Det stavas lyx

Flytten gick bra. Jag trodde visserligen att jag skulle dö stora andnödsdöden och så slog jag sönder min ena fot, men annars så...

Vi har helt klart köpt oss ett prima hem. Framför allt uppskattar jag att kunna låsa om mig när jag duschar, bara det liksom. Ingen unge som står bakom duschdraperiet och ställer "nödvändiga frågor" som "vad är klockan" eller "kan man få ett nytt huvud". Efter ett dygn har jag märkt hur tacksamt det är att ha öppen planlösning med vardagsrum och kök i ett. Hela familjen kan vara i samma rum men behöver för den delen inte umgås precis hela tiden.

Soon to be "tegare"

Om ett par timmar flyttar vi till fel sida av den stora starka älven och då är allt genustänk förgäves. Våra söner kommer likt sina kamrater att fostras av Björklöven och bli stora, tuffa hockeyspelare med snus under läppen vid tio bast. Det är väl lika bra att börja vänja dem med snuset redan nu så att de inte behöver göra bort sig sen. Hö hö!

Jämmer och död

Just nu är vi uppe i trettiosju flyttkartonger och femtioelva svarta sopsäckar, som är till bredden fyllda med kläder och textiler. Det började bra med att vi packade rätt saker i rätt flyttkartong, nu öser vi ner skiten i närmsta kartong. Jag är så, ursäkta min dåliga franska, jääääääävla less.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 136

Sockertoppen funderade en stund sedan sa han "jag tror att de har glömt att rita dit en snopp." Den håriga underkroppen utan kön finns i Pernilla Stalfelts "Hårboken".

Dagens bild

Foto: Sockertoppen

Papporna det skrivs om

Jag nickar igenkännande när jag läser Hanna Hellquists text "Jag vill ta makten över pappa" på Newsmill. Hon skriver bland annat:
"Vi skriver om våra pappor för att de är ofarliga för oss. De är ofarliga, för de var helt enkelt aldrig där. Vi är inte lika skuldsatta hos dem. De kom och gick. Nu är det vi som äger dem. Nu har vi vuxit upp och lärt oss att formulera långa meningar, nu har vi makten. Nu är det vi som äger dem."

Borde schmorde

Vi borde packa ner resten av vårt bohag i flyttkartonger, men ingen av oss orkar. Vi bestämde oss för att stresspacka i morgon i stället.

Jag frågade, Mikael svarade

"Vad härligt att den lilla texten uppmärksammats! Och ja, jag måste erkänna att jag faktiskt använt både dig och din kompis Teres som inspiration. Jag har väl halkat in på hennes blogg via din någon gång, och sedan när jag skulle hitta på typiska "Umeåkaraktärer" så dök den här unga bloggmamman upp i skallen.

Att ni skulle passa som romankaraktärer ska ni ta som komplimang. Det var så tänkt. Det är något med ert driv och engagemang som är väldigt signifikativt för dagens Umeå. Eller hur? Håller du inte med? En roman om er skulle ju vara intressant eftersom den skulle handla om karaktärer som inte sitter hemma och väntar på att något ska hända, utan själv ser till att saker händer. Inte sant?" //Mikael

Åh så smickrande!

Så var det alltså min tur

Jag har lånat en herrans massa pengar av CSN, som nu kräver dem tillbaka. Pengarna alltså. Enligt en egen liten uträkning kommer det ta mig nitton år att betala av skulden. Nu återstår att se om det var en god investering. Äsch, så klart det var. Jag är bara lite bitter i kväll.

En fortsättning på "Varför dröjer superpillret?"

Viktoria skrev "Det är rätt sjukt att "alltid" ska vara upp till kvinnan. Man kan ju undra varför det inte finns ett kommersiellt p-piller för män? Eller har jag missat något?"

Ja, dessvärre föll det på kvinnans lott att välja mellan att dagligen stoppa i sig hormoner, stoppa upp främmande objekt i livmodern, förlita sig på gummi eller idka avhållsamhet för att slippa oönskade graviditeter. Ursäkta min dåliga franska men det är jävligt orättvist. Men den där p-datorn som " Chatrin" skrev om verkar ju helt okej. Kissa på en sticka. Få klartecken. Säker till 94 procent. Inga biverkningar. Inte helt fel, kan jag tycka.

Clara Lidström skrev "Cerazette suger horsballe. Kopparspiral är the shit. Jag får inte äta ppiller eftersom jag har förhöjd risk för cancer och mitt stora frågetecken blir då BÖR NÅGON ÄTA PILLRENA ? Varför ger man kvinnor ett potentiellt cancerframkallande medel? Gör mig förbannad så gudinåder. Borde skriva en avhandling om det här"

I alla fall, jag önskar följande av superpillret med stort s: inga fler barn, ingen cancer, ingen mens, inga känslostormar. Dessutom ska det finnas en manlig motsvarighet. Typ så.

Variation förnöjer

Jag skulle vilja påstå att min länklista är en av de bättre. Den innehåller föräldrastuff, feminism, vardagsbestyr, snygga fotografier, litteratur, ytligheter, populärkultur, mat m.m. Det enda som saknas är en länk till Belinda Olsson, men vänta nu... Hon bloggar ju inte.

Tänk om

I kväll är första gången sedan min pappa dog som jag känner att jag verkligen skulle behövt honom. Det känns konstigt, men skönt.

Dagens bild

Arkiverade glossiga magasin

Vi hade en livlig diskussion i går kväll som slutade med att min man ringde sin bror för att fråga varför han sparar på magasin. Jag kunde nämligen inte förklara de hundrafemtioelva högarna med magasin som jag samlat på mig genom åren. Jag kunde inte heller motivera varför samlingen skulle följa med i flytten.
"Böcker förstår jag, men gamla tidningar..."
"Därför", var mitt svar.

Det är nog som min svåger skrev till mig på Facebook "Det går inte att förklara. Man bara gör det. Och man slänger ALDRIG!" Sedan påpekade en hyvens kille att man kan skänka bort dem. Nu undrar jag vem som vill ha ELLE från 2003-2007 och mama från 2004-2008? Resten tänker jag minsann spara och hör sen!

Men Mikael då...

En stammis på Schmäck undrade om jag hade läst texten "Så blir Umeå en skönlitterär stad" i senaste numret av Nöjesmagasinet.
"Ja, alltså det står om unga kvinnor som fikar på Schmäck med sina slätkammade pojkvänner, de bloggar och skaffar barn för att kunna fika ännu mer. Jag tror att det stod att de har lugg också."
Då förstod jag plötsligt vad folk syftat på när de frågat mig "skaffar du fler barn för att kunna fika ännu mer?" Jag tror att jag vet vem bokvetarn Mikael Holmberg hade i åtanke när han skrev den fyndiga lilla texten, men jag nämner inga namn.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 135

"Mamma jag tycker inte om kaffe längre. Jag tycker bara om cappuccino."

Jag misstänker att antal mellanmål på Schmäck lär minska i och med flytten från centrala Umeå. Därför måste vi passa på att fika varje dag den här veckan. Ja, det måste vi faktiskt.

Pappa och Anna Odell har något gemensamt...

Ingen av dem skulle någonsin ha blandats med psykiskt svaga patienter. Nu var min pappa visserligen psykiskt svag, men med facit i hand vet jag att han var i stort behov av vård på en separat vårdavdelning för missbrukare. Vad gäller den mycket egoistiska Konstfackstudenten hade hon definitivt inget där att göra. Konst handlar om att pröva gränser, men någon måtta får det faktiskt vara.

Radhusliv genom en mobilkameras lins

Åtta medelålders män och en kvinna i de tidiga 20's klev in genom den orangea ytterdörren för att besiktiga vårt hem. Vi gick i vänstersväng enligt instruktioner från mannen med diktafonen. De hittade ett par skönhetsmissar, som ska vara åtgärdade innan vi flyttar in i slutet av veckan. Jag antar att byggherren har lika mycket att göra som vi har.

En kanske skulle ta och lägga sig

En skarp blick krävs när man ska besiktiga ett sprillans nytt hem och för att få en sådan blick krävs en god natts sömn. Jag var tveksam till en början, men bestämde mig till slut för att skriva besiktiga i stället för besikta. Jag är trots allt inte anställd av bilprovningen. He he... Eh? Okej, nu går jag och lägger mig. Sweet dreams!

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 134

I kväll fick jag mjölksyra i armen när Lillebror svepte dagens sista flaska med modersmjölksersättning. Jag höll honom på samma sätt som jag alltid gör, lite lätt bakåtlutad med bakhuvudet vilande mot överarmen.

Vi vet ju allihopa att mjölksyra bildas i musklerna när cellerna arbetar utan tillräcklig syretillförsel, vilket sker vid kraftig ansträngning. Antingen har jag gått och blivit klen i helgen eller så har ungen äntligen börjat gå upp i vikt. Jag hoppas på det sistnämnda.

Jag <3 bokenkäter

Senaste bokköp: julklappsböcker.

Senaste bibblolånen: "Pittstim", som jag har lånat för att läsa ett kapitel i, och "Graviditet, något bara kvinnor kan", som jag blev nyfiken på efter att ha läst om den på Jenny Maria Nilssons blogg.

Senaste utlästa boken: "Sista kulan sparar jag åt grannen". Läs den om ni inte redan har gjort det!

Favorittidning: jag kan inte välja, det finns så många som kvalar in i den grenen.

Plats där jag helst läser: på sista tiden har jag börjat uppskatta att läsa i badkaret, mest för att det är den enda plats där jag vet att jag får läsa någorlunda ostört.

Så sorterar jag min bokhylla: inte alls, men jag är sugen på att sortera efter färg. Någon som känner sig manad att hjälpa till?

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten: Kamratpostens "Knopp och kropp" hängde med i ett par år. Den gav mig svar på allt det där som jag inte vågade fråga om. Det fina är att den har gått i arv i syskonskaran. I julas såg jag den i min yngsta systers bokhylla. Nu har det kommit ut en ny version av den som heter "Knopp och kropp - återkomsten".

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst: Svenska akademins ordlista, tror jag.

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår: Hanna Hellquists "Karlstad Zoologiska", som ges ut i slutet av mars. Fast nu är det ju så att jag har köpstopp så om jag ska hinna läsa den i vår får jag nog ligga i med läsningen alternativt önska mig den i födelsedagspresent.

Enkäten hittade jag som vanligt på Bokhora.se

Varför dröjer superpillret?

Varför finns det inget vettigt preventivmedel som inte inkluderar blödande magsmärtsfyllda dagar och känslostormar? Jag har knaprat cerazette i snart två månader, men har inget gott att säga om dem. Minipiller skulle ju vara lite snällare än p-piller. Yeah right.

Det digitala knarket

Jenni skrev "Något ligger det i Aigner, man hör ofta om bloggare som gör bloggen till sitt digitala knark, att de inte kan släppa den och måste göra inlägg och kommentera in absurdum ofta. Att den helt tar över ens liv."

Man hör ju ofta om det där fenomenet, att bloggen helt tar över folks liv. Jag undrar hur ofta det händer i det verkliga livet? Själv skriver jag hellre ett blogginlägg eller två än att slösa bort min tid framför dumburken med ett undantag - Dirty Sexy Money. Ha ha. På en höft skulle jag tro att jag ägnar bloggandet inklusive andras bloggar 2-3 timmar per dag. På allvar. Men så ser jag ju knappt på teve heller.

På tal om det digitala knarket så har Magdalena Ribbing startat en etikettblogg! Bättre sent än aldrig!

Den stora rensningen inför den stora flytten

Nästa gång jag går i flyttartankar kan ni väl påminna mig om hur ansträngande och tidskrävande det är att packa ner sitt bohag i flyttkartonger. Just nu är jag villig att ge bort alternativt kasta allt jag äger och har.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 133

Än så länge har Sockertoppen inte förstått vilka möjligheter som finns eller hur stort Internet faktiskt är. Det räcker gott och väl med att gissa bajs på Myror i brallansajten, hjälpa Byggare Bob att bygga en fontän och att slösurfa på Bolibompas nya hemsida. Trettio minuter om dagen, har vi sagt.

Mindre än en vecka

Mäklaren ringde i mitten av veckan för att berätta att vi får tillträde tidigare än planerat. Nästa söndag sitter jag vid vårt nya köksbord i vårt nya hem och äter frukost. Ah!

Om någon är intresserad av att köpa ett runt köksbord och fyra vita stolar till ett rimligt pris är det bara att hojta till. Vi ska sälja våra.

Se mig, hör mig!

Journalisten Timothy Thore Hebb som skrivit artikeln "Feminismen blommar på bloggen" i DN Söndag har frågat en relations- och individterapuet om bloggandet. Terapueten sa en sak som fick mig att haja till:
"För mig visar intresset för bloggande hur ensamma vi är i dag. Svenskarna lider av bekräftelsebrist och bloggen fyller det tomrummet."

Lider. Av. Bekräftelsebrist.
Lider.

Personligen har jag haft svårt att acceptera mitt bekräftelsehov trots att det gör/har gjort mig så mycket gott. Varför törs man inte erkänna för sig själv att man behöver bli bekräftad? Kan det bero på att det är lite fult och skamligt att ens självkänsla till viss del bygger på att andra ser en? Det första min mamma gjorde när jag föddes var att bekräfta min existens genom att smeka min kind, min familj bekräftar mig genom att visa mig kärlek, främlingar bekräftar mig genom att se mig i ögonen när jag går förbi, när jag jobbar bekräftar lyssnare och läsare mig genom att skicka mail eller ringa upp för att kritisera eller säga tack och ni bekräftar mig genom att läsa "Försök att inte...". Jag peppar mig själv, tröstar mig och uppmanar mig själv att våga och ja, jag är en av mina absolut bästa vänner. Jag tar mig själv på allvar. Folk tar mig på allvar. Det är viktigt för mig.

Förresten läste jag någonstans att bekräftelse är lika viktigt som luft för att andas. Människan är ett flockdjur och behöver flocken för att överleva. När man får bekräftelse är det en signal om att jag är okej, jag har rätt att vara här. Platsen i flocken är tryggad. Man skulle alltså kunna säga att bekräftelsetörstandet är en ren överlevnadsinstinkt. Men visst, ibland kan nog jakten på bekräftelse göra att folk tappar bort sig själva på vägen. Viktigast är nog att bekräfta sig själv.

Nästan som twitter

Jag har varit otrogen mot min frisör, men jag ångrar mig inte.

Banankartonger ett big nono

Bekämpningsmedel sprutats på bananodlingarna varje veckan och bananklasarna kläs in i plastpåsar som med största sannolikhet är impregnerade med gifter. Dessutom stryks ett bekämpningsmedel mot svamp på bananerna precis innan de paketeras i banankartongerna. Mums! När bananerna packats ur kartongerna står folk i kö för att få ta med sig dem hem att packa ner sitt bohag i när det vankas flytt. Lite snuskigt, tycker jag. Fast det är sant, man kan ju alltid fråga efter ekologiska banankartonger.

Den stora rensningen

Om ni inte hör från mig på ett par dagar beror det på att jag har drunknat bland skrotet nere i källarförrådet.

Amen på det

"Könskvotera tecknat - nu!"

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 132

När jag frågar er vad ni uppskattar mest med med "Försök att inte se så snygg ut" gör många av er tummen upp för "Småbarnsåren är tydligen de bästa". Just de inläggen är jag mest kluven till. Herregud. Jag exponerar någon som inte har valt det själv. När jag skriver inläggen försöker jag visserligen att vinkla dem så att de handlar mer om mitt föräldraskap än om Sockertoppen och Lillebror, men det är svårt. Skitsvårt. Jag vet inte hur många inlägg jag har skrivit som inte har blivit publicerade. Det här är det hundratrettioandra inlägget i serien, men om jag inte hade censurerat mig såsom jag gör skulle det lika gärna kunnat vara det tusende.

Suddiga torsdagspixlar från Pilgatan 14

Twitterdöd

Det kändes inte som om Twitter skulle tillföra något nytt i mitt liv. Dagboksanteckningar i miniformat fungerar bättre på bloggen.

Amningskarusellen

Jag har en teori om amningshysterin. Amningsmullorna tänker bara på våra plånböcker. Det måste vara så. Ett paket modersmjölkersättning räcker i fyra dagar och kostar 66 kronor på valfri stormarknad, alltså lite mer än 500 välputsade riksdaler per månad.

Habegär

Klickade in mig på Niotillfem-bloggen och hittade den mest fantastiska lilla varelse jag någonsin har sett. Sockertoppen tyckte att den var sötare än den sovande dinosaurieungen som skrämde livet ur oss på Naturhistoriska riksmuseet i julas. Vi har kollat på videoklipp efter videoklipp på Youtube och kan nu konstaterat att en Pleo bara måste flytta hem till oss.

This is why:


Guu såå gullig!

Rädslan för ett folktomt Västerbotten

Det varslas hejvilt i Västerbotten. Över tusen Volvo-familjer i Umeå, halva fabrikens personalstyrka, fick beskedet "bered er på att flytta" av Littorin för en vecka sedan. Fler företag har tvingas ge sina anställda det dystra beskedet om en oviss framtid.

Många är de som kan komma att behöva överväga en flytt, vilket gör mig så vanvettigt ledsen. Jag förstår om, men jag vill inte att ni ska lämna oss. Stanna kvar för Västerbottens skull. Håll hårt i de raka sega tallarna som inte går att fälla, som Lovisienstadt skrev.

Så läser jag i den lokala dagstidningen att Umeå universitet är villig att kliva in och styra upp eländet med skräddarsydda utbildningar. Det finns inga direkta besked om vem som ska plocka fram plånboken, men jag hoppas verkligen att de här utbildningarna blir verklighet och att de som varslats väljer att stanna kvar.

Knäckande gott

Jag lever!

De senaste två dagarna har jag vigt åt att sova, grubbla lite, äta äggmackor med kaviar och dricka litervis med kaffe. Jag har också blivit med Twitter, vad det nu ska tjäna till? Det måste ju vara samma sak som att blogga alternativt uppdatera sin facebookstatus med ett klämkäckt budskap.

Jag <3 bokenkäter

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?
Som jag har berättat tidigare köper jag nästan bara pocket, det är billigare så. Majoriteten av de inbundna böckerna i bokhyllan har jag fått i present eller julklapp av folk som vill mig väl. Några har jag fått hemskickade när jag valt att prenumerera på någon månadstidning eller så.
2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Ingen särskild författare, men majoriteten av författarna i min bokhylla är svenska. Det låter kanske lite enformigt, men jag tycker att det finns så mycket bra svensk litteratur att läsa. Jag lovar, en dag ska jag vidga mina vyer.
3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
Jag får så många tips, nästan varje dag, men jag kan inte komma ihåg vilken bok som jag senast blev tipsad om och som jag faktiskt läst. Däremot kan jag meddela att min "att läsa"-lista är kilometervis lång.
4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Torgny Lindgrens "Norrlands akvavit". Den togs emot med en frågande min, men jag tror att hon kommer att läsa och gilla. Så de så.
5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nej.
6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Just nu varvar jag "Får man vara lite tilltalande i det här samhället" med en bok om barnuppfostran. Sedan har jag några kapitel kvar i "Sista kulan sparar jag åt grannen".

Enkäten hittade jag på Bokhora.

Om jag bodde i storstan

Jag inbillar mig att jag skulle gått på teater på Mosebacke nu på måndag om jag hade valt att bo kvar i Stockholm. Om så var fallet, alltså att jag bodde kvar, skulle jag se "ME - Marilyn och Edith". Nu bor jag ju inte i storstan så jag får nöja mig med att lyssna på Edith Piaf via iTunes och rama in min fina plansch på Marilyn Monroe.

Förbjudna tankar mitt i natten

Ett, två, tre, fyra, fem, jag ska inte tänka mer på det sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, sluta nu 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, men va fan, sluta nu 20, 21, 22, 23, skärp dig, fortsätt räkna. Tänk inte mer på det där 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, jag ska inte tänka mer på det där, jag ska sova nu 33, 34, 35, 36... 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127... äh, jag går upp i stället.

Det är farligt att börja tänka på saker som inte går att släppa förrän man löst problemet. Vissa problem kan man inte lösa mitt i natten.

Tusen tack!

Det slog mig att jag har glömt att tacka kvinnan som skriver bloggen "QUALITY STREET" för "a.m.o." Jag är så väldigt tacksam, ska du veta!

Jag glömmer aldrig

Min Bokcafé Pilgatan-oskuld togs i höstas. Vi hade gått från allas vårt kära Västerbottens museum, det var rått ute och jag var sugen på kaffe. Kaffet var gott, men det lilla utbudet på fikabröd skrämde livet ur mig och den känslan sitter i än i dag. Jag har inte varit där sedan dess. Teres har vid upprepade tillfällen påpekat att det måste ha varit en engångsförteelse, att de vanligtvis har gott och billigt fika. Jag får väl tro henne då, hon är ju en klok och vis kvinna. Men det var ju inte Bokcaféts fikabröd jag skulle blogga om, det var ju om deras program för våren 2009. Det här är mina guldkorn:

Kan du säga schibbolet?
Marjaneh Bakhtiari, författare om sin nya roman efter succédebuten med "Kalla det vard fan du vill".
Läsning, debatt och radikalism
Ronny Ambjörnsson om bildningsrörelsen i övre Norrland.
Snuttefiltar och svärd
Lena Kjersén Edman om böcker för barn och ungdom.
Om kärlek och skrivande
Eva Adolfsson, författare och feminist berättar med utgångspunkt från sin nya roman "En sann historia".
Kvinnors plats i filosofin
Irina Enbuska föreläser inör internationella kvinnodagen.
Motstånd och fantasi - historien om F
Internationella kvinnodagen med Malin Rönnblom om en ny antologi.
Min mamma Bang
Ruffa Alving-Olin berättar personligt om Barbro Alving.
Fria själar
Nina Björk, författare och kritiker om liberalisemens själ.
Om jag glömmer dig blir jag en annan
Ida Linde, författare med Umeåförflutet om sin nya bok.
Victoria Benedictsson
Birgitta Holm föreläser om en aktuell och omdebatterad författarinna.

Hallelujah så bra!

Dagens kloka ord från min mamma:

"lyssna aldrig på försiktiga människor"

Okejrå!

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 131

"Shit! Vart är han?"
"Men va, han var här för två sekunder sen."

Jag rusade runt hörnet till faktaböckerna. Ingen unge. Inte ens vid pusslet eller dvd-filmerna. Shit! Shit! Shit!

"Mamma de hör mig inte", sa han när jag hittade honom vid lånedisken. Han skulle tydligen fråga efter Arne Norlins Halvanböcker, han hade nämligen inte hittat dem på sitt vanliga ställe. Jag förklarade läget, att man inte får gå iväg sådär utan att säga till först och att han ska vända sig bibliotekarien på barnavdelningen med sina frågor.
"Mamma vad heter han som skrivit halvanböckerna?"
"Arne. Arne Norlin."
"Jag undrar var halvanböckernaavarnenorlin är?"
"Förlåt, men vad sa du", frågade bibliotekarien.
"Halvanböckernaavarnenorlin."
"Jaha, halvanböckerna. Vänta ska jag kolla."

Attans Amalia vad orolig jag hann bli! Jäklarns unge att säga så kloka saker. Det blir ju så svårt att vara sur. Vi har pratat om försvinnandet ett par gånger i kväll och han har lovat, dyrt och heligt, att aldrig mer gå iväg sådär.

Undra om det är okej att ta med sig en bebis?

Jag älskar Västerbottensteatern och jag älskade Bitterfittan när jag läste den förra året. Ni kan ju bara tänka er peppen jag kände när jag såg att Västerbottensteatern gjort en lunchteater av Maria Svelands omtalade bok.

"Nu kommer en av de senaste årens mest omtalade bok som teater. Författaren Maria Sveland skapade rubriker och debatter när hennes inslag i samhällsdebatten gavs ut. Nu gör Västerbottensteatern pjäs av boken. Direkt, underhållande och plågsamt ärligt om kvinna, man, barn, kärlek och jobb till tonerna av bland annat Nina Simone."

Ursäkta mig nu, men man ba, den ska jag se!

Biljetterna till de tre föreställningarna (24,25 och 26/2) släpptes i fredags, förhoppningsvis finns det kvar en åt mig.

Bild: Västerbottensteatern

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 130

Inte nog med att Lillebror sover hela nätterna, nu har han lagt sig till med den utomordentliga vanan att somna själv i sin spjälsäng och sova där resten av natten.
"Karma", säger jag.
Jag menar, som vi kämpade med Sockertoppens magknip och hans snedvridna dygnsrytm för fyra år sedan. Det var slitsamt, men vi fixade det tillsammans. Allvarligt. Vi sov i skift och skumpade omkring på honom i vargtimmen, addera kräkningar 24/7 på det så förstår ni varför jag säger karma.

Man får trösta sig med att det bara är tillfälligt

Jag ligger i sängen den här söndagsmorgonen och känner mig allmänt grådaskig. Morgonrocken är skön, men inte het och trosorna har helt tappat passformen. Håret är inte klippt på ett halvår och magen, där två ungar skvalpat omkring, är av naturliga skäl inte vad den skulle kunna vara.

Lösning för dagens i-landsproblem: Morgonrocken går att byta mot vanliga kläder, trosorna kan jag kasta och håret ska jag klippa. Magen däremot, det får ta den tid det tar.

Radhusliv

När jag tryckte näsan mot fönstret tänkte jag "de här ska jag putsa med glädje." Den blommiga tapeten i hallen såg välkomnande ut och man kunde skymta det svarta klinkergolvet. Det avlånga kaklet, som jag var så tveksam till tidigare, passade utmärkt till köksluckorna. Jag skulle kunna frossa i sliskiga ord för att beskriva mina känslor inför vårt kommande radhusliv, men jag väljer att låta bli för er skull. Det räcker med att jag säger "nu är det nära och tack och lov för det".

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 129

Visst har ni hört den där om att man blir mer kreativ, flexibel och organiserad som förälder? Jag tänkte bara berätta att det stämmer:

I dag har jag lärt mig att

Tre till fem koppar kaffe per dag mer än halverar risken att ­drabbas av alzheimer senare i livet. Dricker man mer än sju koppar kaffe om dagen ökar risken för att se och och höra saker som inte finns.

På tal om kaffedrickande har jag lagt märke till att koffeinet inte kickar igång min kropp på samma sätt längre. Det är lite trist eftersom jag är så vansinnigt trött och slö nuförtin.

Hårt liv i Västerbotten

Bilden knäpptes av klockan 11.10.

Jag hittade följande kommentar till en artikel om kylan i Västerbotten på den lokala dagstidninges webb: "Hä ä som hä ä". Kunde inte sagt det bättre själv.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 128

Det ensamma jonglerandet med barn och hushåll, som vi vanligtvis är två om, har gjort att jag känner mig orkeslös i kväll. Tvåbarnschocken har inte knockat mig, men den har lurat i var och varannat gatuhörn på väg hem från dagis och bland legobitarna som måste plockas upp. I morgon kommer min man hem och då blir allt som vanligt igen. Ni vet, 50/50, partner in crime osv osv.

Men i alla fall, efter kvällens flaskmatning, gröttallrik, tandborstning och läsning slumrade jag en stund på Sockertoppens arm.
"Mamma ligg nära mig så ska jag sjunga för dig", sa han och så sjöng han de allra finaste visorna han kan.

Vad som hände med Lillebror? Han fick sin napp och sin redan nu illaluktande snuttefilt och somnade innan jag hann lägga ner honom i spjälsängen. Peppar, peppar ta i trä...

Som sagt, småbarnsåren är tydligen de bästa!

Som att koka soppa på en spik

Tanken var att göra en lasagne, men jag hade naturligtvis glömt köpa den där vita såsen, så det sket sig. Nu gör jag en köttfärssås av det som fanns i kylskåpet, alltså av typ ingenting.

Fika som fika

I går fikade Teres med en härlig tjej som bland annat är känd för sina kakor och sitt finporslin. I dag kom hon hem till oss med sina ungar, de blivande ettåringarna.
"Härliga kontraster", sa hon när jag skojade om snabbkaffet och de frysta köpbullarna som gräddades i ugnen.

Det stavas självinsikt.

Om den allra första kapitelboken

Den trevliga bibliotekarien tipsade om "Zigge med zäta" av Inger Lindahl. Jag hade glömt mitt anteckningsblock med era tips i hemma, så jag valde att lita på bibliotekariens omdöme. Det har visat sig vara ett bra beslut. Sockertoppen fullständigt älskar Sigge:

"Sigge, sex år, har höjdskräck, tandläkarskräck och blodskräck. Bland annat. Men han är bra på skalbaggar och andra småkryp. Och bokstäver är det bästa han vet. Särskilt bokstaven Z. Han samlar på zätan. De är sällsynta så han får ta vad han hittar. Fast pappa blir inte så glad att få sina biltidningar sönderklippta."

Det fina med "Zigge med zäta" är att den är lika rolig att läsa som att lyssna på.

Glädjande nyheter:

Hej !
jag jobbar som enhetschef på biblioteket. Läser "Försök att.." regelbundet och skulle vilka börja med nåt liknande själv. Bötespengarna går till bibliotekets budget för att köpa nya böcker. Jag lovar.
Maria We

Jag har tänkt på en grej

Inspirations- och spontanbloggandet är härligt, men det lämnar också öppet för folk, inklusive jag själv, att tolka in saker i inläggen som inte var tänkt när de skrevs. När det händer mig, vilket det gör då och då, tar det emot att uppdatera bloggen "äh, de missförstår mig bara."

Finns det någon lösning? Sluta blogga är inget alternativ. Bearbeta inläggen såsom man gör med en artikel? Aldrig i livet. Tjusningen med varje-dag-bloggandet skulle ju försvinna om man låter inläggen "ligga till sig" för att sedan damma av dem innan de ska publiceras.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 127

Om mig: "Hon är sjukt lik din kompis, hon mamman, du vet, hon den där sjukt snygga som alltid har en barn med sig"

Förutom att jag är sjukt snygg (well thank you!) tycker jag att det var en utomordentligt bra beskrivning av mig, särskilt delen "som alltid har ett barn med sig."

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 126

Jag ska säga er att den här morgonen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Vi kom tjugo minuter försent till dagis trots att tiden var på vår sida när vi steg upp i morse. Nu sitter jag här med gråten i halsen och tänker på hur det kommer att bli när två ungar ska till dagis och skola. Hur ska mitt tålamod orka med "jag tänker inte äta gröt för jag hatar gröt och jag hatar lingonsylt också, det är så äckligt att jag vill dö" och "jag orkar bara gå myrsteg, faktiskt" gånger två?

Suddiga vardagspixlar

Välklädd liten bebis ligger på kallt hallgolv och har ögonkontakt med sin morgontrötta mor.

"Bor man i Västerbotten klär man sig därefter."

Fyraårig bokmal vars mor gjort rätt för sig och betalt 253 riksdaler för böcker och filmer som inte lämnats tillbaka i tid.

Trasig dator i kreativt kaos plus liten bebis bredvid ny barnstol.

Morgondagens tema: på med blixten. Därefter ska vi utvärdera om jag har köpt en prima kamera eller inte. Jag tror på inte.

Amen på det

"Om vi släpper in döden i livet så får vi mer liv i livet."
- en blivande begravningsentreprenör

Sorgen efter de vi älskar

Ibland händer det att jag läser igenom texterna jag skrev, både på bloggen och i min privata dagbok, efter pappas död. Jag läser men kan ändå inte riktigt förstå hur smärtsam sorgen var. Det var någon som skrev att jag verkade anstränga mig för mycket för att sörja rätt. När jag läste det blev jag så arg att blodet kokade. Min sorg efter pappa var inte logisk och det kändes så fel att någon la sig i hur jag sörjde.

I dag handlar P1-programmet Kropp & Själ om sörjandet. Om alla de här föreställningarna om hur man bör sörja, till exempel att man måste prata och gråta mycket för att komma vidare eller att man har sörjt klart efter ett visst antal månader. Det ska jag lyssna på.

Lite om andra-barnet-grejen

I morgon bitti sätter sig min man på ett flygplan med slutdestination någonstans nere på kontinenten. Det är första gången jag är gräsänka med två ungar så det känns lite pirrigt. Förhoppningsvis håller sig tvåbarnschocken, som kan vara lika oskön som att bli skallad av en övertrött fyraåring på Ica Maxi, i bakgrunden de här dagarna.

Mina livlinor (utan inbördes ordning):
- Biblioteket
- Schmäcks bönsallad
- Sockertoppens gudmor
- Svärmor
- Playdate med Teres+barn på torsdag
- Bolibompa
- Mammas kloka ord "det är när man har tråkigt man utvecklas som människa"

Jag älskar min näsa

För något år sedan påpekade min svåger att jag har en knöl på näsan. Jag minns inte hela sammanhanget, men jag minns kommentaren. Vad sa du sa du, tänkte jag som levt hela mitt liv utan den där knölen. Jag har blivit god vän med mitt "nya" utseende och när jag väl tänker på saken tycker jag att min näsa är toksnygg.

Förresten går jag i gång på näsor. Jag menar, varför skulle jag annars byta ut min man mot Adrien Brody om möjligheten fanns? Ja, inte är det för att bo i Hollywood i alla fall. Okej, lite överdrivet men hellre en stor och krokig näsa än en medioker. Men för allt i världen, tro nu inte att jag är missnöjd med min mans näsa... Det är bara det att Brodys är liiite hetare.

Popjunkien hade rätt

Det är så vansinnigt spännande att vänta på en bloggbebis.

Biblioteksliv

Jag har med glädje betalt förseningsavgiften för de böcker som jag inte har lämnat tillbaka i tid. Pengarna används ju i verksamheten, har jag tänkt. Mer kosing = bättre bibliotek. Men så var det någon som sa att pengarna hamnar i kommunens gemensamma pott. Rätta mig gärna om jag har fel, men sedan dess har i alla fall min skuld till stadsbiblioteket varit obetald. Nu har jag bestämt mig för att göra rätt för mig och betala den där, ursäkta min dåliga franska, jävla skulden. Har man köpstopp på böcker så har man och det måste ju gälla för barnböcker också. I dag ska vi låna Eva Bexells tokroliga "Opp och hoppa morfar Prosten" efter tips från Martina och Clara.

"Very Linda Skugge"

För ett par veckor skrev jag det där inlägget om att man har mycket att vinna på att skriva även när man inte har något att skriva om. Okej, tänker jag en morgon som denna när äggmackan smakade lite bättre och kaffet var lagom starkt, jag borde skriva något. Vad som helst, liksom. Men allt jag kan tänkas skriva om känns så banalt.

Det är möjligt att kvinnan jag intervjuade i går kväll har rätt i det hon sa om att man alltid har något att skriva om när livet suger. Just nu suger inte mitt liv. Jag kan inte ens klaga på sömnbrist. Lillebror har nämligen lagt sig till men en utomordentligt bra vana att sova tolv timmar i ett svep per natt och Sockertoppen är en gladare unge sen jag slutade amma.
"Mamma nu är du min bästa kompis igen."
"Har jag inte varit det hela tiden?"
"Näe, inte när du ammade. Då var det så tråkigt."

Nåväl. För en stund sedan, innan jag började skriva på det här inlägget, kom jag på den briljanta idén att göra en Linda skugge och fråga er vad ni vill läsa om. Ni vet, "jag orkar inte, gör ni" som LaskLask skrev i kommentarsfältet till det här inlägget. Jag behöver skriva, ni vill läsa. Låt oss sno ihop en morotskaka tillsammans.

Uppdatering: Det slog mig att sådana här inlägg, där jag ber er om saker, allt som oftast är förgäves. Ni hakar ändå aldrig på! Det är tur att jag fungerar så att om jag skriver en text så finns det genast två till att skriva. Sidospår ni vet.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 125

Den yngsta versionen i vår familj har skrattat för första gången i dag. Det var precis sådär sockersött som det ska vara. Efteråt somnade han utan napp eller snuttefilt till sin hjälp.

Det är något alldeles särskilt med Littfest

Det börjar dra ihop sig inför den årliga litteraturfestivalen Littfest, 20-21 februari. Förra året lyckades jag ta fel på dag och missade därför Åsa Linderborg. I år ska jag ta med mig "Sista kulan sparar jag åt grannen" och få den signerad av Fausta Marianović. Förra årets besvikelse får inte upprepas. Jag har därför signat upp mig på någon slags nyhetslista och så fort jag har hittat den perfekta almanackan ska jag skriva in rätt dag och tid.

Snyft

I dag har jag kramat om Clara som åker hem till Uppsala i morgon bitti. En nackdel med att bo i en stad där folk växer upp och tänker "jag vill inte vara den som blev kvar" är att folk man tycker om flyttar härifrån. Nu återstår att se hur många som kommer tillbaka.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 124

"Vad gör du?"
"Bygger."
"Vill du ha hjälp?"
"Nej."
"Ehmm... jaha, men får jag bygga något eget då?"
"Nej. Gå nu. Jag vill leka ifred."
"Jaha, men då får jag väl ta och tja... dricka en tredje kopp kaffe kanske."

Med en bebis på höften

Dagens outfit: jeans, tröja, skärp, bebis.

Minns ni snacket om "Bebisen - den nya accessoaren"? Nu hänger jag med i svängen. Det gjorde jag inte när den var på tapeten eftersom vi hade lämnat spädbarnstiden för längesedan.

Man klär palten i färgglada kläder, kastar upp den på höften och vips ser man lite mer levande ut. Den perfekta accessoaren, som lätt kan justeras efter rådande trender.

Frustrerande

Jag har försökt att logga in på mitt hotmail-konto för att läsa nattens och morgonens skörd av mail utan framgång sedan jag vaknade i morse. Det är nog dags för mig att byta upp mig.

Ett konstaterande

Man ska inte jämföra sina barn med andra, men jämfört med den här bebisen är Lillebror med sina 4,3 kilo helt klart en miniminibebis.

Skärpning nu va

Trots att vi lever i landet lagom har våra element inget mellanläge. De hänger inte med i svängen när temperaturen skiftar som den gör nu. Från dag till dag kan det skilja uppåt 15 grader. Så fort det blir lite varmare ute jobbar elementen mindre, vilket innebär att det blir tvärkallt och vi måste slänga på oss underställ, raggsockor och tjocktröjor för att inte frysa. Och tvärtom. När temperaturen faller ute förvandlas klimatet i vår lägenhet till ett tropiskt. I skrivande stund är det minus sju grader ute. Ungarna har dubbla lager kläder på sig och jag har raggsockor i mina stickade tofflor. Nere i Europa fryser folk ihjäl på grund av den stränga vinterkylan och gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. Och jag har mage att sitta och gnälla så här, ursäkta min dåliga franska, fy faaan för mig.

Typiskt

Jag peppade upp mig själv och ringde ett samtal jag egentligen skulle behövt ha ringt för typ en månad sedan. Naturligtvis var personen jag sökte ledig just precis i dag.

God morgon världen

När: efter frukosten
Var: under täcket i soffan
Närvarande: Jag, Sockertoppen och Lillebror

"Vad ska vi göra i dag?"
"Inget."
"Inget säger du, det låter bra. Vad säger du Lillebror, har du några förslag?"
Inget svar.
"Ska vi tolka tystnaden som att han inte har några invändningar?"
"Ja."

Inget IP-nummer

Vill personen vara anonym eller är det något vajsing med IP-adressen?

När jag blir rik...

... ska jag åka till Rio de Janeiro och smeka bokryggarna där på andra våningen på Real Gabinete Português de Leitura.

Barnböcker

Det känns som att vi är redo att ta ett första stapplande steg in i "ett kapitel per kväll"-träsket med spännande cliffhangers. Det måste finnas stora bilder att vila ögonen på, inte på varenda sida men någon gång nu och då. Har ni några tips?

Uppdatering:

Era tips
Sandvargen-böckerna av Åsa Lind
Sune och Morfar prosten
Mamma Mu och Kråkan
Våffelhjärtat, av Maria Parr
Liten och Stark, Ulf Stark

Tipsa mera!

Amningskarusellen

Det blir inte så skönt i brösten när ungen vägrar amma om man är van vid att docka fast ungen där var fjärde timme.

Någonting slet och drog inom mig, men jag var stark nog att stå emot frestelsen

Jag är stark.
Jag ska klara det här.

Ett ord: KÖPSTOPP

Föräldrastuff

Teres har fått ett intressant standardbrev brev från Pampers om firandet av hennes ungars ettårsdag. Det står bland annat "Skicka ut inbjudningskorten redan nu, köp några flaskor champagne och planera en dag att minnas!"

Med tanke på att Pampers ägs av den amerikanska koncernen Procter & Gamble blir jag inte ett dugg förvånad över deras alkohol-liberala brev. En del av släkten jag fick på köpet när jag gifte mig bor i Amerikatt. Som jag har förstått det är det inte alls ovanligt att man har två kalas vid sidan av varandra när ungarna ska firas. Ett för föräldrarna, ett för barnen. Det bjuds på fördrink och vin till plockmaten medan ungarna kör sitt race.

Det skulle vara intressant att se hur folk skulle reagera om man kom till ett barnkalas i Sverige där föräldrarna bjuds på en champangedrink istället för kaffe med påtår. Jag kan tänka mig att folk skulle bli gravt misstänksamma och fundera på hur det egentligen står till där hemma. Själv är jag lite dubbel till det här, men som jag skrev till Teres folk super väl inte till på dagisgården?

Fransyskan H, hur står det till med den här frågan i Frankrike?

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 123

Vi konsumerar en herrans massa nyheter här hemma. Dagligen ligger tre dagstidningar och skräpar på köksbordet efter frukosten, min dator fungerar som radio och så valfri nyhetskanal på kvällen. Visst händer det att Sockertoppen sitter i soffan när klockan "slår nyheter", men det är inte så att han ser på nyheterna dagligen. Någon gång i veckan kanske.

Hösten 2007 och halva 2008 satte snurr på vår verklighet på grund av min pappas missbruk och plötsliga död. Vi förklarade för Sockertoppen att hans morfar var svårt sjuk innan han dog och när han ville veta vilken sjukdom hans morfar hade sa vi som det var. Jag tror att det ligger som grund för hur vi gör när Sockertoppen snappat upp något som hänt i världen. Vi förklarar varför, men går inte in på några detaljer.

Med tanke på hur jag och min man diskuterar, att radion står på i bakgrunden och dagstidningarna ligger på köksbordet är det inte så konstigt att Sockertoppen fattat att verkligen inte alltid är pastellfärgad. Jag har märkt att hans sätt att hantera den vetskapen är att ställa frågor och leka. Så gjorde han när hans morfar dog. Ett annat exempel är när husen på Ålidhem brann ner under julen, då byggde han hus av lego som han ställde sina brandbilar kring och så var räddningsarbetet i full gång. Kreativt och bra, kan jag tycka för då brottas han inte med alla funderingar inombords.

Sedan första bomben föll över Gaza och nyhetsbyråerna började pumpa ut blodiga bilder till media har vi stängt av teven när klockan "slår nyheter" om Sockertoppen fortfarande är vaken. Men han har naturligtvis uppfattat att det är något hemskt som har hänt i världen och har haft en hel del frågor. Vi har berättat att det är krig.

I morse hände en grej som fått mig att fundera på det här med nyheterna, småfolket och stora vida världen. Sockertoppen kröp upp i vår säng vid sjusnåret. Jag flyttade mig närmare Lillebror så att han skulle få plats mellan mig och Äkta hälften.
"Ett, två, tre", viskade han i mörkret och tryckte sin lilla tumme mot min rygg. "Booommm. Nu kom som en bomb."
"Aaaatttaaaacccckkkkkkk."

Det är kanske lite dubbelt att det händer att han får se på nyheterna som visar våldet som händer på riktigt, här och nu, när han under inga omständigheter får se på barnprogram som visar fiktivt våld. Hur jag än vrider och vänder på det är det svårt att undvika att han utsätts för "den bistra" verkligheten. Jag vet inte hur man ska göra. Stänga in honom i en liten bubbla? Det sista jag vill göra är att stänga ute världen.

Den stora rensningen

Erfarenheten säger att en flytt är den enda chansen till en ärlig rensning bland allt skrot och korn man samlat på sig. Synd bara att det är så, ursäkta min dåliga franska, jävla jobbigt. Först måste man bestämma sig för vad som ska behållas, skänkas bort eller slängas på soptippen. Och hur lätt är det? Sedan måste man frakta allt till slutmålet. Jag ser verkligen inte fram emot de kommande veckornas förberedelser inför "den stora flytten".

Vadå god morgon?

Harreligen vilka förfärliga drömmar som förföljt mig under natten. Sovjetisk armé på våra gator, ett nästan drunknat barn och långvarig arbetlöshet i en och samma dröm. Jag känner mig helt mörbultad i huvudet. Det hade räckt med skräcken som soldaterna spred, vilket drömmen började med.

NOTE TO SELF:

När jag gick i mellanstadiet sparkade skolans tuffaste/starkaste/coolaste/mest sportiga kille fotbollen mot mål. Jag såg framför mig en rackabajsare rakt upp i krysset. Bollen nådde aldrig så långt. Min vänstra kind satte nämligen stopp för det. Det gjorde ont. Jag minns att jag var till tandläkaren som konstaterade att mina tänder mådde, under omständigheterna, rätt okej. Lite lösa kanske. Sedan dess har jag inte haft några större problem med mina tänder. Jag har inte haft ett enda hål, aldrig borrat, ingen rotfyllning. Lite plack kanske, men det är allt. Anledningen att jag skriver det här är för att påminna mig själv om att boka tid hos en tandhygienist på onsdag.

Pola(d)roid 2008

Ett sista förväl av pappa, januari:

Lata dagar, februari:

Storslagna planer inför den kommande tvåbarnschocken, mars:

Skönt familjeliv, april:

Vårkänslor längs med den stora starka älven, maj:

På jäsning, juni:

Arbete på vardagarna, havsvikshäng på helgerna, juli:

Inför lägenhetsförsäljningen, augusti:

Väldigt gravid, september:

Ny syskonkärlek, oktober:

Nya tider, november:

Nyårsgalej, december:


poladroid

Kanske kan man kalla det träning

Antologin "Får man vara lite tilltalande i det här samhället", som jag läser just nu, väger niohundrasjuttiosex gram.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 122

Sedan en vecka tillbaka ligger två anteckningsblock och ett pennfodral innehållandes en linjal, tuschpennor och en papperssax i plast under vagnen. Den investeringen är min räddare i nöden när jag vill dricka kaffe i lugn och ro. I dag slog vi oss ned vid ett bord på Schmäck och filade på kluriga gåtor:

Annika Norlin fick som hon ville!

Jag hade helt missat att P3 Guld tagit bort den idiotiska uppdelningen Årets kvinnliga artist och Årets manliga artist. Istället koras Årets artist! Tummen upp för det!

Och nu över till ett fånigt i-landsproblem:
Det är lite jobbigt att man måste registrera sig och rösta i alla kategorier.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 121

Innan jul frågade Sockertoppen om jag kunde förklara vad en gåta är. Om jag minns rätt sa jag något i stil med att det är en fråga som är svår att lösa. Han har alltid ställt frågor som är svåra att besvara, men nu har han höjt svårighetsgraden på frågorna big time. Svarar vi inte som han har tänkt sig blir han ärligt paff, vi är ju vuxna och ska tydligen ha svar på ALLT.

Dagens fråga: Om man går vilse och hittar något att ta med sig hem. Vad händer då?

Jag svarade "man tar med sig grejen hem", men det var fel för man är ju fortfarande vilse. Sedan tappade han sitt sugrör på golvet och när han satte sig på soffan igen frågade han min man "om man har en koja och så kommer en björn och slår sönder den. Vad händer sedan?"

Almanackan

Det slog mig att jag behöver en ny almanacka. I fjol gav min man mig en prima almanacka av märket Moleskin. Men om jag får vara lite petig, och det får man när det gäller almanackor, var raderna för tunna.

Jag har sedan urminnes tider haft en almanacka skvalpandes i väskan. I högstadiet hade jag en filofax, som jag köpte nya blad till varje år. Filofaxen fungerade som en dagbok, som det inte var hela världen om någon råkade läsa. Jag skrev in kommande prov, samlade kort och skrev dagligen små anekdoter i stil med i dag kom hon ut från toaletten och sa It's all yours. När jag kom in luktade det skit. Under gymnasietiden envisades jag med att köpa stilrena och rätt tråkiga almanackor från Ordning & Reda. Jag minns att jag skrev in minsta lilla möte i dem, man ville ju verka upptagen. På senare år har jag haft diverse olika almanackor, allt från gratisexemplar till lite dyrare som jag köpte i storstan.

För övrigt måste jag säga att det är ett sant nöje att fylla en sprillans ny almanacka med viktiga datum, födelsedagar, adresser, telefonnummer m.m. Jag skriver med min allra finaste handstil och skulle jag stava fel känns det nästan som om världens undergång vore nära. Ett värdsligt problem som man får leva med resten av året.

Trumvirvel tack! Och vinnaren är...

Jag fick för mig att lista fjolårets cravings-bloggar, men efter kvällens försök att sålla i min blogglista ger jag upp. Jag kan inte välja, det finns så många som kvalar in i den grenen.

Men årets blogg 2008 kan jag kora och det är utan tvekan Elin Grelssons Always keepin' it real. Förra året fyllde hon bloggen till bredden med välformulerade och tänkvärda texter. Dessutom älskar jag följande citat (som kommer från det här inlägget):
"Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt. Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej."

Men suck!

Jag har hakat upp mig på en rätt cynisk grej i en blogg, som jag klickade mig in på via en bekants blogg i kväll. Bloggaren skrev att en sak hon inte gillar med bloggandet är att "det är så himla många som inte kan skriva. Visst, alla har rätt att.., men jag gillar det ändå inte. Lite som myspacesidor med folk som inte kan sjunga."

Men hallå, det väsentliga med bloggandet är ju att få ösa ur sig en herrans massa reflektioner och intryck. Då tycker jag minsann att det spelar mindre roll om man råkar snubbla på tangenterna. En annan bra grej med bloggandet är att man kan låta bli att läsa det man inte gillar.

Uppdatering: På tal om den enorma skillnaden på kvaliteten bland bloggare tycker jag att alla ska läsa Egoistiska Egons inlägg från år 2007. Väl rutet, säger jag bara!

Amningskarusellen

Ett tungt orosmoln la sig över vårt hem. Det handlade inte om äktenskapsstuff, utan om en blivande tremånadersbebis som upptäckt världen och som inte hade tid för att amma. Det började med en hel del tjorv när vi var i storstan, tjorvet utvecklade sig till en ministrejk och plötsligt vägrade han samarbeta helt och hållet. Vi stod inte i varsitt hörn, jag med brösten i högsta hugg och han med... tja, egen vilja. Nu låter han sig ammas igen, men inte alls som han gjort tidigare och definitivt inte lika ofta. Jag orkar inte vara konsekvent = ersättning är inte ett big no-no här hemma. Jag försöker att slappna av sen får vi se hur det utvecklar sig. Amningen får väl bli min nya fritidssysselsättning.
"Jaha, och vad har du för intressen?"
"Jag bloggar, läser, ammar och lyssnar på radio."

Lyckan är (i bokväg alltså)

Jag har hittat en ny favorit i bloggsfären - Anna Winberg Knows Good Books. I går skrev hon ett kort inlägg om Chimamanda Ngozi Adichies "En halv gul sol", som jag påbörjat två gånger och lagt ifrån mig lika många gånger. I kommentarsfältet svarar hon mig att hon först tyckte att det var en seg tantbok men att hon blev helt carried away. Dessutom tyckte hon att boken var så bra att hon var tvungen att pausa och ta sig samman. Nu känner jag peppen igen, den jag kände när jag fick boken förra året.

Har jag berättat hur mycket jag älskar bokbloggar? Har ni fler på lager får ni mer än gärna ösa ur er dem i kommentarsfältet!

2 raggningsrepliker

Jag var ute på galej i går kväll. En prima kväll tillsammans med en god vän. Kvällens höjdpunkt var när en ungtupp i de sena tonåren kom fram och frågade "och vilken var er pokémonfigur när ni gick i ettan." Ja, han sa så. Ordagrant. Jag stirrade på honom en stund, försökte förstå vad han menade och om jag hade hört rätt. När den inte gick hem, som han hade tänkt sig, frågade han min vän vem hon är i SACT "och vem är jag?" Han fick inte ligga, åtminstone inte med oss.

När jag kom hem tjöt det i öronen så jag passade på att googla pokémon mest för att uppdatera mig vad som var grejen med korten. Jag minns diskussionerna i media, att korten var svindyra och hypen bland ungarna på gården som bytte kort som om det vore på liv och död. Jag blev inte klokare av googlingen, men en sak kan jag berätta för er gott folk och det är att jag för första gången känt mig gammal på krogen. Jaha, och vad ska man göra nu då, arrangera parmiddagar i radhuset? Undrar 24-åringen som skriver den här bloggen. Ho ho!

Jo just ja

Gott nytt år önskar huvudkaraktärerna i den här bloggen!

A.M.O, Masarin & Dartanjang

Jag fick en stickad mössa, den på bilden ovan, i julas av en vänlig själ. När jag har på mig mössan känner jag mig som pappan i den tecknade filmen om Loranga, Masarin och Dartanjan. Ni vet, han som älskar popmusik och vägrar att arbeta - för vem skulle då leka med Masarin? När jag öppnade paketet kände jag mig tveksam, men efter att ha haft den på huvudet under en svängom på stan har jag bestämt mig för att det är världens bästa mössa. Blickarna folk slängde på mig går att leva på i en evighet.

Köpstopp 2009

Högen med olästa böcker börjar bli oförsvarbart stor. Därför har jag bestämt mig för att inte köpa några fler böcker förrän bokhögen är ett minne blott. Sådär på en höft skulle jag tro att det inte blir någon ny bok på åtminstone fyra, fem månader.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 120

Sockertoppen lessnade på dumburken och bad mig läsa "Lill-Zlatan och morbror raring". Efteråt konstaterade jag återigen hur mycket jag älskar Pija Lindenbaum. Hennes böcker har den sällsynta egenskapen att man aldrig blir färdig med dem. Dessutom kan jag tycka att det är svårt att låta bli att älska en författare som låter Lill-Zlatans morbror vara kära i Steve.