Jag släppte din hand och såg dig gå

Det är jag som hänger på pappas rygg.

Bloggvärldsbloggen frågade vilken hennes läsares livs största sorg är. Min pappas död, svarar jag:

"Saknar du pappa", frågade jag min syster när vi var på väg till busstationen häromdagen med Bloggvärldsbloggens fråga i bakhuvudet.
"Mmm", sa min lillasyster.
"Jag med... Jag med", mumlade jag.

Sedan sa vi inte så mycket mer. Det brukar bli så nuförtin "vad mer finns att säga?" Vår pappa levde med en beroendesjukdom, som till slut tog hans liv tidigt på julaftonsmorgonen 2007. Ett par veckor innan han dog sa han till mig "tänk att det finns något som är så starkt att jag valt bort mina barn." Jag minns att jag stelnade till och att jag ville slå honom hårt om och om igen samtidigt som jag bara ville krama om honom. Det var så oerhört smärtsamt att bära hoppet för en person som för många år sedan hade förlorat sitt.

Jag känner fortfarande att jag behöver prata om hur det var att vakna upp på den där morgonen och höra "det är över. Han är död", men framför allt behöver jag prata om pappa, som var en fantastisk men också förfärlig människa. Han var frånvarande större delen av mitt liv men har ändå varit så starkt närvarande. Det är han fortfarande.

Nu är det snart två år sedan jag knäböjde vid min mobiltelefon. Det är först nu jag har börjat förstå att sorgen inte förtar glädjen och smärtan inte minnena av liv, men jag sörjer fortfarande. Det gör jag. För jag har förlorat en pappa och mina barn en morfar, men mest av allt sörjer jag att pappas misstro till livet gjorde honom så blind att han inte hittade tillbaka till den normalitet han sökte den där sista hösten. Kvar blev jag med alla frågor som värkte i bröstet. Tack och lov har jag lärt mig leva med vetskapen om att jag aldrig kommer att få svar. Men ååh! Vad jag saknar honom! Min bullriga pappa som utan att förstå det själv lärde mig så mycket viktigt om livet!