för att kompensera vårt misslyckande."

Jag satt tyst en stund och väntade på att vi skulle diskutera, ventilera och samtala om texten. För mig är det väldigt viktigt att sätta upp höga mål i livet, att sträva efter målen likaså. Visst kan jag erkänna att jag ibland kan känna mig dålig om jag inte lyckas uppfylla dem, om jag inte når ända fram. Å andra sidan är misslyckandet i sig inget jag bävar inför, inte ens världens undergång snarare en sporre. Jag skulle inte stå ut en sekund om jag valde att sänka ribban, om jag la den just inom räckhåll för då skulle jag ju aldrig behöva kämpa. Visst, det kanske fungerar för andra men inte för mig.

Jag blev arg på mig själv när jag satt där på den lila stolsdynan i det nedsläkta rummet och läste ur den där texten. Det kändes som om jag var en av jantelagens slavar, det tog emot och jag fick ont i magen efteråt. När det blev min tur sa jag "men så länge man kan hantera sin egen perfektionism kan den inte vara fel?" Vad jag menar är att så länge man vågar lyckas och vågar misslyckas kan ens mål inte stjälpa utan hjälpa. Hur samtalet fortsatte kan jag inte berätta, för det får jag inte göra.

Jag förstår naturligtvis syftet med texten, att det i vissa fall kan gå till överdrift och att perfektionism ofta hänger ihop med ångest, ilska, trötthet, yrsel, sömnsvårighet och huvudvärk. Men så länge man tillåter sig själv att misslyckas ibland kan det väl inte vara fel att sikta högt?

Åhåhjaja

Hur mycket man än älskar sin familj, sin man och sin sockersöta unge, så måste man, i det här fallet jag, få ropa efter civilisationen efter tre, fyra dagars isolering i hemmet. Jag håller på att bli galen. Eller nej, jag håller inte på att bli galen bara jävligt, ursäkta franskan, less och en aning sugen på att le i samförstånd med vilt främmande människor.

Därför var jag så oerhört tacksam när jag satte mig ner i replokalen för att intervjua ett Umeåband, jag kände mig tio kilo lättare och åtminstone fem gånger så fräsch som just innan lunch när jag låg i sängen och försökte sova. Ni förstår, vi har drabbats av en vidrig förkylning här hemma, sockertoppen har hostat upp lungorna ett par gånger och jag har legat platt fall, ja, näst intill död sen i fredags. Nu börjar vi sakta men säkert återvända till världen, till livet och det känns så sjukt skönt!

Önskelistan, fortsättningen

I veckan fick vi hem åtminstone två, tre inredningstidningar som jag ägnat åtskilliga timmar att lusläsa i hopp om att hitta den perfekta lampan. Sen har jag sörjt min brist på kapital och att jag inte ens kan köpa mig en tjusig lampa. Så kom jag i alla fall fram till att när jag blir rik ska det första jag köper vara en aRCO med fot i massiv marmor och polerad skärm och stativ i rostfritt stål. Tänk the 60s. Det vore drömmen, ja, den skulle dessutom symbolisera min framgång. Mark my words.

Tanken med det här inlägget var väl egentligen inte att sia om min potentiella framgång och rikedom snarare att fylla på min önskelista inför julen 2007. Som ni vet har jag önskat mig en jordglob och ett gäng böcker med ett visst tema, som många av er kan lista ut om ni tänker till. Den tredje delen i önskelistan ser ut enligt följande:

Att lampor ger mig kåtslag är ingen överdrift, jag besöker de lokala återförsäljarna i lampbranschen veckovis i hopp om att de ska rea ut mina älsklingar. Men förgäves. Lampor är svindyra, priserna är näst intill vidriga. Men ändå, jag önskar mig en urtjusig lampa som skriker rikedom och framgång redan nu. Men den behöver inte vara dyr, den behöver bara se "dyr" ut. Helst en golvlampa, den ska i så fall stå i vardagsrummet så att jag ser den direkt jag kommer hem.

Hej tjäder!

Jamenvisst var det befriande att göra slut med besöksräknaren. Men nu har jag ju ingen aning om vem eller vilka som länkar till Try not to look so pretty eller ett visst inlägg. Det är trist, sånt vill man ju veta.
-
På tal om länkar, Splodgy har återuppstått från de döda!

Önskelistan, fortsättning

Penetrering skriven av Unni Drougge
Den femte sanningen skriven av Doris Lessing
Överklass - en bok om klass och identitet skriven av Susanna Popova
Flickorna från Riyadh skrivenav Rajaa Alsanea
Taxi skriven av Alexandra Pascalidious

(Egentligen bör jag väl önska mig Murvlarnas lagbok men det känns så trist, jag tror att jag låter bli. Men om ni vill mig väl så ge den till mig i julklapp)

Årets blogg(ar)?

Nu är det väl snart dags att göra upp med året som varit? Jag menar, hur skall man annars komma fram till vilket nyårslöfte som kanske skulle kunna göra en till den där perfekta versionen av sig själv som man drömmer om? Den där refrängen känner ni nog igen. Själv har jag bestämt mig för att mitt le lite mer. Men egentligen skulle ju det här inlägget handla om smarta typer i bloggosfären, inte om december och januaris värsta snackis.

Jag stod i köket och väntade på att vattenkokaren skulle börja tjuta när det slog mig - "vilken blogg är bloggosfärens smartaste år 2007?" Om ni bara visste hur mycket tid jag lägger ner per vecka på att läsa bloggar. Nu låter det som om det stjäl min tid men så är det inte, det är snarare ett sant nöje och mycket lärorikt. Så naturligtvis måste det vara så att jag kan plocka fram åtminstone tre bloggar som faktiskt ger lite extra och som är sjukt smarta.

De som jag skulle vilja nominera till bloggosfärens tre smartaste bloggar år 2007 är:
Bokhora - jag kollar ofta bokhora innan jag köper en bok
Elin Alvemark - hon har rätt, kärlek är allt
Underbara Clara - den frälsta modebloggaren från Västerbotten

Åhåhjaja (msn)

Alexandra säger: (20.46.26)
Om någon såg mig i kväll (ja, förutom min familj) så skulle de antagligen tro att jag är psykiskt sjuk
thomas säger: (20.46.57)
jaså, varför då?
Alexandra säger: (20.47.59)
Därför att jag hade en inpackning i håret för två dagar sedan och nu är mitt hår så flott att det inte är klokt. Dessutom har jag på mig en urtvättad pyjamas och ett par förstora långkallingar
thomas säger: (20.48.32)
haha, ja psykiskt sjuk eller kanske som en bekväm heroinist

Hej vinter

Greetings from Vilhelmina

Jag intervjuade en kyrkoherde i morse, vi satt i den oerhört vackra kyrkan och jag höll micken en bit från honom för att få med dynamiken, atmosfären. Det lät sjukt bra. Vi satt kvar en stund efter intervjun och snicksnackade, då frågade han mig vilken generation jag tillhör.
"Nej, vänta jag vill gissa... visst är du 80-talist"
"Huvudet på spiken"
"Det är något med 80-talisterna, de söker sig till media. Kanske är det för att stå i rampljuset, kanske är det för att få makt."
"Ja, jag börjar inse att jag inte är ensam som 80-talist och skribent. Men om det handlar om att få stå i rampljuset vette tusan snarare om att få berätta, få förmedla."

Sen pratade vi om media som den tredje statsmakten, om livet i glesbygden, om prästyrket och om hur individualismen gör folk "så ensamma, så ensamma." Det var ett mycket trevligt samtal mellan två främlingar. Just innan vi skildes åt ropade han "Då hoppas jag att jag ser dig i Uppdrag granskning om ett par år." Jag log med hela ansiktet.

Sen fortsatte jag nerför backen och naturligtvis halkade jag omkull framför tre sockersöta gummor med likadana mössor och röda kappor. Vi förbannade blixthalkan och de frågade om det gick bra.
"Jo, ja det gick bra", svarade jag och slet åt mig väskan för att kolla spelaren, hörlurarna, micken. De hade också klarat sig så jag fortsatte till hotellet. Nu sitter jag i den där lobbyn som jag skrev om i går och det känns vrållyxigt.

När det personliga blev privat eller den om att vara besviken på feminismen, på systerskapet:

För en tid sedan blev jag med två nya jobb (inte heltid men åtminstone ett par timmars journalistik per vecka och halleluja för det). Mitt hjärta bultade hårt, alla andra känslor vore omöjliga när det gäller den personliga framgången och jag välkomnar lyckan likt ett eget hallelujamoment.

Naturligtvis berättade jag om mina nya jobb för de jag träffar dagligen varav vissa inte alls tog emot nyheten som jag tänkt mig, vilket gör mig så nedrans ledsen och besviken. Hur ska man tolka det? Är min lycka och framgång synonymt med något dåligt, något som man helst inte pratar om? Så känns det i alla fall och jag antar att om jag vore en självgod MAN skulle min framgång varit enklare att ta emot. Kalla det att generalisera men jag tror att du tar fel.

Mina föräldrar, min älskade, älskade man och ett par vänner som jag verkligen, verkligen räknar med har gratulerat mig. Annars har jag mest mött en långsam och trevande tystnad. Ni förstår, som ung kvinna med visioner, kompetens och ambitioner är det banne mig ingen lek att äntligen få nå sina mål...

Mitt i all personlig lycka slåss mina ben undan, då måste mitt ego hålla ihop och jag måste således förstå att efter regn kommer sol. Men vet ni vad det värsta är? Inte? Okej, men då ska jag berätta det för er mina fina och rara läsare, som tar sig tid att läsa det jag har att leverera:
Jag är just nu så nedrans besviken på feminismen, ty i mitt liv är ideologin så jävla, ursäkta franskan, värdelöst att jag knappt kan förlita mig på tanken bakom feminismen längre.

Fy fan.

Den där om att vara sjukt PK:

Jamen dåså

Vi stannade till i Fredrika för att kolla på Buddha-statyerna, det var svinkallt men sjukt spännande. Den svarta grejen som sticker upp mellan hans ben är inte en manslem, det är ett ormhuvud.

- Jag vill se renar men helst en älg, säger jag
- Jag vill se en björn, säger en annan
- Hörrni björnarna har gått i ide, säger en tredje
- Justja, säger en annan
- Ja, men jag vill ändå se renar, svarar jag
Fem minuter senare kör vi förbi renarna på bilden ovan och tio minuter efter renarna kör vi förbi ett tjugotal orrar som sitter i ett par björkar längs med vägen. Exotiskt värre.

Nu sitter jag här i hotellets mysiga lobby och känner mig som Alex Schulman. Jag ska snart bege mig ut på stan och till en viss frikyrklig pastor som jag ska intervjua.

Fcuk Milano

Vissa drar till Milano*, andra nöjer sig med den svenska glesbygden. Själv tillhör jag den sistnämnda sorten. Väskan är packad, minidiscen likaså och det finns tydligen trådlöst internet på hotellet, vilket innebär att jag kan skriva om kvällarna, göra radio om dagarna. Tjoflöjt.

Mötet med Vilhelmina blir mitt första, jag ska dit på reportageresa med radiolinjen. Jag kan hålla med om att det låter märkligt att man drar till mitt i ingenstans men det andra alternativet var Skellefteå.
- Naturligtvis ska vi inåt i landet, konstaterade vi och bestämde oss för 2 days in Vilhelmina.

Det här vet jag om stan (än så länge):
- Vuaktjere heter stan på sydsamisak
- Socknen hette ursprungligen Volgsjö. Namnet ändrades för typ 200 år sedan till drottningen Fredrika Dorotea Vilhelminas ära.
- En tungt trafikerad väg klyver staden i tu
- Det bor 3633 personer i stan
- Allt finns inom gångavstånd
- Lapp-Lisa (tänk barnatro) kommer därifrån
- Det finns sju kyrkor varav de flesta är frikyrkliga
- Marcus Birro uppträder på Nöjesgården i början av nästa år
- Enligt kommunens hemsida finns det välsorterade varuhus och butiker
- Vissa i stan verkar lite småsura på Maud Olofsson
- Riksteatern brukar ha sina premiärer där
- En typ från en by utanför stan är garanterad 1,2 miljoner kronor då han skrapat fram tre teverutor på en trisslott. I bästa fall kan det bli 15 miljoner kronor. Men han är också utan el eftersom han inte kunnat betala sina elräkningar. En mycket märklig historia
- Det finns 26 lediga jobb i stan (källa ams)
- Kända från Vilhelmina - Lewi Pethrus, Sandra Dahlberg, Linda Isaksson m.fl.
- Stan har en egen stuntman, han heter Sune "sune på bakhjulet" Andersson.

Nu ska jag sluta blogga och fortsätta min research.
Vi hörs från Vilhelmina!

* ja, jag är både bitter och avundsjuk men åk ändå

Är det någon av er som känner till en bra bok i stil med "gör så här om du vill producera en egen film"? Helst en pedagogisk version som man kan ge till en blivande ungdom, men alla tips är naturligtvis välkomna.