Äntligen

I dag är dagen då jag ska köpa ett alldeles eget skrivbord.

20 000 kostar bara 648/månaden

Inom loppet av en vecka har vi fått åtminstone två, tre erbjudanden om så kallade generösa krediter. En av de större bankerna erbjöd oss ett betalkort med tiotusentals kronor i kredit "utifall att och vi bjuder på årsavgiften". Och om vi hade tackat ja till erbjudandet vi fick i går skulle vi kunnat låna 20 000 kronor utan säkerhet och extra avgifter. Det stod bland annat "inga nyfikna frågor. Besked direkt när du ansöker via internet. Pengarna inom tre bankdagar. Ingen säkerhet krävs. Inga extra avgifter". Här ska man förstås läsa det finstilta, men jag orkar inte engagera mig så mycket i det för vi ska ju inte ta några krediter. Men jag antar att det finns folk som överväger att ta sådana här lätta lån. De glömmer att läsa det finstilta och sedan sitter de i skiten. För det vet man ju att sådana där lån/krediter kan man i princip aldrig betala av. "Lyxfällan nästa!" Frågan som återstår är hur bankerna tänker? Jag trodde att de var extra försiktiga i dessa tider.

I brist på annat

Enligt Popjunkien kan det här vara en flera år gammal bloggutmaning, men jag har aldrig gjort den och någon gång ska väl vara den första.

Utmaningen:
Googla ditt namn plus “är”. Kopiera de fem första träffarna.

Resultatet:
Alexandra är någon annan
Alexandra är också en tönt
Alexandra är ett kvinnonamn
Alexandra är en ljusbärare som ger stöd till nya malmöbor från många olika kulturer
Alexandra är inte den som klagar

Den där om att blicka tillbaka

I slutet av februari år 2008 skrev jag så här: "Ni som har läst ett bra tag känner nog till att jag bloggar i omgångar. Ibland råder det total stilje, ibland publicerar jag hejvilt. (...) Men jag kommer tillbaka, det gör jag alltid!" Det är rätt snarlikt med vad jag skrev i går "Den senaste månaden har jag lekt med tanken att ta kål på bloggen".

Nu går vi mot ljusare tider. Visst Manny-Ken?

Så kan man också göra

Läs mer om umebon Marc Strömbergs tidning Tare lugnt #3 här. En mer kreativ människa får man leta efter!?

Så många böcker, så lite tid

Jag kände genast igen min mors handstil på kuvertet, som hade skeppats från Stockholm. I kuvertet låg fransyskan Claire Castillons novellsamling "Insekt", som handlar om mödrar och döttrar. En bok i brevlådan är aldrig fel, men var sak har sin tid. Först ska jag bara läsa "Ängeln i Groznyj" från pärm till pärm. Just nu befinner jag mig någonstans mitt i Åsne Seierstad berättelse.

Så dör bloggen

Den senaste månaden har jag lekt med tanken att ta kål på bloggen. Skriva ett långt och tacksamt avskedsbrev till er, men jag är inte där än. På länge. Dessutom tänker jag att den dagen bloggen ska dö på riktigt ska det gå snabbt. Inget avskedsbrev. Bara kalla handen. Efter det måste jag nog åka på rehab. Blogg-rehab.

Bokreafacit

"Våldtäkt & Romantik" av Katrine Kielos
"Adjö, herr Muffin" av Ulf Nilsson
"Stora varförboken" (Tack för tipset Cecilia, Sockertoppen fullkomligt älskade den.)

Nästa år har jag förhoppningsvis läst alla böcker i högen med de olästa så att jag kan shoppa loss utan dåligt samvete.

Bokhandlaren i Umeå

Bokhandlaren stoppade mig på torget:
"Hur gammal är din äldsta son nu igen?"
"Han är fyra år."
"Så synd. Jag hade några defekta grejer, som jag hade tänkt ge bort. Fina grejer egentligen, men dem går inte att sälja. Men han är nog för liten."

Jag blev så ställd att jag helt glömde bort att fråga vad han hade tänkt ge bort för grejer. Böcker? Spel? Cd-skivor? Uppslagsverk? Kanske hade vi kunnat spara dem för framtiden? Jaja. Hursomhaver var det en fin gest, som jag uppskattade. Nu har jag en till anledning att fortsätta köpa alla mina böcker hos honom.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 143

"Vad berättar dem?"
"Att kronprinsessan har förlovat sig."
"Är det kungen?"
"Ja."
"Är det drottningen?"
"Ja."
"Är det prinsessan?
"Ja, men man brukar kalla henne kronprinsessa."
"Kronprinsessan?"
"Ja, det är hon som ska bli drottning och nu har hon förlovat mig med en som heter Daniel."
"Är han kungen", frågade han en andra gång och pekade på kungen.
"Ja, men det sa jag ju."
"Är han vakten", frågade ungen och pekade på gissa vem.

Man får ju skämmas

Byggherren lovade oss att skönhetsmissarna, som upptäcktes under besiktningen, skulle vara åtgärdade senast måndagen efter att vi flyttat in. När målaren hade tapetserat Lillebrors rum skulle de bara byta ett kretskort, som har något med luftventilationen att göra. Mannen som skulle byta kortat har tjorvat i snart två veckor och jag surnade till ordentligt i förra veckan när han inte ens ringde upp. Till slut ringde han i alla fall och vi kom överens om en tid. Klockan var strax efter två och vi hade precis sagt hej då till min lillasyster när mobiltelefonen vibrerade i jackfickan.
"Hej, det är jag från..."
"Men neeej, förlåt jag glömde helt bort att det var i dag du skulle komma."

Jag måste nog börja göra som Manny-Ken och lägga in alla måsten och borden i mobilen med en påminnelse en timme i förväg. Så här kan det ju inte fortsätta.

Hon sa "Salt är livets salt eller salta tårar. Men det är också saltet på köksbordet, som samtidigt är ett slagfält."

Om du säger det så

M skrev "klart att du får köpa böcker på bokrean, det måste man ju få. och att handla på rea tjänar man ju pengar på. eller hur det va..."

Högen med de olästa böckerna innehåller enbart romaner så jag tänkte att om jag håller mig till biografierna, facklitteraturen och barnböckerna kan jag shoppa loss utan dåligt samvete.

En frånvarande pappa, som det skrivs om

Dagarna efter att pappa dämpat ångesten med kemikalier för sista gången sörjde jag att de fina minnena höll sig på en armlängds avstånd. En vänlig diakonissa lovade mig, dyrt och heligt, att minnena kommer åter när man minst anar det. Det gjorde dem och gör fortfarande. Nu senast slog det mig att pappa, av alla människor, följde med mig när jag röstade för första gången. Jag minns att han hojtade "nu jävlar röstar du på sossarna" när jag gick mot båset.

Suddiga vardagspixlar

Nuförtin ser de flesta nybyggda radhusen ut som dem vi bor i, men vad som skiljer vårat från mängden är trappen. Vanligtvis är dem helt i furu, men det är inte vår trapp och tack och lov för det.

Man blir genast väldigt glad när man kommer hem till oss. Tapeten i hallen är nämligen mer än välkomnande.

"Liten men väldigt söt". Observera det vänstra ögonbrynet. Så kan inte ens jag göra. Ju!

Sockertoppen ritade en teckning till våra grannar och bad mig skriva något i stil med Ni får den här av mig för ni är mina grannar. Sedan tog han på sig jackan, stoppade sina gulliga fötter i mina kängor och gick för att lämna teckningen i deras brevlåda.

Hemma är inte hemma. Än

Varje kväll konstaterar vi vilket bra köp huset är sedan hänger vi upp en tavla eller två och så nickar vi i samförstånd:
"Riktigt bra, riktigt bra."

Jag är förstås väldigt partisk i frågan, men trivsammare ställe får man leta efter. Den enda sorgen är att jag inte har fått någon ro att läsa här. En förklaring kan vara att en del av mig fortfarande tror att huset är till låns och att vi snart ska packa ihop vårt bohag och flytta tillbaka till stan. En annan kan vara att jag inte har hittat mitt läsarställe med stort l än. Jag brukade läsa lite varstans i lägenheten, men här är det svårare.

Jag låste dörren om mig och tappade upp vatten i badkaret, la mig till rätta och fortsatte läsa vid hundörat. Efter fem minuter slängde jag boken på badrumsgolvet. Jag har läst sängliggande i sovrummet med spetsgardinerna och de tjusiga pappersfåglarna, men det dröjde inte länge förrän boken låg på nattduksbordet. Jag har läst vid köksbordet, i den ärtgröna soffan, i den störtsköna 20-talsfåtöljen, i Karinfåtöljen, i trappan osv osv. Men förgäves. Det känns sorgligt för jag vill läsa. Läsning är ju min grej. Dessutom har jag råkat lovat mig själv att inte fylla på i bokhyllan förrän högen med olästa böcker är historia. Jag måste helt enkelt läsa. Helst skulle jag behöva läsa 20 böcker innan tisdag då bokrean börjar.

Jag dör lite inombords

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera vetskapen om att det finns kvinnor som kallar det manliga könsorganet myspinnen.

Sorgligt men sant

I morse gick det upp för mig att jag missade Littfest, som jag har längtat och trängtat efter sedan förra årets festival. Jag skulle ju få "Sista kulan sparar jag åt grannen" signerad, kolla på bilder ur Elin Berges kommande bok "Drottninglandet" och lyssna på Dårens dotter och ja, vara där helt enkelt. Uppleva. Så blev det inte och jag tror att jag vet varför det blev så.

Jag är understimulerad och har helt slutat bry mig om tiden, vilket hänger ihop med föräldraledigheten. Därför missar jag att svara på mail i tid (förlåt Maria), att gå på litteraturfestivaler (förlåt mig själv) och gratulera mina nära och kära som fyller år (förlåt mamma). Jag har inte ens orkat engagera mig i att köpa en almanacka för år 2009. Dagarna ser ju ändå i princip likadana ut.

Nästan som i Sibirien

Vi hade kommit halvvägs när Sockertoppen la sig på marken och grät. Kylan hade letat sig in under huden på honom. Jag virrade min halsduk kring honom och frågade om jag skulle berätta lite om sidensvansarna, som vi brukar se på kyrkogården. Det ville han.

Om sanningen ska fram hade jag gärna gråtit en skvätt, lagt mig på marken och ropat "bär mig mamma, bär mig." Det var kallt. Svinkallt. Ändå var det bara tretton minusgrader.

SMHIs prognos för morgondagen: -23°C och strålande sol. Inte på morgonen, utan mitt på dagen. Så skönt!

Dagens i-landsproblem

Jag har svårt att förstå varför vissa byggarbetare envisas med att inte ta av sig skorna. Det är vita skoavtryck över hela hallgolvet. Suck.

Finn ett fel

Samma gamla tidning

Min lillasyster ringde mig för ett par veckor sedan för att tacka för den fina julklappen. En faktura på 298 kronor från Kamratposten. Efter en kortare mejlkonversation med KPs kundtjänst fick jag fakturan och systern sin halvårsprenumeration.

Vad jag inte visste, men upptäckte i går kväll, var att jag hade fått hem årets andra nummer av Kamratposten. Det är samma gamla tidning med barnperspektivet i fokus. Bland insändarna i början av tidningen fastnade jag särskilt för en som var inskickad av en tioåring. Han hade blivit ihop med "en jättesöt och snäll tjej", som han så väldigt gärna ville prata med. Han visste bara inte hur han skulle göra för att få prata med henne. Mitt blödiga hjärta ville skicka in ett svar, men jag insåg att det där måste de få sköta själva. Ungarna alltså.

Just nu är Bamse aktuell här hemma, men så fort Sockertoppen är tillräckligt stor kommer en KP-prenumeration kicka igång. Skulle han få för sig att han inte vill läsa tidningen tänker jag tvinga honom.
"Jaja jag hör dig, du vill inte. Men jag lägger den här så kan du läsa den lite senare."

Vill du gå på bredden med mig och min barnvagn?

Johanna skrev "Förstår inte det där med att vara ute och gå med barnvagnen. När mitt barn sover till jag också vila, inte gå omkring som en tok."

Råkar man föda en nattklubbsägare i miniformat, vilket jag gjorde för snart 4,5 år sedan, kan jag förstå att man passar på att vila när ens unge vilar. De timmarna var livsviktiga för mig. Till skillnad från sin storebror som höll oss vakna under den svettiga vargtimmen verkar det som om Lillebror har förstått att han har mycket att vinna på att sova hela nätterna. När han sover bort ett par timmar på förmiddagen passar jag på att dricka kaffe sängliggandes. Det skulle kunna varit en solskenshistoria om det inte vore för att jag tittar med långa blickar efter de med barnvagnar som går på långa, raska promenader. Jag vill vara en av dem. Ändå ligger jag var i sängen med min kopp, uppdaterar bloggen och tänker "i morgon är en ny dag..." Nåväl. Förr eller senare tar de dåliga ursäkterna slut.

De sa inte pang, men jag sa aj

I söndags pajade min rygg efter en rajd i ungarnas rum. Min man påstod att det finns ett samband mellan min onda rygg och mina ben, som tydligen skulle behöva stretchas riktigt ordentligt. Då slog det mig att jag var inte stretchade efter flytten. Inte ens lite. Han sa inget men jag kunde se honom tänka "synden straffar sig själv".

Vetskapen (myten?) om att de flesta som är föräldralediga går ut på långa, raska promenader gnager i mig dagligen. Jag skulle också behöva röra på mig. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att ta sig till joggingspåret/gymmet/pilatesbollen/yogamattan osv osv.

Kort bokenkät

1) Vad heter boken du läser just nu?
Ängeln i Groznyj (av Åsne Seierstad).

2) Hur långt har du kommit?
En sisådär 40, 50 sidor skulle jag tro.

3) Beskriv boken med tre ord.
Tung, Tjetjenien, orosmoln.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
4,5.

Det blir ingen fortsättning

En väldigt tråkig nyhet är att Flott stänger igen portarna i slutet av veckan. Vi var på konkursutförsäljningen i dag och köpte varsitt par jeans. Blödig som jag är blev jag naturligtvis tårögd när jag stod i kön för att betala de trevliga, men framför allt kunniga butiksägarna en allra sista gång. När bruden framför mig hade mage att högljutt beklaga sig över kön kände jag mig tvungen att säga något.
"Ja, men du får ju i alla fall köpa kläderna till ett oförskämt lågt pris."

Linda Skugge-metoden passar mig bättre

Jag registrerade mig på bok.nu för en tid sedan, men förstod rätt snart att jag inte skulle ha tid att engagera mig i sajtens funktioner. Som jag har förstått det ska man sätta betyg på böcker man har läst. De man tyckt om och de man inte tyckt om fullt lika mycket. När man kommit så långt kan sajten räkna ut vilket betyg man skulle sätta på en bok när man läst den. Det låter som himmelriket, men vem har tid att surfa runt och sätta betyg på alla böcker man har läst? Inte jag i alla fall. Fast det är inte ett dugg synd om mig, jag har ju mina läsare som tipsar om bra böcker bara jag ber om det.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 142

"Vad finns bakom rymden?"
"Man brukar säga att rymden är oändlig. Vet du vad det betyder?"
"Att den är jätte, jättestor?"
"Ja, ungefär så. Det betyder att rymden aldrig tar slut."
"Men... Vad finns bakom?"

Det ska bli oerhört spännande att få höra Sockertoppens tankar när han förstår att man inte riktigt vet vad som finns bakom rymden, om det ens finns något. När jag var tre äpplen hög brukade jag fantisera om att rymden var ett slags akvarium, som stod i en jättes sovrum. Jag minns att jag sa till mig själv att för jätten är människorna nog som myrorna är för oss.

God morgon världen!

Om ett par månader kan vi sitta på balkongen och äta frukost i morgonsolen, som lyser upp träfasaden från soluppgången fram till strax efter lunch. Jag behöver således inte ens skynda mig upp ur sängen för att hinna med skönt balkonghäng med familjen i solen. Men sanningen är den att jag längtar mer efter att få sitta där helt allena och läsa dagstidningarna med en kopp kaffe som sällskap. Sol eller inte. Sådant gör gott för själen, tror jag.

Apropå dagstidningar saknar jag att läsa den lokala dagstidningen som vi bytte till oss mot två rikstäckande tidningar. Att scrolla bland nyheterna på datorskärmen är inte samma sak som att få trycksvärta på fingertopparna. Dessutom blir man så frustrerad när man läser de korkade kommentarerna som följer med artiklarna. Här uppstår ett dilemma. Vi har råd med ännu en prenumeration, men det har inte moder jord. Därför antar jag att jag måste forsätta scrollandet. Om inte.... Ah! Det är möjligt att en av våra nya grannar är intresserad av ett tidningsbyte. Jag hoppas det.

Ett tips!
Idka byteshandel! Det är smidigt och billigt men framför allt miljövänligt att byta tidningar med varandra. Tidningen skickas vidare så fort den är läst, men inte förrän man har tid att gå över med den. Ibland händer det att man får läsa gårdagens nyheter, men oftast får man tidningen lagom till att man kommer hem från jobbet.

L Y S S N A

Ni bara måste lyssna på Two White Horses första singel "Good times are gone forever". Åh så bra! Nu längtar jag efter att få höra den spelas i radion!

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 141

Så här kan det se ut när presenter kommer till användning:

Tack så väldigt mycket Teres!

No way, Jose

Bokhoras fredagsfråga lyder enligt följande den här veckan "Läser du slutet av böcker först?" Svar: Nej, nej aldrig i livet. Jag har fått för mig att det skulle förstöra läsupplevelsen. Däremot har jag inga problem att i förhand kolla vad som ska hända i de få teveserier jag följer.

Hö hö!

Jag var inte en urvriden trasa. Det bara kändes så

I går kväll började jag skriva på ett av tidernas mest dystra inlägg:
"Nu vet jag vart de gulnade fotografierna på min mormors mormor från Tornedalen ska hänga, men för fortsatt grannsämja gör jag bäst i att låta bli att sätta spiken i väggen i kväll. Om jag orkar gör jag det i morgon. Kruxet är bara att orken och lusten har drabbat mig i kväll. Hur det känns i morgon kan man aldrig riktigt veta."

Nu är det en ny dag och jag känner mig, till min stora förvåning, levande. Dagisviruset som cirkluerar bland småbarnsfamiljer just nu är inget att leka med. När det envisa viruset är klar med den sista familjemedlemmen klättrar de rastlösa ungarna på väggarna. Själv känner man sig som en urvriden disktrasa. Undantagstillståndet får fortsätta för man orkar inte ta tag i vardagen riktigt än.
"Okej, gå ut. Ät en glass. Gör som du vill."

Min man har ordnat barnvakt i kväll. Vi ska ta en välbehövlig paus. Andas ut. Bara vara vi. Man behöver sådant. Jag behöver det. Först ska jag bara duscha av mig den senaste veckans misär.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 140

Alla åldrar har sin charm men det är helt klart något alldeles särskilt när ens unge plingar på hos grannbarnen för första gången för att fråga om dem möjligtvis vill komma ut och leka.

Han frågade om jag kunde följa med honom, men jag sa "nej, det kan jag inte". Herregud, ungar måste få sköta sina egna relationer utan morsan som förkläde. Han velade fram och tillbaka i en kvart innan han till slut tog på sig ytterkläderna och gick för att plinga på. När han kom in igen efter fyrtiofem minuter i snöblåsten såg han ut som om han vunnit tio miljoner på triss.

Åh så typiskt

Ganska ofta händer det att jag tänker "ah, det måste jag skriva ner". Dessa moments of snilleblixtar drabbar mig oftast när datorn är avstängd, lampan på nattduksbordet släckt och anteckningsblocket på vift. Det kan handla om allt ifrån prima idéer till radiorep som jag kanske skulle kunna sälja in till något som skulle passa sig att skriva om på bloggen eller ämne till en krönika. Naturligtvis är jag alltid lika tvärsäker på att jag ska komma ihåg ämnet till morgonen därpå, vilket jag sällan gör. I går kväll kom jag på en ny del till "Småbarnsåren är tydligen de bästa", en del som jag verkligen ville spara för framtiden, men i dag kan jag inte komma ihåg vad det handlade om. To bad.

Lösning: lägg penna och anteckningsblock på nattduksbordet. Vänta inte med det. Gör det nu.

Saker jag skulle vilja lära mig, del två

Vika skjortor av tjugolappen.

Det är så klart väldigt typiskt mig att imponeras av sådan onödig kunskap, men jag vet precis hur tillfredställd jag kommer att känna mig när Mårtens hals sitter där den ska.

En mening

Jag hade inte räknat med att drabbas av feberfrossa och den där vedervärdiga känslan av rakblad som river upp halsen när jag sa "ja, det är okej" till min man, som åkte till storstan i morse.

De ser gulliga ut, men ...

Den äldre versionen har haft feber i två dygn och vill men orkar inte leka och den yngre har sovit högst en kvart i stöten och vägrade äta upp sin lunch = upplagt för gnällmaraton.
"Maaaamma Lillebror nöp mig."
"Lillebror du får inte nypa Sockertoppen."

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 139

Sockertoppen har sett det coolaste ever i dag - en skylifter som plogar. Jag hänger inte med i svängen, men så är jag inte påläst i ämnet Skylifter heller.
"Det är så tokigt mamma. Så tokigt."
"Är det som en häst med två huvuden?"
"Ja, det är heltokigt."

Fika vs LA-familjen

Än så länge har vi sparat 500 välputsade riksdaler på flytten över den stora starka älven. Det var så lätt att gå in till stan och fika när vi bodde ett stenkast därifrån. Får den nya trenden fortsätta kan vi spara åtminstone 2000 kronor per månad på vår flytt. På ett år kan det bli 24 000 kronor, vilket flygbiljetterna till Amerikatt och LA-familjen kostar. Åhåhjaja. Ibland kan man ju fundera på hur man prioriterar saker och ting.

Det finns ett old fashion konditori på Tegsborg med anor från första halvan av 1900-talet som jag planerar besöka så fort Sockertoppens feber ger med sig. Om jag inte minns helt fel kostar kaffe och bulle 30 spänn, vilket är snällt för plånboken. När jag pluggade på Strömbäcks folkhögskola intervjuade jag en kvinna på samma konditori. Hon var tegsbo och nybliven mamma och jag hade inte hjärta att kräva av henne att bege sig in till stan. Jag hann ställa en fråga innan ett stort sällskap, bara män i 65+ års åldern, stövlade in och bokstavligen tog över konditoriet. De var högljudda, men en av dem hade i alla fall vett nog att förstå att de störde oss andra. Han sa något i stil med "Du ska veta, vi har fikat här varje onsdag i 150 år nu." Jag log vänligt och sa högt till kvinnan att vi kanske kunde flytta oss lite längre in i lokalen så att hennes bebis inte skulle väckas. Mannen gav mig en förvånad blick.
"Nämen, sitt kvar. Vi som är så snälla."
Som tur var fanns det plats lite längre in. Det är inte ett konditori där man behöver slåss om platserna, om man säger så. Man blir ju galen om man tvingas sitta bredvid ett högljutt gäng när man vill fika i lugn och ro. Ni kan ju tänka er hur störande det var när jag skulle fika OCH intervjua. Oj, nu blev det visst ett sidospår. Nåväl... Det blir ingen tripp till Los Angeles i år, möjligtvis under år 2010. Förhoppningsvis hänger det inte på huruvida vi fikar eller inte. För fika bör man annars ehm... dör man?

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 137

För ett par veckor sedan introducerades faktaböcker i Sockertoppens liv. Han gick lös bland böcker om vulkaner, djur, kroppens funktioner, växter, uppfinningar m.m. och bestämde sig till slut för att låna hem en bok om vulkaner och en om världshaven.

Att läsa faktaböcker för småfolket är förstås väldigt tacksamt, särskilt om man läser en bok i ett ämne man har noll koll på. Jag har bland annat lärt mig att det finns lavasjöar, som består av magma som pressats upp ur jordens inre, i Östra Kongo-Kinshasa. I går läste vi om vattnets kretslopp, som jag hade så vansinnigt svårt att förstå mig på under biologilektionerna i högstadiet. Det var först när jag läste upp mina betyg på komvux som jag fattade galoppen.
"Vet du, det här med vattnets kretslopp tyckte jag var väldigt svårt att lära mig när jag gick i skolan."
"Så bra då att jag lånade den, då kan du lära dig igen."

Nu så

I kväll vek vi de sista kläderna som låg och skvalpade på golvet i rummet utan bestämt användningsområde. Det innebär att det mesta som ska göras är gjort. Vi har packat upp alla kartonger, vikt in alla kläder i garderoberna, hängt upp lampor, placerat möblerna där vi tror att de ska stå, fixat internet/digital teve/telefoni m.m. och i morgon bitti ligger våra efterlängtade tidningar i brevlådan. Det som återstår att göra är lite allmänt piffande. Fatta. Så. Skönt.

Abstinens

Från och med i morgon bitti får vi våra dagstidningar i brevlådan. Sicken lättnad! Om jag skulle göra DNs senaste nutidstest skulle jag med största sannolikhet få skämmas över mitt resultat. Så illa är det. Det enda jag har någorlunda koll på är att en butik i stan som säljer bland annat Acne har försatt sig själv i konkurs på grund av likviditetsproblem.

Innan finanskrisen slog till köpte de tydligen tre butiker, varav ena låg ett stenkast från den gamla butiken och de andra två i Uppsala och Sundsvall. Jag tror inte att de gapade efter mycket när de tog över de där butikerna. Det handlar snarare om bad timing. Men ändå, jag tänker sörja lite och hålla tummarna för att åtminstone en av butikerna i stan återuppstår. Vart ska jag annars köpa mina jeans?

Den mest meningslösa städningen?

A. Veckostädningen
B. Flyttstädet
C. Varje-dag-plockandet

Den som gissar rätt får komma och hjälpa till!

Varje dag lär man sig någonting nytt

I dag har jag lärt mig att det tar ett dygn att värma upp golvet från det att man slår på den vattenburna golvvärmen och ytterligare ett dygn innan värmen stabiliserat sig. Tänk om vi hade känt till det när vi vred ner reglaget i söndagskväll.

Saker jag skulle vilja lära mig

Koka riktigt gott kokkaffe.

Jag har i och för sig hört att risken för hjärtsjukdomar ökar om man dricker kokkaffe jämfört med kaffe som bryggs eller lagas på pulver. Jag vet inte vad det är, men det är i alla fall någonting med kokkaffet som lockar. Kanske är det enkelheten, det behövs inte så mycket för att få dricka ett riktigt gott kaffe. Men visst, det är också möjligt att jag har gått och blivit en sådan där förritin-romantiker.

En win-win situation

När man flyttat på sitt bohag vill folk komma och hälsa på, vilket är helt i sin ordning för man vill ju visa upp sitt nya hem. Särskilt om man har flyttat in på ett ställe där man känner sig hemma innan man ens fått in möblerna. Förutom trevligt sällskap får man dricka en herrans massa kaffe, vilket jag uppskattar. Kaffelover som jag är.

Radhusliv är en livsstil?

Alltså jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig, men jag har ingen lust att blogga längre. Jag vill bara gå omkring barfota på det uppvärmda golvet och dricka kaffe som jag kokat i vår nya bryggare. Om det hade funnits tillräckligt med tvätt i korgen skulle jag tvättat bara för att få höra kläderna snurra runt i tvättmaskinen. En egen tvättmaskin liksom, vilken lyx.

Just nu ligger jag i sovrummet och väntar på att Lillebror ska somna så att jag kan dricka ännu mer kaffe. Vanligtvis somnar han utan vår närvaro, men det verkar som om han är ur balans i dag så jag ligger kvar. Har ingen lust att springa upp för trappen med mina ömma vader bara för att stoppa in nappen.

Om det här hade varit en modeblogg skulle jag ta en bild på mig själv och berätta lite mer om dagens outfit. Jag ska berätta, men det blir inga bilder. Jag låg halvnaken i sängen när dörrklockan ringde. På golvet i klädkammaren/kontoret/gästrummet eller vad det nu ska bli av det där rummet ligger hela min garderob. Jag kastade på mig det första bästa som jag fick tag på och rusade ner till hallen för att öppna för rörmokaren, som skulle kolla på det röret som läckte vatten häromkvällen.
"Hej, går det bra om vi kollar det där röret nu?"
"Sure. Det går bra."

Medan rörmokaren kröp in under badkaret passade jag på att leta reda på en hårsnodd. När jag såg mina rosiga kinder, den detaljrika klänningen och den grovstickade koftan i spegelbilden blev jag full i skratt.
"Förlåt, vad sa du?"
"Nä, ingenting", svarade jag.

Förutom klänningen och koftan har jag på mig strumpbyxor och grovstickade kornblå tofflor med söta små sidenband. Tänk ängslig bondromantik. Harreligen. Jag måste gå och rena mig.

Hur går den matematiken ihop?

När misstänksamt otrevliga kommentarer lämnas i kommentarsfälten brukar jag roa mig med att tagga ip-adressen. På senare tid har jag lagt märke till att de som lämnar mer eller mindre anonyma personliga påhopp också är de som klickar in sig på "Försök att inte se så snygg ut" fler gånger per dag än valfri anonym läsare. Jag har så väldigt svårt att förstå varför folk engagerar sig i människor de uppenbarligen inte uppskattar.

Klokt skrivet

"Det är verkligen skillnad på att veta saker om en människa, även om det man vet är ytterst privat, och att faktiskt känna en människa."
- Therese Bohman

Ganska öm

Lägenheten som var vårt hem, vår trygghet ligger tre våningar upp utan hiss. Efter ett dussin vändor ner till lastbilen i fredags snurrade det i huvudet på mig, armarna kändes som överkokt spagetti och benen bar mig knappt.
"Ska du ta en paus innan vi har börjat?"
"Eh JA, det ska jag", sa jag och satte mig på en gammal pinnstol.

På tredje dagen har jag fortfarande en galen träningsvärk, som vägrar ge med sig ens lite. Allvarligt. Jag kan knappt gå i trappen utan att oja mig över mina ömma vader. Det är nästan så pass att jag tycker synd om mig själv. Men visst, jag är väl medveten om att träningsvärken är ett kvitto på hur otränad jag faktiskt är.

Jag funderar på att köpa en pilatesboll. Då kan den ligga nedanför de svarta bokhyllorna och ge mig lite dåligt samvete. Bättre det än att jag köper ett svindyrt träningskort på valfritt flashigt gym. Erfarenheten säger att det är en dålig investering.

Den vita antennkabel är döende

Soffan står på plats, kroppen är öm och man har plockat både teven och dos.. förlåt tevekontrollen ur kartongen. Man vill se på teve. Man är alltså jag. Det drömscenariot satte Telia stopp för, vilket innebär att vi för tillfället saknar telefon, tevekanaler och bredband. Jag ringde supporten för att få hjälp, 55 minuters kötid. Nu har jag plats 13. Det tar sig.. Men det var ju inte det jag skulle berätta om. Jag skulle ju berätta att den vita anntenkabeln som varit vår trogne tjänare sedan vi flyttade ihop ligger kvar i flyttkartongen. Den har gjort sitt, kabeln alltså. Det nya är att man ska ha en box, en switch och en till switch och så ett par nätverkskablar. Nu har jag plats åtta i turordning.