Otrevliga butiksbiträden, del femtioelva

När butiksbiträden tar förgivet att jag behöver en plastpåse brukar jag säga till dem att butiken borde ha som praxis att fråga kunden om påsen verkligen behövs. Nio av tio brukar hålla med mig och säga att de ska tänka på det till nästa gång. Hurvida de sen gör det är en annan femma.

I dag stötte jag och Sockertoppen på den sista tiondelen, den som tar uppmaningen som en förolämpning. Jag köpte ett nagellack på Kicks och innan jag hann blinka hade butiksbiträdet stoppat ner lacket i en påse.
"Oj, nu hann jag inte med. Jag behöver absolut ingen påse." Hon plockade ut lacket, gav mig en irriterad blick och sa något i stil med "jaha du behöver absolut ingen påse."
"Nej, och jag tycker att ni ska börja fråga era kunder om vi verkligen behöver en påse. Ofta behöver man ju ingen."
"Men det är rätt många fraser man ska hålla koll på", svarade hon med ett smygirriterat tonläge.
"Fast så svårt är det väl inte fråga kunden om hon/han behöver en påse. Jag tror att många skulle uppskatta det. Förresten var det bara ett tips, du behöver inte bli otrevlig."
"Jag otrevlig? Eh?"
"Ja, ja jag tycker iaf att ni ska fråga kunderna, allas ansvar du vet..."

När vi gick sa Sockertoppen "det var det fräckaste mamma." Sådan mor, sådan son.

Och där satt jag, som en guldfisk med gapande mun

Jag tänker inte sluta producera ungar förrän jag fått en dotter. När jag väl fått henne ska jag byta namn till Donna Sheridan och döpa ungen till Sophie, blondera håret och flytta till en grekisk ö och sjunga Slipping Trough My Fingers på hennes bröllopsdag. Sa jag förresten att jag ska vara lika fräsch som Meryl Streep?

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 119

Jag lyssnar på ett radioprogram om en kvinna som i trettioandra veckan fick veta att barnet hon bar fått en hjärnblödning och kanske inte skulle överleva. I dag är barnet två år och har en grav hjärnskada och kan inte se. Hon kan inte sitta själv och kommer förmodligen aldrig kunna gå. Men hon är, som det står på hemsidan, mammans ögonsten. Det går att lyssna på "Moderna Marior" i efterhand tack vare SRs webbradio.

Jag tycker att det är så skönt med program som påminner oss om att verkligheten inte alltid är pastellfärgad.

Men så sitter jag här vid köksbordet och tittar på våra ungar, den ena som sover och den andra som målar med vattenfärg. Jag tänker på det här med att man inte kan gå runt och vara uppfylld av tacksamhet hela tiden bara för att man slipper svåra sorger. Herregud mina ungar växer och frodas, tack och lov, men jag är ändå ärligen kinkig över sömnbrist, matvägran, ursinnes skrik och annat världsligt som hör föräldraskapet till. Det kommer jag nog alltid att vara.

Jag måste ha kaffe

Kaffe är bra för själen.
Kaffe är bra för huvudet.
Kaffe är bra för mig.

Bara så att ni vet

Jag packade ner vår griniga bebis i vagnen och gick in till stan i mina nya stövlar. På ett av stadens fik beställde jag en märklig macka och en cappucino, som inte var en cappucino snarare stark latte i kopp. Isabella "Blondinbella" Löwengrip hade just förklarat för Hanna Hellquist varför hon inte är feminist när min svåger mer eller mindre skrämde livet ur mig. Vi konstaterade att det är svårt att få bra kaffe, sedan frågade han om jag läst Markus Wilhelmssons text om Stockholm i DN Söndag. Det hade jag inte, men jag sa att jag skulle läsa den. Nu har jag gjort det. Det är en hyvens text, men Stockholm är fortfarande prestationsångest och trånga korsetter för mig.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 118

"Vad gör du", frågade Sockertoppen när han kom gående i hallen för 2,5 timme sedan.
"Nämen vad gör du vaken nu?"
"Jag mår inte bra, tror jag", svarade han med sin sömniga röst och kröp upp hos mig i soffan.

Sedan dess har vi hunnit med att ta tempen (hej skyhög feber), en slurk alvedon, två glas vatten, tre svängar till sängen och nu halvligger vi i soffan och kollar på Agaton Sax.

F som i fan också

Jag missade Körslaget i kväll.

Uppdatering: Phju. Repris i morgon klockan 11.30.

Alla dessa i-landsproblem

I år fick jag två hårda paket. Det är färre än vanligt, men jag klagar inte för jag fick två böcker jag verkligen vill läsa. Mamma gav mig "Får man vara lite tilltalande i det här samhället" och av mina svärföräldrar fick jag boken jag läser nu "Sista kulan sparar jag åt grannen". Det finns ytterligare en bok, som jag köpte åt min lillasyster, men som är kvar i min ägo eftersom mamma köpte hela serien. Jag skriver om Stephenie Meyers "Om jag kunde drömma". Min syster fick åtta nummer av Kamratposten istället och nu ligger boken på hallgolvet och väntar på sitt öde. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska lämna tillbaka den eller inte. Efter att ha läst ett par recensioner blir jag mer och mer övertygad om att jag ska behålla den och läsa min första ungdomsroman på riktigt länge. Äsch jag vet inte... Det kanske räcker med att jag går och tittar på filmen?

Högläsning när den är som allra bäst

En julklappsutdelning och två Aladdinaskar senare började vi läsa Jakob Wegelius fantastiska berättelse om gorillan Sally Jones. Vi har fått följa med henne från födseln ut på äventyr runt hela världen. Från Istanbul, New York, San Francisco, Borneos djupa djungel och ut på de vida haven. Vi har följt med henne uppför fasader och på rajder i kassaskåp, in i ångfartygens lastrum, på zoo och cirkusar. Vi har älskat henne och hatat dem som gjort henne illa, oroat oss över hennes hälsa och jublat högt när hon vägrade ta mer skit. Vår hjältinna!

Om vi hade läst den som en vanlig bilderbok, vilken som helst, hade vi plöjt boken på en kväll. Men jag kände redan efter första sidan att det är något särskilt med Augustvinnaren "Legenden om Sally Jones". Tillsammans gör texten och de finurliga bilderna, som oftast avslöjar mer än orden, berättelsen till ett mästerverk och man vill inte hasta vidare, inte hoppa över ens ett ord.

Sockertoppen gillade boken eftersom den är spännande. Jag gillar den eftersom Jakob Wegelius lät oss tänka själva. Vi har förundrats, diskuterat och nickat i samförstånd. Så den där om att det skulle vara en bok för nio till tolvåringar, som förlaget har satt som ålderskategori, kan inte stämma. Det är ju en bok för alla!

Ett konstaterande

Psykosomatisk magsjuka är banne mig värre än magsjukan som får en att knäböja vid vita guden.

Du är inte välkommen!

Det verkar som om vi har fått en objuden gäst på besök. När Sockertoppen kom upp från snickarrummet gick han raka vägen in i badrummet och kräktes. Om det är vinterkräksjukan eller för mycket julgodis återstår att se. Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att be om nåd hos högre makter.

Bokslut år 2008

Årets big news:


Årets samarbete: mellan mig och äkta hälften.

Årets mest dumdristiga impulsköp: mobil+abonnemang.

Årets mest redigaste impulsköp: nya boendet.

Årets sorg: den efter pappa.

Årets "man ska aldrig säga aldrig": vi skulle ju inte ha några fler barn. I skrivande stund ligger en 2,5 månaders bebis och gurglar bredvid mig.

Årets frisyr: Robert Wells-svallet

Årets frågetecken: hur många böcker har jag egentligen läst?

Årets utropstecken:


Årets "aj, det gjorde ont": eftervärkar.

Årets ögonblick: när brorsorna träffades för första gången.

Årets motion: jag cyklade fram och tillbaka till jobbet, som låg på andra sidan stan, med Lillebror skvalpandes i livmodern. Det borde jag få bragdmedaljen för!

Årets tidning: DN Söndag.

Årets beroende: Kaffe och sömn.

Årets tuttrobot:


Årets mest använda ord: döden.

Årets dikt:
"När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut"

Årets flytt: den till Gnällträsk.

Årets tack men nej tack: Al anon.

Årets festival: littfest trots att jag missade Åsa Linderborg.

Årets stövlar: det var inte ett par Hunters i alla fall.

Årets kvällsvälling: "Seinfeld".

Årets vuxenpoäng: examen, radhus, två barn.

Årets tack och lov: att jag fick jobb på radion.

Årets sommar: jobb, jobb och ännu mera jobb.

Årets arvegods:


svartvita fotografier på bland annat min mormors mormor, laestadian från Tornedalen.

Årets återkommande dilemma: luggens vara eller icke vara. Det slutade med att jag bestämde mig för att låta den växa. Så nu ser jag ut som Robert Wells.

Årets om inte Muhammed kommer till berget får berget komma till Muhammed"-situation: Läshörnan.

Årets uppmaning:


Årets rensning: den i hårddisken.

Årets renhistoria: gammalt renkött i min mun.

Årets "nej, nu får det vara nog": tidningsbudet som struntade i att dela ut DN i vår trappuppgång.

Årets sommarpratare: Olle Carlsson

Årets tack och lov: att vi fick sålt lägenheten innan finanskrisen förlamade världen.

Årets släktchock: besök i Norrbotten.

Årets teveserie: "Singelmammorna".

Årets det trodde jag aldrig: att jag skulle sitta och uggla framför teven "Efter tio".

Årets lärdom: livet går verkligen vidare.

Årets sport: cykling och barnvagnsrally.

Årets facebook-ögonblick: när chatten introducerades i mitt liv. Tack svåger!

Årets klädesplagg: den svarta tunikan.

Årets julklapp: en läsdagbok.

Sovchocken

De senaste veckorna har Lillebror chockerat och sovit 7-9 timmar i sträck per natt, vilket vi välkomnat. I natt slog han rekord och sov från 22.00 till tio i nio. NU börjar det likna något! Tjoflöjt!

Till minne av min kära far

Det är jag som skumpar runt på pappas rygg. Han dog tidigt på julaftonsmorgon år 2007.

Jag såg ditt liv
de korta åren
då döden växte som ett träd i dig.
Men också livet växte i dig
och blandade sin grönska
och sitt sus med dödens bladverk.
Jag såg dig tätna,
tung av liv och död.

Ja, så vackert såg jag
aldrig ditt liv som då
när tillit och förfäran
drog som tvillingblåst genom dig.
Du lärde mig att när
livet står som rikast
står det närmast döden.
- Sandro Key Åberg

2-åringen

I dag fyller bloggen två år! Det tycker jag att vi ska skåla vi för!

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 117

Tänk så många bilder som knäpps av, men som aldrig blir framkallade. Död åt digitalkameran!

Nu är jag hemma igen

Vi drog till storstan för att fira jul hos min mamma, men det kunde jag förstås inte skriva på bloggen. Jag tycker nämligen att det är mindre klokt att berätta att man ska resa bort, särskilt om man gått ut med både för- och efternamn på bloggen. Hej eniro liksom. Det är möjligt att jag är lite väl nojjig, eller som mamma sa lätt neurotisk, men jag har ingen som helst lust att skicka ut en virtuell inbjudan till inbrott.

Jag tror att det betyder att vi ska låtsas att vi gillar varandra

Stefan skrev: "Såg att du var medlem på Blog.lovin och jag tänkte att vi kanske kunde hjälpa varandra genom att prenumerera på varandras bloggar. Jag har lagt till till dig nu och skulle uppskatta om du ville göra samma sak."

Och hör sen

Inför julen skrivs kilometervis med text om julen, barnen, kommersen, fattigdomen och önskan om lite medmänsklighet. Folk problematiserar ståhejet kring julen. Samma visa varje år. Dan Hallemar skriver i Expressen att han "blivit stående med tre kassar Lego, pokémongubbar och en bandyklubba. Jag tittar upp på monitorn som hör till övervakningskamerorna och tänker att de måste vara fel på färgåtergivningen i de där apparaterna, så där lysrörskall ser jag väl inte ut." Sedan skriver han om kackerlackorna i Rosengård. Folk gillar sådant här. Man får oja sig lite och så skänker man pengar till valfri välgörenhetsorganisation "så här inför jul behöver de ju en extra slant". Sedan ser man på när ungarna sliter upp paketen som hungriga hyenor vid ett köttstycke. Det får mig att tänka på sommarens så kallade feministdebatt, som journalisten och författaren Maria Sveland startade genom att problematisera kärnfamiljen. Hon sade sig vara trött på lyckohyckleriet och ville ha fram avgrundsgrälen på middagsbordet. Folk undrade vad hon väntade på? Om hon skulle fortsätta att gnälla i en evighet. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skiljer feministdebatten från det som sker innan julen. För vad är det egentligen de gör, de som skriver om julen och fattigdomen, förutom att tycka att allt är skit? Här passar det Belinda Olsson skrev apropå Sveland rätt bra: "Men sen då? När vi konstaterat allt 1000 gånger, vad gör vi då? Skriver ännu en text om detta? Okej, då gör vi det." Av någon anledning hyllas de som skriver om julen och fattigdomen år efter år, medan hon som problematiserade kärnfamiljen blev kapad vid fötterna eftersom hon är gift och bor i bostadsrätt. Det rimmar inte rätt i min värld.

Nu när jag har gnällt klart tänkte jag passa på att lista tre grejer som jag tror kan göra skillnad:
- Vi ska sluta ge välgörenhetsorganisationerna en klumpsumma i slutet av året. Istället ska vi bli månadsgivare och stödja organisationerna via autogiro. Med ett mer långsiktigt stöd kan de planera längre in i framtiden.
- Säg hej till folk som ser ut att behöva ett hej.
- Jobba som volontärer där det behövs.

Jag, mesproppen

I dag fikade vi på ett ställe där det ekade tomt på koppar och glas. Fiket på hörnet använder sig enbart av pappersmuggar. Så här i efterhand tänker jag på det här med konsumentmakt, det räcker inte med att man säger "nämen har ni inga riktiga koppar." Jag skulle ha sagt "jaha, men då får vi helt enkelt gå någon annanstans."

Jodå så att

Barnvagnen gick sönder i dag. När jag skulle fälla ut underredet, eller chassit som det heter på föräldrianska, vägrade en plastbit, inte större än en tumnagel, samarbeta med mig. Efter en kvarts meckande slängde vi in skiten i bakluckan och gick för att äta lunch. Inombords blossade ett tredje världskrig upp. En plastbit liksom, en jävla plastbit.

Efter lunchen åkte vi till en butik som säljer barnvagnar, men de kunde dessvärre inte hjälpa oss. Vi ringde till en annan butik men de hade söndagsstängt och en tredje bad oss återkomma i morgon. Eftersom vi hade ärenden att uträtta vi åkte hem för att hämta bärsjalen. I hallen stod mamma:
"Kolla här, det är den här jävla grejen som är trasig. Man ska trycka in dem och så...."
"Ja, den verkar ju väldigt trasig", sa mor min. Barnvagnen gick alltså inte sönder, det bara verkade så.

Tänk att materiella ting, som man egentligen klarar sig utan, kan framkalla så starka känslor. Det är faktiskt lite äckligt. Dagens "prövning" var nog bra för mig!

Läslusta

Jag hittade Peter Kihlgårds "Kicki & Lasse" i bokhyllan. Av någon anledning har jag ett oförklarligt motstånd till boken, vilket kan hänga ihop med att i princip alla jag pratat med har bara ont att säga om den. Dessutom har jag läst, på Konrad Olssons blogg, att Anneli Jordahl konstaterat att "Skickligt skrivna och hyllade böcker visar sig ofta skramla tomt, som Peter Kihlgårds omtalade Kicki & Lasse". Skramla tomt? Åh! Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Ska jag? Ska jag inte? Det andra alternativet är att läsa Johanna Hildebrandts "Älskade krig".

Väl medveten

Jag vet, jag vet det är skittråkigt med bloggar som inte uppdateras på en dag eller två.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 116

Från ax till julsaga med Sockertoppen:




"Det var en gång en ängel...."

Amningskarusellen

Jag blir stressad när Lillebror "slarvar" vid bröstet. Det hänger nog ihop med de första veckornas hets kring hans viktkurva. Direkt han inte äter som han ska börjar jag darra på läppen. Nu har han slarvat hela dagen och jag känner hur frustrationen klättrar upp för strupen. Jag avundas alla som fixar amningen utan problem och vars ungar går upp i vikt big time. Ibland känns det som om jag skulle behöva en personlig hjälpmamma, som amningshjälpen kallar dem. Jag ska önska mig en i julklapp!

Korkat gjort av mig

Jag kände mig rätt piffig när jag gick in till stan i mina svarta stövlar med klack, som jag inte hade använt på ett bra tag. När jag hade gått en svängom på stan i jakt på julklappar kom jag på varför jag hittade dem längst in i garderoben. Det är något vajsing med ena klacken. På väg hem svor jag för mig själv och nu är de helt förstörda. Tidigare fanns nog en chans att en skomakare skulle kunnat rädda dem, men den chansen är nog minimal nu. Fast det är ju sant, man ska aldrig säga aldrig... Är det någon av er som känner till en skicklig skomakare i stan?

Stackars rosa

Flygarn skrev "Jag läste en undersökning i metro där 50% kunde tänka sig att ha ett rosa plagg på sina söner om de var under ett år. När sönerna var ÖVER ett år var det bara 5% som kunde tänka sig detta. Jag vet inte hur vetenskapligt utförd denna undersökning är. Skrämmande är det iaf. Och jag verkar tillhöra någon slags minoritetsgrupp då."

Man kan ju inte låta bli att fundera på vad som händer efter ettårsdagen? Är det då sönerna blir män? Nämen skämt åsido. När vi väl är inne på rosa... Jag ser hellre att våra ungar har rosa på sig än enbart blått. Om jag förklarade det med att säga att jag gillar rosa bättre skulle jag ljuga er rakt upp i ansiktet. Rosa i olika toner finns i deras garderober eftersom vi är så kallade "medvetna föräldrar". Det är samma sak som att "medvetna föräldrar" inte gärna klär sina döttrar i rosa. De skulle ljuga lika mycket som jag om de sa att deras döttrar inte har rosa på sig eftersom att rosa är en ful färg. Egentligen handlar det ju om att djävulens nya färg är en tjejfärg som är starkt förknippad med svaghet och typ lågstatus. Pojkar i rosa signalerar medvetna föräldrar medan tjejer i rosa symboliserar något trashigt. Kanske är det bästa att klä hela småfolket i enbart rosa.

Uppdatering: Läs Fanny Ambjörnssons "Den rosa overallen" =mycket intressant!

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 115

"Mamma nu vet jag, hon heter Victoria, hon som ska bli statschef."

Sammanfattning av natten/morgonen

Sockertoppen somnade strax efter nio. Lillebror somnade vid tiosnåret. Vi la oss kvart över tolv. Lillebror vaknade första gången, hör och häpna, efter första nyheterna. Alltså tio över sex. Sockertoppen vaknade efter att Reinfeldt berättat varför hans barn tycker att han är töntig. Alltså klockan sju. Då la jag mig i sängen igen och vaknade inte förrän klockan 10.00.

You heard me

Jag var på en lunch häromsisten. Mitt sällskap pratade om flick- respektive pojkkläder. Någon sa "jag skulle aldrig ha typ rosa på min son." Jag orkade inte ens ge mig in i diskussionen, istället väntade jag ut Lillebror som låg och sov i vagnen. Han hade på sig sin knallrosa body. Det blev mitt inlägg i diskussionen.

På tal om rss

Jag vet att många av er läser min blogg via rss-läsare och bloglovin (f.d. bloggkoll). Är det något ni rekommenderar eller bygger de på samma princip som min nya blogglista?

Exportera, importera

Det skulle inte förvåna mig om vissa av er fick över 500 inlägg från den här bloggen i rss-läsaren i går kväll. Jag fick nämligen för mig att slå ihop mina bloggar genom att importera min blogg som jag skrev år 2006. Jag tänkte att det kunde vara trivsamt att ha allt samlat på samma adress. Medan bloggen fylldes på med inlägg från Alexandras Dagboksanteckningar fick jag panik. Jag vet inte, men det känns på något sätt som om "Försök att inte..." skiljer sig nämnvärt från min förra. Det är ett helt annat tonfall här, ett trevligare sådant skulle jag vilja säga. Det var mycket enkelt att importera inläggen, svårare att få dem att försvinna. Det tog mig över en timme att radera dem från bloggen. Nu är de borta och allt känns bra igen.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 114

Bara så att ni vet är det stor skillnad på att ha jullov och att tvingas vara hemma från dagis två dagar i veckan på grund av att man råkat få ett syskon. Torsdagar brukar vanligtvis vara stora suckens dag, men så här på den första jullovsdagen går Sockertoppen omkring och snicksnackar om hur skönt det är att ha jullov.
"Då slipper man vara på dagis."

Jasså?

Stor skillnad på vad man äter och att man äter

Lillebror ökar stadigt i vikt, men han är fortfarande ett streck jämfört med andra tvåmånadersbebisar. Jag ökar också stadigt i vikt. Egentligen ogillar jag att prata om vikt så här, men jag känner mig inte riktigt bekväm i mig själv just nu och sedan är det dyrt att köpa nya kläder, särskilt jeans.

Jag äter alltid tre mål mat om dagen plus ett par mellanmål däremellan, det kräver amningen. I den mån det går undviker jag sliskaslaska och chips. Jag fikar desto mer. En bakelse och en stor cappucino om dagen är bra för magen, har varit mitt motto. Dessutom äter jag minst ett dussin mjukmackor, flest på kvällen. Ni hör ju, jag stoppar i mig en herrans massa snabba kolhydrater.

En god vän till mig föreslog att jag skulle byta ut mjukbrödet mot Wasa sport och en annan sa att jag skulle må bra av att träna. Själv vet jag inte riktigt i vilken ände jag ska börja, att viktnojja är helt nytt för mig.

Nutid

Så här såg vi ut för två månader sedan.

Lägesrapport

Jag kan inte skriva i dag och skulle jag börja på en text skulle den ändå bara bli helt förfärlig. Dessutom har jag en dålig hårdag och ute smälter snön bort . Over and out.

Dagens bild

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 113

"Vet du vad det värsta är mamma. Sen kommer en drottning vara statschef."

Uppdatering: Det kröp fram att han kollat på Eva Funcks barnprogram.

Ring P1 i mitt hjärta

Gud ligger bakom jordbävningen i Skåne, det påstod en typisk Ring P1-dam som ringde in till Täppas Fogelberg i morse.
"Hur vet du det, har Gud talat med dig om det?"
"Ja, det har han gjort."
"Har han talat med dig nu på morgonen, för jordbävningen kom ju tjugo över sex."
"Ja, då sov jag...."

Så jävla fånigt

Jag är så arg på Skatteverket att jag tror att jag måste gråta en skvätt. Det handlar inte om krångliga skatteregler utan om att en handläggare har beslutat att Lillebror inte ska få bära samma mellannamn och efternamn som mig och Sockertoppen. Alltså Malmqvist Olsson. Motiveringen är att barn får ha ett efternamn som mellannamn endast om föräldrarna bär olika efternamn och det gör vi ju inte längre.

Nu förstår jag föräldrarna från Västerbotten som kämpade för att deras son skulle få heta November i förnamn. Det är ju helt sanslöst att en myndighet styr och ställer över våra namn. Kontrollera det som är värt att kontrollera liksom.

Man skulle kunna tro att jag är sponsrad

Det skulle inte förvåna mig om någon har fått för sig att jag och Sockertoppen är en del av Schmäcks interiör, så ofta är vi där. Redan fyra dagar efter snittet introducerade vi Lillebror i vårt lilla fikasällskap, men det var inte det jag skulle berätta. Jag skulle berätta att en skata viskade i mitt öra att de håller på att fixa och trixa med butiken Skatbos kommande webbshop. Det var på tiden, tycker jag. Schmäck och Skatbo är grannar på Kungsgatan 49 i Umeå. Dessutom har de tagit ett par första staplande steg in i bloggvärlden! Välkommen online!

Stör inte mina morgonrutiner

Jag undrar om fyran har fått för sig att deras tittare på morgnarna byts ut så pass ofta att ingen skulle lägga märke till att de envisas med att visa repriser av Efter tio.

Jag är inte nojig längre

Vi var inte den enda familjen utanför den röda radhuslängan vars insida fortfarande ekar tomt. När jag förstod att det var våra framtida grannar som närmade sig slog mitt hjärta ett extra slag. Bakom föräldrarna gick två(!) ungar i Sockertoppens ålder. Vi tog i hand och samtalade om bygget "hur ska de hinna", "är alla hus sålda nu" och "hoppas att vi slipper bo på en byggarbetsplats". Medan vi ordväxlade möttes Sockertoppen och grannpojken över en snöboll. Blödig som jag är blev jag genast rörd. Jag såg framför mig hur de kommer att springa mellan husen i tid och otid, smyga ner till holmarna fast de vet att de inte får, bråka och bli vänner, dunka tre gånger i väggen som skiljer våra hem åt eftersom det betyder "kom ut NU" osv osv. Kylan letade sig in under kläderna och vi gick tillbaka till bilarna.
"Vi ses i februari."

Bullerbyn here we come!

Jag känner mig som ett par oknutna kängor

Om det är positivt eller ej återstår att se.

Det här med julklappar

Jag kan inte låta bli att fundera på hur många julklappar jag har köpt genom tiderna som aldrig har kommit till användning.

I <3 Bodil

Jag har läst "Kom och hälsa på mig om tusen år" i omgångar under dagen. De sista 75 sidorna läste jag i badkaret och när jag hade läst från pärm till pärm kände jag mig nöjd och slängde boken ovanpå toalettlocket. Jamen vad ska man annars göra av böckerna när man ska kliva ur badkaret?

För den som undrar är "Kom och hälsa på mig om tusen år" en fristående fortsättning på "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig".

Jag har svårt att se att någon som vanligtvis gillar Bodil Malmsten och hennes skriverier kan bli besviken på innehållet. Hur resten tar till sig boken är tveksamt. Men jag tänker mig att den som ännu inte har läst någon av hennes böcker ska börja med någon av de första. Den som inte uppskattar hennes skriverier kan ju ta och läsa Denise Rudbergs senaste eller nått. Förlåt nu var jag dryg. Jag skyller på att den oregelbundna sömnen gör mig lynnig. Läs den. Läs den inte. Gör som ni vill. Jag gillade den i alla fall. Nu ska jag gå och sova. Sweet dreams!

På min önskelista

Allvarligt talat. Folk frågar mig vad jag önskar mig i julklapp och jag känner mig illa tvungen att ge förslag på saker som jag skulle kunna ha användning av.
"En hel natts sömn", sa jag till min svärmor.
"Något från Acne kanske eller jag vet inte", sa jag till min man.
"En lampa", sa jag till min mamma som påpekade att jag önskar mig saker till mitt och äkta hälftens gemensamma hem medan han önskar saker till sig själv.
"Jaha, en bok då", svarade jag.

Kan man säga att man önskar sig en klapp som någon valt ut, betalat för och fått inslagen eller är man tråkig då? Kanske kan man säga "köp inget bara för sakens skull. Då är jag hellre utan." Ah! Där har vi det! Jag önskar mig något som jag inte hade förväntat mig men som ni ser fram emot att ge mig. Tada!

Blogglistan

Men uschiamej vad stressande det är att se när bloggarna jag följer har uppdaterats (se till höger). 55 minuter sen sist? Kom igen nu, leverera!

På tal om blogglistan undrar jag hur man lägger till bloggar som är knutna till en tidning? Jag försökte bland annat att lägga till Clara Lidströms blogg, men det fungerade mindre bra.

Missförstå mig rätt nu

Den senaste tiden har jag lekt med tanken att chocka mig själv och ta farväl av bloggen. Besöksräknaren har registrerat fler besökare än ever och jag har på två år hunnit skriva en herrans massa text, närmare bestämt 1767 inlägg. Bloggen är inte en börda, vilket den har varit under vissa perioder, och jag tycker att det är svinkul att blogga. Allt känns med andra ord tiptop och man ska ju sluta när man är på topp, har jag tänkt.

Efter lunch drack jag alldeles för starkt kaffe medan jag läste den här texten, som också finns i hennes bok "Kom och hälsa på mig om tusen år". Jag läste texten två gånger och tänkte att det här med att sluta i tid är, precis som ironi i skrift, en konst jag aldrig kommer att lära mig. Det är av samma anledning som ett plötsligt farväl känns kittlande. Men erfarenheten säger mig att om jag skulle säga "tack och hej" är jag tillbaka igen inom ett par veckor. Ja, det skulle i alla fall inte ta lika lång tid som för Konrad Olsson. Kolla in hans välskrivna blogg, ni lär inte bli besvikna!

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 112

Just nu önskar jag att vi bodde i radhuset och inte tre trappor upp ett stenkast från en bussväg, och två från centrum, som nu. Sockertoppen tjatar sig hes om frisk luft och sin snowracer, men jag har huvudvärk och äkta hälften kommer inte hem förrän om någon timme.
"Jag kan gå ut själv."
"Du vet att det inte fungerar så."
"Jo mamma jag ska bara vara på lillängen."
"Du får vänta på pappa."
"Åh orättvist." Jo, han sa faktiskt så.

Att bo centralt har helt klart sina fördelar, men det hade varit så skönt att kunna släppa ut honom på bakgården och slippa tjatet.

Dagens måste - raggsockor och gummistövlar

Det är trivsamt att vakna upp en tidig lördagsmorgon i december och veta att i dag är det Boklördag. Mindre trivsamt är det att samma morgon upptäckta att det är nollgradigt ute. Det är på tiden att vädergudarna låter snön ligga kvar!

Från mig till mig

För en tid sedan klickade jag hem fyra böcker från en sajt med humana priser. Varje bok är noga utvald till en alldeles särskild mottagare. Hårda paket är ju en klassiker så här i juletider: "Min julklapp har en titel, och många små kapitel."

Egentligen är jag inte så mycket för det här med att klicka hem böcker via Internet. Jag vill helst klämma lite på dem innan jag slänger upp plånboken på disken, men den här gången var det bekvämt att få dem hemskickade.

När jag öppnade paketet med de utvalda böckerna uppstod en knivig situation, plötsligt hade jag ingen som helst lust att ge bort två av böckerna. Efter en stunds betänketid bestämde jag mig för att behålla Bodil Malmstens "Kom och hälsa på mig om tusen år" samt Doris Lessings "Den femte sanningen". Man kan ju inte ge bort böcker man inte läst själv!?!

Jag åt min spenat, nu ska jag ut och hjälpa äldrefolket

Men vad hände? Jag publicerade inlägget, sedan skulle jag möblera om i ena stycket och plötsligt stängde datorn av sig. När jag sedan klickade in mig på bloggen var inlägget inte längre publicerat. Det verkar inte bättre än att jag måste börja med att skriva inläggen i ett worddokument och trycka på kringla s stup i kvarten. Har jag sagt att jag är, ursäkta min dåliga franska, jävligt less på min dator?

Nätterna är värst

Ironi i skrift är en konst som jag uppenbarligen inte behärskar. Nett skrev "Problematiken ligger väl i om ni delar på ansvaret på ett vettigt sätt, du a.m.o. och mannen. Gör ni det så behöver kanske inte vakna stunder på nätterna vara ett problem, men känner du att du drar ett större lass än honom överlag så får det ju genast betydelse. Principfast millimeterrättvisa "för sakens skull" behöver inte vara nödvändigt i ett jämställt förhållande."

Jag är inte alls ute efter millimeterrättvisa, däremot längtar jag efter en hel natts sömn utan avbrott. Men jag är helt med på din refräng Nett. Känns det som om man drar det tyngre lasset kan vissa saker framkalla en bitterhet som inte är hälsosam vare sig för en själv eller relationen. Därför är jag glad att jag har skaffat barn med en partner in crime.

På nätterna drar jag helt klart det tyngre lasset, men inte om man skulle slå ut det på hela dygnet och tack och lov för det. Men det är ingen hemlighet att oregelbunden sömn är lika skönt för kroppen som en knytnäve i mellangärdet. Amningen kan vara både bu och bä i familjerelationen, som Clara skrev. På nätterna är det helt klart bu hemma hos oss även om det är rätt mysigt att sitta i mörkret och höra Lillebror klunka.

Så kan millimeterrättvisa fungera

Martin skrev "Jag tycker tjejer ska sluta be om ursäkt och leta anledningar att väcka eller få killen att på nått sätt uppleva samma saker. Väck honom för att vara elak. Det hade jag gjort."

Teknikskit

Nu är det inte länge kvar tills min dator säger upp sig. I kväll har den nämligen stängt av sig själv två gånger. Förhoppningsvis är det inte försent påtänkt att äta spenaten och hjälpa äldrefolket över gatan nu när det är mindre än två veckor kvar till julafton.

Amningskarusellen

Den oregelbundna sömnen gör mig bitter, inte trött. Hur ofta äkta hälften än säger " väck mig, jag är vaken med honom när du har ammat klart" känner jag mig ändå orättvist behandlad. Jämfört med andra ammande morsor har jag väl inte så värst mycket att gnälla över. Jag ammar Lillebror en gång per natt, vilket tar 30-45 minuter, och han somnar direkt efter sista klunken. Eftersom han somnar om finns det ingen anledning att rycka äkta hälften ur djupsömnen. Det är väl där skon klämmer. Hur gärna vi än vill dela lika på nätterna så kan vi inte. I så fall måste jag sluta amma och det vill jag ju inte. Det värsta är att jag känner mig urfånig som känner så här. Men vad tusan, jag är bara människa.

Det här med årskrönikor

Om jag var tvungen att sammanfatta året som gått med ett ord skulle det utan tvekan bli omvälvande. Inom loppet av tio månader försvann en viktig människa ur mitt liv och en tillkom.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 111

Vi åt en sen lunch på ett barnvänligt matställe tillsammans med min syrra och hennes unge. Min sockersöta systerdotter är två och ett halvt år och missbrukar ordet nej rätt bra, precis som ungar gör i henens ålder. Trotsåldern ni vet. Vi drack kaffe efter maten och ungarna dansade runt bordet. De hade skitkul. När vi skulle gå gick ungarna bananas.
"Jag räknar till tre. Ett, tv..."
"Okej, okeeeeeeeej", sa Sockertoppen som drog på sig overallen utan protester. Han vet att risken är stor att Bandis hamnar högst upp på bokhyllan om han inte gör som vi säger.

Kusinen var inte med på noterna. Hon skulle inte sätta på sig overallen och hon skulle definitivt inte gå därifrån. Min syrra gav mig en uppgiven blick när jag sa att Sockertoppen var precis likadan när han var i hennes ålder.
"Yeah right."
"Jo, jag lovar", sa jag men hon viftade bort mitt svar medan hon drog upp dragkedjan på flickebarnets overall.

Fem minuter senare mötte vi en svettig morsa som väste ett par väl valda ord åt sin treåring, som kastade sig fram och tillbaka i barnvagnen.
"I told you so", viskade jag och min syrra såg lättad ut.

Jag förstår henne. Ibland är det skönt att se andras ungar flippa ut. Själv skulle jag dra en lättnadens suck om jag hörde en fyraåring säga "en jidijot". Jag kan ju inte vara den enda föräldern som glömmer bort sig ibland.

Hurra så bra!

Vet ni?

Förresten kan jag inte låta bli att fundera på varför den måste vara typisk. Det känns så ängsligt.

På tal om att jag känner mig beige

Visst var det en period i slutet av 90-talet då det ansågs vara snyggt att matcha beiget med beiget? Beiga byxor, vanligtvis i stretch, tillsammans med tröjor, koftor, skjortor i olika toner av den grågula färgen. Jag kan till och med se framför mig en bekant som dagligen var beige från topp till tå.

Kokkaffe is the shit

Nu ska jag gå och göra det som föräldralediga gör allra mest. Fika alltså.

Om glamomaman

De senaste veckorna har en slags hatkärlek vuxit fram till moderedaktören Cecilia Blankens, som fick sin dotter ett par veckor efter att Lillebror tog sitt första andetag. Kärlek eftersom jag tycker att hon gör det bra som fortsätter i samma takt som innan utan att känna att hon behöver smyga med det. Det är trots allt ingen hemlighet att morsan som fortsätter att jobba med en spädis på höften får oförtjänt mycket skit från omgivnigen. Hat eftersom hon är så snygg och jag så trist och beige. Eller hat och hat förresten... äsch, ni förstår nog vad jag menar. När jag läser hennes blogg sörjer jag min förtillfället taffliga klädstil och att halva min garderob är för tight. Just nu känns vägen i mina vanliga kläder som en krokig landsväg som aldrig tar slut. Dessutom skulle jag behöva klippa mig.
Åh vilken snyfthistoria!

Jo just ja

För ett par dagar sedan hittade jag till en läsvärd blogg, schmut. Läs ni också!

Att åldras

Vårt kylskåp gapade tomt på frukostmaterial i går morse, så jag valde att kasta i mig en frukost medan jag väntade på min lillasyster i centralhallen upp på sjukhuset. Jag skriver upp eftersom man måste gå/cykla sig upp för svingen eller köra upp för den nya bron för att komma till Norrlands universitetssjukhus.

Svingen är en bro, som är livsfarlig att befinna sig på eftersom cyklister och gående samsas på en liten yta. Den är visserligen uppvärmd, men det är inte vägen nedanför. Man skulle kunna säga att det är tur att Svingen byggdes i närheten av sjukhusområdet, men det var ju inte det jag skulle berätta. Jag skulle berätta att det satt två äldre herrar bakom mig varav den ena berättade att han tog den tidiga bussen från byn.
"Jag ska träffa läkaren vid halv två, men jag kände att jag behövde se lite folk", sa han samtidigt som jag jag kollade på klockan. Kvart i elva, var den.
"Ja, att se lite folk gör så mycket", sa hans sällskap.
"Ensamheten är nog det jobbigaste", sa han och fick medhåll från sitt sällskap.

Nu var de inte ensamma. Om någon skulle fråga mig hur gamla de möjligtvis skulle kunna tänkas vara, herrarna alltså, så skulle jag tippa på 75-80 år. Jag har ingen aning om de kände varandra sedan innan eller om vänthallen föste ihop dem. Inte heller vet jag om de är änklingar. Ändå drog en konstig känsla av vemod drog genom min kropp. Jag tänkte att det stora minuset med att åldras är att man kan tvingas vara med om att den man älskar och värnar om dör ifrån en. Som tur var kan man ta den tidigare bussen och sätta sig i vänthallen på sjukhuset. Där kan man åtminstone få se lite folk i rörelse.

2-årsdagen närmar sig

Snart fyller bloggen två år, det måste jag fira!

Amningskarusellen

Minns ni inläggen där jag skrev att jag gjorde inpackningar stup i kvarten och att jag tvättade mitt hår med balsam? Det är (hår)historia nu. Sedan Lillebror kom till världen och mina bröst förvandlades till två mjölkmaskiner är mitt barr helt annorlunda. Jag har hört skräckhistorier om att man kan tappa håret när man ammar, men ingen har sagt ett ord om flottigt hår. Suck!

Men jag deppar inte

På tal om Sveriges bråkigaste kvinna kan jag berätta att jag vid ett tillfälle påpekade för min dåvarande arbetsgivare att stämningen på arbetsplatsen kändes lite väl grabbig. Det slutade med att jag inte fick sommarjobbet jag hade blivit lovad.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 110

"Mamma jag är som en ordblandare. Jag tar orden. Lägger dem i en hink och rör om."

På min önskelista

När folk frågar mig vad jag önskar mig i julklapp kan jag ju inte gärna säga en iMac så jag säger "jag vet inte riktigt. En bok kanske." Problemet är bara att jag inte har den blekaste aning om vad jag önskar mig för böcker. Jag orkar inte ens göra mig det besväret att läsa recensioner i hopp om att hitta titlar och författare som skulle kunna vara intressanta. Så nu tänkte jag att ni ska få jobba i mitt ställe.

Vad ska man önska sig för böcker? Jag tänker mig en blandning av nytt och gammalt.

Snälla?

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 109

Sockertoppen brukar skämtsamt säga att hans mamma inte kan laga mat. Ibland verkar det nästan som om han inte har några större förhoppningar på min matlagning. Han äter för att han måste. Men i dag hade jag tydligen lyckats med middagen.
"Mamma vad hette det. Räääggemönkar?"
"Raggmunkar."
"Aha... det är sååå gott."

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av mitt recept:
En påse Felix Raggmunkar
3,5 dl vatten

Gör så här:
Vispa ner påsens innehåll i en skål med 3,5 dl vatten. Låt stå i ett par minuter. Grädda med margarin eller smör.

När raggmunkarna var gräddade valde jag mellan två livlinor (googla v/s mamma) för att få svar på vad man serverar till "de fina och frasiga raggmunkarna". Det är ingen hemlighet att jag är hopplös i köket, det har jag accepterat sedan länge, ändå skäms jag lite varje gång jag ringer mamma för att få svar på matlagningsrelaterade frågor. Men jag behöver inte skämmas, för min mor lägger inte några större värderingar i hurvida man kan laga mat eller inte.
"Lingonsylt passar bra."
"Jajustja. Vi hörs snart!"

På tal om matlagning, kolla in bloggen You will eat it and you will like it. Ni lär inte bli besvikna!

Ett konstaterande

Det finns inget, och då menar jag inget, i teknikväg som kan reta mig så mycket som en icke fungerande internetuppkoppling.

I'm in hell

God morgon världen!

Ni kan tro att jag blev förvånad när jag kollade på klockan och den var tjugo över sju istället för tio i fem. Tack för sovmorgonen Lillebror! Nu - frukost och DN Söndag!

Svaren

Alla tiders bästa bok, film, konstnär, band/artist?
Oj, vilken svår fråga. Jag har svårt att peka ut en särskild bok som Tidernas bästa bok, men ibland önskar jag att jag kunde läsa Per Anders Fogelströms Stockholmsserie för första gången. Tidernas bästa film hmm... typ valfri maffiosofilm (kan inte välja). När det gäller musik är Edith Piaf alla tiders. Konstnären har jag inte stött på än.

Vad får nya knyttet heta?
Han heter Ted.

Jag måste nog ändå säga att jag är rätt imponerad av dig och din familj. Du är "bara" 24 år, har två barn och är färdigutbildad inom media (kommer inte ihåg om jag läst vad din titeln är?). Stannar du upp ibland och funderar på hur bra det gått, vilken fantastisk prestation det ändå är? Jag vet ju ifrån bloggen hur tufft du har det med din pappas missbruk och bortgång och funderar om det kanske är svårt att se det andra?
Det var först när min pappa dog som jag kunde se och förstå hur bra jag faktiskt är. Innan gick jag omkring och väntade på att bluffen skulle avslöjas, att någon skulle käka upp räkmackan jag gled fram på. Det är tydligen rätt vanligt bland barn till missbrukare. De där tankarna har jag lämnat bakom mig och tack och lov för det! Du undrade vilken min titel är. Here you go: radiojournalisten som vill göra radio, men skriver text.

jag undrar om du har någon idol/förebild?
Min mamma! Var men framför allt vem vore jag utan henne?

Hur träffades du och äkta hälften?
Vi träffades efter tolvslaget på stans värsta köttmarknad. Ett par dagar senare såg vi Timmarna, som är en bra men extremt seg film. Efteråt tänkte jag att "jaja, det var kul så länge det varade, undra vad jag ska göra i helgen."

tror du på Gud? varför/varför inte?
Jag tror.

om du kunde skriva ett brev till dig själv bakåt i tiden, till när skulle du skicka det och vad skulle du skriva?
Jag skulle skicka ett brev till mig själv när jag var nyss fyllda 17 år och skulle flytta från pappas kvart. I brevet skulle det stå "Det kommer gå bra för oss. Vid 24 års ålder har du en egen familj som inkluderar man och två barn. Du är utbildad journalist med ströjobb. Pappa dör, men det kommer du att överleva. Tro mig. Jag har just upplevt alltihopa. Nu är det bara att härda ut."

hur är det att vara tvåbarnsmamma vid 24? vill du har fler barn i framtiden?
Jag vet ju inget annat. Fler barn? Tja inte än på... fyra år. Typ.

om du fick fråga vad du ville och var garanterad ett ärligt svar, vem skulle du fråga och vad?
Jag skulle fråga min pappa om hans barndom.

hur tror och önskar du att ditt liv ser ut om 10 år?
Jag skulle tro att familjen har utökats med minst en unge. Sedan hoppas jag att jag gör radio, allt annat är omöjligt. Jag tror att vi bor kvar i Umeå.

Undrar också om hur du kom på att du ville bli radiojournalist? Jag lutar åt journalist själv, men kan aldrig känna att jag kommer bli bra nog och därför känns det så hopplöst.
Ska jag vara helt ärlig började jag plugga journalistik "eftersom jag gillar att skriva". Då såg jag framför mig en karriär som skribent i ett glossigt magasin. Men efter två års studier och nästan ett halvår på radion vill jag jobba på en nyhetsredaktion.

Om du fick byta utseende med en person - vem?
Om jag var man skulle jag vilja byta utseende med Adrian Brody.

Person i bloggvärlden du känner dig mest lik (kindred spirit)?
Jag känner många likheter med dem som bloggar om föräldraskap. Vi sitter ju i samma båt.

Tänk så fel man kan ha ibland

Om jag var min läsare skulle jag haft ett dussin frågor som jag skulle vilja ha svar på. Jag skulle t.ex. vilja veta hur det gått efter köpstoppet och vad som hände med den förra bloggen, alltså "Alexandras dagboksanteckningar". Men ni verkar uppenbarligen inte ha så värst många frågor. Om det har jag tre teorier:

1) Ni surnade till när jag skrev att frågorna inte alltid kan beskyllas för att vara smakfulla.
2) Ni tror att ni vet allt om mig.
3) Ni är helt enkelt ointresserade av att veta mer.

Andra teorier välkomnas!

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 108

Vi träffade en rutinerad tvåbarnsfarsa på stan i dag. Han berättade att det är fyra gånger så jobbigt att ha två barn som att ha ett. Jag glömde fråga honom när det blir jobbigt.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 107

"Mamma kom du ihåg när vi var i Paris."
"Ja, det kommer jag ihåg. Det var en rolig resa.
"Aaa och ni gifte er där."
"Vilken minne du har. Men du, vad tycker du var roligast i Paris?"
"Den där leksaksspisen i kyrkan."

Ops...

Ha ha!

Något i stil med "tack, men nej tack. Jag lyssnar på radio" var mitt svar när jag fick en invite till sajten Spotify för ett par veckor sedan. Då förstod jag inte vad mitt nej innebar. Nu förstår jag. Men det intressanta är inte att jag tackade nej, det är att folk kollar på mig som om jag vore galen när jag berättar att jag tackat nej till en invite.

Läs mer om invites-hetsen på den välskrivna bloggen "Mitt liv som populärkulturjunkie".

På min önskelista

Vissa har kläder som intresse, jag har lampor. Kruxet är bara att lamporna som jag vill ha är oförskämt dyra.

Förra året gav min generösa mor mig ett presentkort från en av stadens lampaffärer. Jag köpte två lampor i plexiglas, en grön och en genomskinlig. I år önskar jag mig en golvlampa med tygskärmar, tänk 40- och 50-tal så är ni på rätt spår.

Ett liv utan en kamera är inget liv

I dag slog vi på stort och köpte en digitalkamera. Butiksbiträdet försökte lura på mig försäkringar, väskor, minneskort m.m. men jag nöjde mig med en prima kamera.

ps rubriken är en överdrift, så klart. ds

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 106

Det finns en herrans massa fördelar med att vara den som är föräldraledig, men en sak sticker ut lite extra så här på morgonkvisten. Man slipper stressa iväg till jobbet/skolan.

Ungarna har fått sin frukost och nu sitter jag vid köksbordet och väntar på att min gröt som puttrar på spisen. Sedan ska jag i lugn och ro, peppar peppar, käka min frukost med morgontidningarna som sällskap.

En bra start på dagen!

Dagisfientliga Clara

Personer som vill visa för andra vilka duktiga föräldrar de är brukar ge förskolan en känga. Nu verkar det som om Clara Lidström, mer känd som Underbaraclara, vill tävla i den grenen:
"Jag tror att det är jättebra att föräldrar är hemma mer med sina barn och inte låter tvåringar spendera all tid på instutitioner."

Uppdatering: Nu har hon bytt institutioner mot förskolor "eftersom att jag uttryckte mig klumpigt när jag skrev det".

Korka upp!

Ni kan tro att jag jublade högt när jag såg att vår bank sänkte tremånadersräntan med 1,15 procentenheter efter Riksbankens chocksänkning av reporäntan. För oss innebär det att den rörliga räntan i princip har halverats sedan den stod som högst tidigare i höstas. Och hallelujah för det!

Tidernas mest otrevliga snickare är utsedd

I dag svalde jag min stolthet och lät en mycket oförskämd snickare laga vår balkongdörr och ett fönster. Vi var helt enkelt tvugna att få det gjort innan den norrländska vintern suger tag i oss här uppe i norr.

Det började med att han sa "om du trodde att jag skulle ha tagit av mig dem så trodde du fel" när jag sa att det var okej att han inte tog av sig skorna. Sedan visade Sockertoppen sin pruttkudde varpå snickaren sa med ett hånfullt tonläge "kan du inte ens blåsa upp en pruttkudde." Medan han fixade och trixade med dörren snackade han högt och ljudligt i telefon, vid ett flertal tillfällen utbrast han "kärringjävel." Som grädde på moset klankade han ner på vårt hem när vi saknade tändstickor.
"Vad är det för hem du har egentligen", sa han innan han gick ner till sin bil för att se om han hade några egna.

Tack och lov står bostadsrättsföreningen för kalaset.

Den där om att blicka tillbaka

På väg till Vilhelmina i början av december 2007

Frågelådan

Det brukar vara populärt med frågestunder i bloggsfären. Läsarna ställer sina frågor och bloggaren svarar på de som passar sig att ge svar på.

Personligen tycker jag att de frågor som läsarna lämnar i kommentarsfälten är mycket mer intressanta än svaren. Ni vet, man kan inte direkt beskylla dem för att alltid vara smakfulla. Folk passar på att ställa de mest märkliga frågorna, ofta intima, och chansar på att få svar. Så klart. Det är av samma anledning som jag tycker att frågorna är mer spännande än svaren, men det gäller förstås alla slags frågor som ställs.

Det är ingen som har önskat att jag ska ha en frågestund, men det kan kvitta. Jag är nämligen nyfiken på vad ni skulle ställa för frågor till mig om ni fick chansen. Ställ era frågor (om ni nu har några), så svarar jag.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 105

Mina öron håller på att trilla av. Sockertoppen har pratat i ett sedan han vaknade i morse. Utan pauser. Hela tiden. Non stop.

En hårhistoria

"Hej! supermysig blogg, läser den varje dag. Har en fråga som inte alls rör detta inlägget: vilken är din naturliga hårfärg? när färgade du håret senast?färgar du ofta? tycker alltid det ser så färscht ut i färgen nämligen :)"

Sist jag färgade mitt hår masserade jag in en hårfärg som jag köpte från den svenska klädjätten efter ett tips från en vän. Billigt och bra, fast det kliade i hårbotten i ett par dagar efteråt.

En tidig julklapp

dn.se

Vilken skön nyhet att vakna upp till en torsdagsmorgon som denna när äldsta sonen är febrig, yngsta smygförkyld och man själv måste knapra tabletter för att slippa ha ont.

Lägesrapport

Jag gör mitt bäst för att undvika datorn och tunga lyft. Det ska tydligen lindra värken i mina ömma handleder.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 104

När: i dag kvart över fem
Var: i centrum
Medverkande: trött morsa, grinig Lillebror och "Rätt-ska-vara-rätt"-Sockertoppen

"Du har faktiskt lovat mamma."
"Jag vet..."
Som två stressade ångvält drog vi fram i jakt på den där julkalendern, som jag hade lovat honom redan i lördags. Efter fyrtiofem minuters letande hittade vi till slut ett exemplar. 47 spänn och en rask promenad senare kunde han i lugn och ro öppna sin första lucka någonsin tillsammans med Salem Al Fakirs charmiga brorsa.

Smal av amning=ljug

Jag ammar och ammar men har fortfarande inte gått ner ett gram sedan jag lämnade BB för snart sju veckor sedan.

Teknikskit

Innan klockan 19.00 i morgon kväll måste jag förstå mig på hur min diktafon fungerar. Kruxet är bara att manualen verkar vara puts väck, USB-kabeln likaså och jag har inte den blekaste aning om hur man får bort redan sparade filer.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 103

Jag blir fortfarande helt paff när Lillebror tar ton (det är svårt att förstå att en så liten kropp kan låta så högt).
"Nämen vad vill du lilla barn", frågar jag medan jag knäpper upp amningsbehån för att kunna docka fast honom vid tutten. Sedan lattjar han där en stund och jag tänker att det här är nog inte den bästa långsiktiga lösningen. 

I dag har han ammat för att bli mätt tre gånger och för att mitt arma hjärta inte står ut med ilskna bebisskrik längre än i ett par minuter typ 22 gånger = jag har inte fått något gjort på hela dagen.

Jodå så att...

Jag höll på att köpa en iMac i dag. Jag stoppade tillbaka plånboken i väskan när jag insåg att jag inte kunde motivera köpet. Dessutom är det korkat att köpa saker för låtsaspengar.

"Det ska vara tyst efter tio"

Grannfruarna skakade mer än gärna barnvagn i morse när jag hade glömt plånboken.
"Spring upp du, vi står kvar", sa de i kör.

Det är så tacksamt att bo bland 65+ taggare. De brukar säga att det är härligt och uppfriskande att höra barnfötter rusa över parketten och att det är bara "såååå gulligt" med ilskna bebisskrik mitt i natten. De har inte nämnt min höjda röst i skarpa lägen eller Sockertoppens vrål som ekar i huvudet flera timmar efteråt.

Jag förstår inte hur de står ut med oss. Personligen skulle jag nog bli galen om jag bodde vägg i vägg med en småbarnsfamilj. Å andra sidan skulle jag inte stå ut med att ha en valfri singelgrabb i 20 års åldern på andra sidan väggen.

På sista tiden har jag börjat noja över hur jag ska trivas som radhusägare i ett barntätt område. Vi har nämligen fått veta att det kommer att bo minst två barnfamiljer i vår länga och att den biologiska klockan med all sannolikhet har börjat ticka hos flertalet av våra nya grannar. Jag börjar ana att vi kommer att bo i en modern version av Bullerbyn.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 102

Den nya utmaningen: att komma i tid till dagi... förlåt förskolan när man ska få på två ungar overaller, mössor, vantar, raggsockar, skor, halsdukar m.m.