Nu gör jag det!

Nu lägger jag till "Att vara Charlie Schulmans pappa" i min länklista, som ni hittar lite längre ner till höger (under arkivet). Men! Trots den milda tonen i Alex Schulmans senaste blogg kan jag inte låta bli att fundera på när monstret, som en gång fick honom att avsluta sin blogg, kommer att göra sig hörd. Om en vecka? Månad? Halvår? Så fort det första bebisruset lagt sig?

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 192

"Vad händer om man dödar Barack Obama", frågade Sockertoppen som suttit stilla och lekt med sin dagsfärska polisbil ett bra tag.
"Sa du Barack Obama?"
"Ja, han i USA. Visst kommer det massa poliser då?"
"Hur kom du att tänka på det?"
"Vet inte, bara tänkte på det."

Rätta mig GÄRNA om jag har fel

Jag gillar att bo i Umeå. Det gör jag. Men en sak som jag gillar mindre med stan är att det finns så få restauranger med god mat och att de restauranger som finns inte är särskilt barnvänliga. Har man inte barnvakt inom räckhåll kan man i princip inte spontant gå ut och äta. Okej, gå ut och äta kan man men inte äta gott som i gott om man vill ta med sig ungarna. Jag tänker på storstan där det alltsom oftast är okej att ta med sig kidsen. Mer sådant Umeå, som vill mer.

Jag känner mig så ehm... redig! Ja, det gör jag

Under eftermiddagen har jag städat hela övervåningen. Med städa menar jag det vanliga plocket och lite rensning, dammtorkning, dammsugning and you name it. Dessutom är räkningarna betalda och blommorna är vattnade.

Gårdagens fynd

Det gick inte att hålla plånboken i styr när snyggskorna, som jag spanade in redan i fjol, såldes för halva reapriset.

No läslust

I början av juni köpte jag "Dödgrävarens dotter", som jag hört så mycket gott om, men pocketboken har mest bara skvaplat omkring i djupet av min väska. Det är dessvärre den enda bokrelaterade historien jag har den här sommaren.

Suddiga vardagspixlar

En sönderläst klassiker.

Suddigt värre.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 191

Vi måste köpa sådana där fula men ack så nödvändiga grindar till trappen. När man minst anar det står Lillebror och gungar nedanför trappen, med händerna på det andra trappsteget. Han ser sådär nöjd ut som jag kan tänka mig att folk gör när de nått toppen av Mount Everest. ”I´m on the top of the world!" Fast Lillebror har varken mjölksyra eller muskelvärk. Han är redo för ännu mer.

Den där om att blicka tillbaka

Juli 2008

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 190

Lagom till kvällens Bolibompa kom vi hem med en lätt skadad soon to be-femåring. På akuten skötte Sockertoppen snacket. I receptionen förklarade han vad som hade hänt, i väntrummet sa han vad jag skulle svara på respektive fråga i skadeformuläret och när undersköterskan ropade upp hans namn var han snabbt uppe på benen. När jag frågade om han behövde hjälp upp på bristen väste han " jag klarar mig själv" och så fick det bli. Han berättade i detalj vad som hade hänt medan doktorn hmmade och ahaade och jag tänkte "så stor, men ändå så liten". De plåstrade om honom och vi fick åka hem.

A/H1N1

Hittills har den nya influensan, tidigare svininfluensan, inte visat sig vara allvarligare eller mer dödlig än en "vanlig" influensa. Ändå darrar vi som asplöv. Jag skyller fortfarande rädslan på oinsatta journalister som utelämnar väsentlig fakta i rapporteringen. Det finns så klart undantag, men de är för få.

Ja, folk blir allvarligt sjuka av den nya influensan och en del dör, men så ser det ju ut under influensasäsonger. En sak som jag tycker verkar vara mycket oroande är att det blir svårt att få samhället att rulla på i vanlig takt om fyrtio procent av befolkningen skulle insjukna.

Men visst, även fast mitt förnuft säger att jag inte behöver darra gör jag det, särskilt när jag tänker på ungarna.

Dagens lärdom

Man ska inte glömma att stänga av telefoner och dylikt om man lägger sig vid åttasnåret i tron om att man ska få sova ostört till morgonen därpå. Min telefon har aldrig ringt så mycket som den gjorde mellan 20.30 och 21.30 i kväll. Nu är jag pigg och ber till högre makter att jag somnar innan midnatt.

Det var på tiden

I natt sov jag ostört för första gången på mer än ett år. Det var skönt, men jag är fortfarande lika trött som i går morse.

Kollar du brösten?

Häromdagen slog det mig att jag har noll koll på hur man kollar brösten. Via google hittade jag en sida som heter just "Kolla brösten!", men direkt jag ska så att säga kolla brösten drar en våg av ångest genom min kropp. Jag är fortfarande inte klar med mitt vänstra bröst.

Jakten på det perfekta skåpet fortsätter

Nu ska jag bara lista ut hur man sparar intressanta annonser på den där omtalade köp- och säljsajten.

Uppdatering: Okej, det var lätt att spara annonser. Synd bara att det inte fanns någon annons att spara på....

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 189

Morgonens skyfall har förvandlats till en skön Västerbottenskväll och solen har tagit sig förbi grannhusets takås så jag låter balkongdörren stå på vid gavel. Grannarna är ute med sin yngsta son. Själv sitter jag inne och väntar på att middagen ska koka klart på spisen. Varje gång grannbebisen gnyr rycker jag till i tron om att det är Lillebror som låter, men det kan det ju inte vara. Han är minst 70 mil söderut med sin pappa och storebror.

Det är lite väl tyst här hemma i kväll men samtidigt vet jag ju att jag ska få sova ostört fyra nätter i rad. Bara det liksom, bara det... Ah!

Suddiga vardagspixlar

Lillebror även känd som Semlan, brollan, bruschan på mina axlar för första gången.

Hjärtat!

En lugg är en lugg som är min lugg

"Klipp lugg!"
Tre minuter senare:
"Nä, förresten.... Klipp inte lugg."
"Okej", sa frisören.
"Duu... Jag tänkte ehm... Klipp lugg."
"Okej, hur vill du ha den då?"
"Jamen typ i höjd med ögonbrynen."
"Okej."
Tre minuter senare:
"Näää klipp inte lugg."
"Okej."
"Eller förresten, hår växer ju ut. Klipp."
"Är du säker?"
"Ja!"
En minut senare:
"Nä, jag vet inte..."
Dramat slutade med att jag valde att klippa av luggen.
"Äh, den växer ju ut igen", var mitt slutgiltiga argument.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 186

Häromdagen sa Sockertoppen "det var ju synd att lillebrosan inte hann träffa morfar." En sorgvind drog genom min kropp när jag tänkte på att Sockertoppen knappt träffat sin morfar heller. Innan pappa dog träffade han sitt barnbarn knappt ens fem gånger. Sockertoppen var nyss fyllda tre år när hans morfar dog, ändå pratar han om honom som om de verkligen kände varandra. På sätt och vis tycker jag att det är fint att min pappa blivit en legend.

För allmän kännedom

Jag tar en välförtjänt bloggsemester!