fredagen den 26:e september 2008
Från 210 procent till i princip ingenting
Gudarnas skymning vad less jag är på att gå hemma och dra fötterna efter mig. Det tär nå så djävulskt på självförtroendet. Jag skulle tro att det är så här man känner sig om man hamnar mellan två jobb. Ni vet, man platsar inte i guldlaget. Jag kan inte ens trösta mig med att jag går hemma i väntan på att få sniffa bebis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Å, gott mod Alex!
SvaraRaderaJag tror mig förstå den där känslan, nästan. Halva fjolåret har jag både undermedvetet och avsiktligt gått och isolerat mig från folk och mått satskap av att dra på fötterna hemma. De konsekvenser som mitt självförakt formade lär också ha stänkt på andra (vilket jag står för, även om jag skäms) och jag är lite skraj för att jag sårat folk och samtidigt obekväm i känslan att hamna i samma sinnes/civilstatus igen. Visserligen var min situation något annorlunda, men i dagsläget tror jag att den tiden lär dröja. Så se framåt då bebislukten och det andra kommer!
Jag hoppas det ordnar upp sig när din lille kommer och att du får möjlighet att njuta av mer sällskap och prat (det är nog särskilt prat man saknar).
Oja, det är pratet jag saknar! Och som jag saknar det!
SvaraRadera