När jag var yngre såg jag på uteliggare och påtända a-lagare i busskurerna på Vasaplan, som är knytpunkten för stadens alla bussar, med avsmak. Jag såg min pappa i deras trötta kroppar, härdade ansikten och tomma blickar. Jag var så oändligt less på alla svek och tomma löften om förändring men vågade inte ta det med min egen pappa så jag lät min ilska gå ut över "de där." De var ovärdiga och kunde skylla sig själva att de hamnat där. Då visste jag inte bättre.
Allt förändrades hösten 2007 när min pappa efter fyra år som nykter och drogfri tog ett återfall som senare skulle bli hans död. Jag förstod vad det handlar om och läste kilometervis med text om missbruk, gick på samtal och förstod att han inte gjorde det mot mig utan mot sig själv. Det var bara det att pappa hann dö innan jag förstod hur sjuk han egentligen var. När jag går förbi en busskur på Vasaplan i dag finns ingen avsmak längre. Bara en oändlig sorg över att samhället står och ser på medan människor far så illa.
Tänk om vi alla kunde enas om att sluta skuldbelägga människor med missbruksproblem och i stället försöka öka medvetenheten för hur vidrig sjukdomen är. Det tror jag på och det verkar Öppen gemenskap också tro på. I helgen arrangerar organisationen VIPgalan för andra året i rad. Det är en gala som vill uppmärksamma alla människor som lever på Umeås skuggsida, en grupp som dessvärre bara blir större och större. Läs mer om VIPgalan här.
Min pappa dog när jag var 8 år, När han dog hade han varit nykter i 6 månader (Den längsta tiden sen han blev missbrukare ca 10 år innan). Kan än idag bli arg-ledsen -besviken när jag stöter på en missbrukare; vill skaka om dem och säga det jag aldrig fick säga till min egen pappa. Skulle gärna lämna den känslan... men ett besök på vipgalan kanske är en början.
SvaraRaderaDet kan vara en bra början! Ett annat tips är att prata med ett proffs om alla de där känslorna. Jag gjorde det och det hjälpte mig väldigt mycket!
SvaraRaderadet där om att titta på alagarna med avsmak, alla borde få lära sig att tänka utanför de onyktra ramarna, att bakom varje missbrukare står alltid någon som ständigt blir sårad, ett barn eller en förälder. jag blir fullständigt rasande när jag ser ansiktsuttrycken på alla dessa backslicks som bara kliver över utstötta i tunnelbanan. nä, det borde införas medkänsla som ämne i skolan.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig.