Året började med en tvist, Lillebror var nämligen tunn som en undernärd fågelunge i januari. I februari blev vi radhusägare. I mars var Jenny Wilson i Umeå! Hon var precis sådär cool och bra som man kan tänka sig att hon är. Ingen bullshit-attityd bara J.W's geniala soulpop och en hel del saxofonsolon!! I april sydde jag fast lösa knappar på mina vårkappor. Havet lockade i maj, men det var alldeles för kallt för att ta årets första dopp tyckte Sockertoppen. Juni bjöd på lätt rödbrända fötter (det ser värre ut än vad det var) och en sprillans ny gräsmatta på baksidan. "Klippa lugg eller inte" frågade jag mig själv i juli. Klipp, blev svaret. I augusti köpte jag en fin en pall som är gjord i enbart återvunnet material. "Ingen mjölk till kaffet" var det mest påtagliga i-landsproblem i september. En skön känsla drog genom min kropp när jag var på väg upp till Luleå i oktober. Jag bestämde mig för att åka i väg på egen hand oftare! Nästa gång blir i februari. Jag fixade med det sista i min lilla vrå på övervåningen i november. Skrivbord, check. Stol, check. Hylla, check. Anslagstavla, check. Pennor och anteckningsblock, check och check. December var årets mest kunskapstörstande månad. "Jag vill lära mig läsa!", "Lär mig skriva", "Hur räknar man till etthundra?, "Vilka fåglar stannar kvar under vintern?", "Mamma, pappa... Hur många gånger om dagen pruttar man?"
En mycket nöjd Lillebror i sin sprillans nya Pippi Långstrump-outfit med sin apiga hund (herr Nilsson med presentsnöre kring halsen) kopplad. Förklädet har Lillebrors gudmor sytt! Barn och utklädningskläder rimmarrätt!
Alldeles strax ska jag klä mig för att möta minus elva grader, men det är ju inte ens kallt så jag tror att jag skippar ett lager kläder under jackan och täckbyxorna. Intresseklubben antecknar, visst?
Under den så kallade julfriden fick jag höra att jag med vilje gör mig ful på bild. Själv är jag helt övertygad om att det finns en herrans massa "fula" bilder bakom varje "snygg" bild.
Bloggaren Clara Lidström skrev om ungefär samma sak för en tid sedan. Tyvärr hittar jag inte inlägget, men hon berättade i alla fall om alla bilder hon knäppte av innan hon blev nöjd. Ställ en urtjusig människa framför kameran och det är först när hon/han känner sig bekväm som fotografen kan ta den "rätta" bilden. Det är ju så verkligheten ser ut! Ja, sedan finns det förstås människor som alltid gör sig på bild, men jag tillhör inte den gruppen.
En fotograf jag känner mig väldigt bekväm inför är jag själv. Kolla bara vad cool och självsäker jag ser ut på bilden högst upp till höger här på bloggen "Försök att inte se så snygg ut".
Jag kan inte förstå hur jag har klarat mig utan täckbyxor (eller termobyxor som man säger i Stockholm)? Det är min nya "livets stora gåta!!" Hängselbyxorna är skitfula men ack så rediga, varma och nödvändiga! Tack till min partner i crime för världens bästa julklapp!
Snubben framför mig sträckte fram fyra lotter till den unga kassörskan. "Jag har vunnit lite...", sa han och jag började genast fundera på om jag skulle köpa en lott. "Grattis", sa kassörskan och började räkna. "Typ..." och så något som jag inte hörde eftersom jag var så upptagen med att fundera på vad jag skulle göra med pengarna när jag skrapade fram en miljon kronor. "Jag vet inte", sa vinnaren fast det var helt uppenbart att han visste precis hur mycket han hade vunnit på respektive lott. "Amen, det skulle vara så typiskt mig att räkna fel", sa hon och fick ett skratt som svar. Inte av mig, utan av vinnaren. Jag funderade på om det fanns något klokt jag kunde säga men precis då gick hon på rast. "Var det bra så", frågade hennes kollega innan jag hann säga något. Jag menar, det är väl självklart att hon kan räkna, hon hanterar ju pengar dagligen.
Hela situationen fick mig att tänka på den där gången jag kom ut ur studion och bara "amen fy fan vad dålig jag var." Medan jag plockade upp skärvorna av mig själv från golvet kom en mycket klok kvinna, som har lärt mig så mycket, fram till mig och sa "säg aldrig mer sådär om dig själv. Lyft fram det du är bra på inför andra i stället. För du är så himla bra, glöm inte det."
Just den här morgonen känns det lite jobbigt att min mössa är försvunnen. Förhoppningsvis har Sockertoppen en extramössa att låna ut till mig, annars blir det jobbigt eller snarare kallt.
Fastän jag tycker mig veta vilka mina personliga egenskaper, både de bra och de dåliga, är tycker jag att det är skitsvårt att svara på frågan "hur skulle du kort beskriva dig själv som person?" Jag kan inte svara på den bara sådär, lite på en höft utan börjar alltid tänka efter och det slutar nästan alltid med ett "ehehm... ?" Nu ska jag se till att skaffa mig ett riktigt, ruskigt bra svar på frågan med stort f. Ett som jag kan utveckla och fylla i om det nu skulle behövas.
Om ni hade sett vad frisören gjorde med mitt hår hade ni nog brottat ner henne alternativt skrikit högt. Okej, håll i er nu... Hon klippte av underhåret, med en sådan där effileringssax som ser ut som en kam, ett par cenimeter från hårbotten på ett flertal ställen. "Ja, det ser lite brutalt ut, men det blir bra", sa hon. Innan hade jag förklarat att jag var less på mitt oresonliga hår så hon styrde upp Ronja Rövardotter-frisyren.
Det är inte lönt att jag publicerar en bild för jag ser precis likadan ut som innan, bara lite mindre vild.
Vi började läsa Kate DiCamillos "Edward Tulanes fantastiska resa" i kväll. Sockertoppen, som halvlåg bredvid mig i soffan med benen ovanpå mina, försvann in i Edwards värld när vi bekantade oss med porslinkaninens utseende och hemmiljö. För första gången på länge frågade han inte efter bilder, det beror nog på att författarens formuleringar får en att använda sin egen palett och fantasi.
När det var dags att slå igen boken, efter fjärde kapitlet, tittade han på mig med stora ögon: "Va? Är det redan slut?" "Nej, men det är dags för dig att gå och lägga dig. Vi får läsa mer i morgon kväll." "Bara lite till...", bad han och vore det inte för att vardagen hade tagit ut sin rätt skulle jag gärna suttit kvar och läst för honom. Magisk högläsning, precis som du skrev på Bokunge.se. Tack snälla för tipset!
Jag blev alldeles till mig när jag insåg att klockan var kvart i tio och inte halv ett, som kroppen trodde. Det känns nästan som om jag har vunnit ett par timmars sömn på bingo! Nu går jag och lägger mig! Sweet dreams, god natt, dröm sött, sleep tight osv osv!
Anna skrev "Förresten, jag tänkte på DIG av alla när jag såg det här klippet av Nina Kinert. Du kanske hört/sett det förr, men här får du en länk vilken fick en läsare att tänka på dig":
Jag älskar Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst", som är en samling av krönikor från tidningen mama och delar ur hennes blogg som hon skrev i två omgångar. Så mycket känslor, så mycket härlig och ohärlig vardagsrealism, precis som livet. Hon skriver så här om sin bok "Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp. Efter nya Marior som av egen funnen kåthet vågar be sin Josef om helt egoistisk sex när lille jesusbarnet somnat. Mammor är väl också människor, eller? Sårbara. Svaga. Vilda och ömma. Känslor som kommer och går. Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur jävla vackra vi är."
Amen på det!
I krönikan "Jag försöker lära mig att jag inte kan bli älskad av alla, att det går bra ändå" berättar Mia Skäringer om den där gången Gösta Ekman kontaktade henne. Sedan skrev hon att han är hennes blinkande stjärna på himlen som säger "det är helt jävla rätt väg, Maria Elisabeth." Om han är hennes blinkande stjärna är "Dyngkåt och hur helig som helst" min.
Jag vill inte att våra ungar ska försvinna in i väggen som Lussi gör i Gro Dahles och Svein Nyhuss bok "Snäll". Därför reagerar jag så starkt när människor i vår närhet, utan att reflektera kring vad Sockertoppen känner, med hela sin vuxenhet sätter sig på sina höga hästar och säger "Jag ser att du har laddat batterierna", "Lugna ner dig!!!" eller "Sitter du aldrig still?" Vad de inte vet är att Sockertoppen med en mycket liten röst viskar i mitt öra "jag vill inte att de ska säga så till mig." "Vet du, dom måste ha glömt hur det känns när vuxna sa så när dom var små", brukar jag säga.
Men visst, jag kan också bli less på barn som rusar omkring utan mål och naturligtvis säger jag till våra barn när det behövs. Ibland faller jag dit, hör min gnälliga röst väsa "amen sitt still", men jag försöker verkligen göra mitt bästa för att inte trycka ner de i skosulorna med all min vuxenhet. Jag vill nämligen inte ha snälla barn som är så tysta och lydiga att de en dag helt försvinner.
Under den så kallade italienska julklappsutdelningen, som går ut på att man spelar om julklapparna, cirkulerade en Gimble. Med hjälp av hållaren ska man kunna läsa sina pocketböcker utan att behöva hålla sidorna uppe. Jag vann den inte, men kunde inte låta bli att pröva den nu på morgonen.
Den enda fördelen med lyxprylen är att man vet vilken sida man ska fortsätta på nästa gång man ska läsa. Annars verkar den mest bara vara i vägen under läsningen, framför allt när man ska vända sida. Vem vill krångla med plast när man vill veta vad Mia Skäringer skrivit på nästa sida? Inte jag i alla fall.
"Vet du? Faktiskt, du är världens bästa slapparmorsa", sa Sockertoppen med sin allra lenaste röst i kväll. Vi låg bredvid varandra i dubbelsängen med varsin tallrik med pizzarester på magen. På teven sänktes vattennivån i Willys bassäng alldeles för snabbt och julmusten var uppdrucken sedan länge. "Åh, tycker du", sa jag och tog det som en komplimang.
Årets köpstopp: jag bestämde mig för att inte köpa några böcker förrän jag hade arbetat mig igenom högen med de olästa böckerna. Det gick bra!
Årets samarbete: mellan mig och min man.
Årets "man ska aldrig säga aldrig": nu ska jag vara lite hemlighetsfull, men jag har en grej på gång som jag dessvärre inte hann klart med det här året men som jag ser fram emot att berätta mer om i slutet av januari.
Årets citat: "Lyssna inte på försiktiga människor", sa min mor när jag funderade på att köpa in mig i en verksamhet i stan.
Årets nej, nu får det faktiskt vara nog: när Lillebror inte gick upp i vikt och jag kände mig usel bestämde jag mig för att sluta amma. Det är också årets bästa beslut!
Årets vuxenpoäng:
Radhusliv.
Årets hä ä som hä ä:
Årets frisyr: oftast oresonligt och oborstat, alltså väldigt typiskt mig.
Årets frågetecken: hur många böcker har jag läst? Och vilka? Jag kan inte ens bestämma vilken som var årets läsupplevelse.
Årets utropstecken: att jag fortfarande bloggar! Jag var nära att tacka för den här tiden i början av sommaren, men jag kom fram till att en framtid utan bloggen skulle vara mörk och dyster.
Årets "aj, det gjorde ont": när jag föll i trappan. Jag tog emot mig med höger hand och hann tänka "shit, nu bröt jag den" innan jag slog i trappstegen. Kort därpå flyttade smärtan från höger sida till vänster sida. Dagen efter uppsökte jag akuten.
Årets motion: raska promenader runt den uträknade fabriken. En ganska dyster runda, men bra för kroppen och sömnen.
Årets syskonkärlek: Lillebror och Sockertoppen så tight!
Årets tidning: Vi Läser.
Årets beroende: kaffe. Jag snittar 5-6 koppar per dag.
Årets mest använda ord: shit. Jag har använt det så ofta att Sockertoppen snappat upp det.
Årets stövlar: jag har slitit rätt bra på mina ridstövlar.
Årets klokaste födelsedagspresent:
Årets kvällsvälling: diverse bloggar, de flesta hittar ni på länklistan i den högra sidospalten.
Årets tack och lov: vi är inte den enda barnfamiljen i området.
Årets sommar: jobb, jobb, jobb.
Årets arvegods: Sockertoppens gamla kläder "den som spar han har".
Årets rensning: den på Facebook.
Årets renhistoria: i år har jag, till min stora besvikelse, ingen renhistoria.
Årets sommarpratare: den jag minns mest är Petra Mede, vilket kan bero på att satt fast i en bil på väg ner till Stockholm.
Årets släktchock: den norrbottniska förlovningsfesten! Familjeskrönor, massa släktingar, fåordiga män och så tror jag att jag hörde något om hembränt.
Årets klädesplagg: det står mellan en svart kofta och en stormönstrade kofta.
Årets humor: Årets "nämen, till mig? Så generöst": under året har jag fått en hel del böcker från oväntat håll t.ex. skickade Emma Fittstim, Cecilia ett par bilderböcker och så har Johanna sagt att hon kan skicka "Tio år av landsflykt" när hon är klar med den. Tack hörrni!
Årets sjaltips ja, sjal inte själ: "Jag är inte så värst tygkunnig, men man skulle kunna säga att muddväv är en trikåtub, typ. Dessutom är muddväv tokbilligt jämfört med vad sjalarna kostar i valfri klädbutik. Ett litet tips bara!"
Årets fynd:
De såldes för halva reapriset!
Årets julklapp: ett par täckbyxor eller termobyxor som man säger i Stockholm!
Årets lyxproblem: jag vet inte hur många gånger jag har kokat kaffe för att en stund senare upptäcka att mjölken är slut.
Det känns konstigt att starta en dag utan trycksvärta. Fastän jag var väl medveten om att det inte skulle ligga någon morgontidning i brevlådan blev jag lite förvånad när min svåger satt och läste gårdagens nyheter.
Både min mor och min svärfar har en förmåga att ge mig böcker som jag länge har funderat på att läsa men ännu inte tagit mig för. Vanligtvis har den ekonomiska biten kommit i vägen "äsch, den kommer på pocket så småningom", har jag intalat mig själv.
I år gav min kära mor mig Annelie Jordahls "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din härhet)", som handlar om kärlek och vänskap, beroende och frihet när Ellen Key (vilken quinna!!) och Urban von Feilitzen fann varandra i slutet av 1880-talet då både äktenskap och könsroller började ifrågasättas. Jag fick också "Bang om Bang" av Barbro Alving av henne. Det är en bok om en av mina förebilder inom journalistiken! Av min svärfar fick jag Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst". När han berättade hur det gick till innan han valde just Mia Skäringers bok var jag rörd till tårar. Det finns inget bättre än att få böcker av folk som verkligen tänkt till!
Bild(er):
1. Atlas
2. Gidlunds förlag
3. Frank förlag
Jag hittade till bloggen Manny-Ken via Belinda Olssons blogg förra året och jag håller med Belinda när hon skriver "hon är för skön Fortsätt blogga. Mycket." Jag gillar verkligen hur Manny-Ken reflekterar kring livet och föräldraskapet.
"Amen vad faaan", grymtade jag i backen upp till stora vägen. "KOM HIT", och så någonting som jag inte hörde sa en man och tittade på mig. Jag förstod att han ropade på sin hund. "Nej, nej det är bara jag som går och svär, min mobil la av och jag väntar ett viktigt samtal. "Vad bra, tänkte att valpen hade hoppat på dig."
Hade en främmande hund hoppat på mig hade jag inte sagt fula ord, då hade jag börjat gråta och antagligen skakat som ett asplöv. När gick i ettan blev jag nämligen biten av en liten terrier. Det var visserligen mitt eget fel, jag stod bakom hunden och överraskade honom med att sätta på kopplet, men det har satt spår. Egentligen ska man ju inte visa att man är rädd, men så cool är inte jag.
Ni får ursäkta mig om jag inte har svarat på kommentarer ni har lämnat. Vanligtvis får jag ett mejl när någon lämnat en kommentar på "Försök att inte se så snygg ut", men de senaste dagarna har jag uppmärksammat att den funktionen inte går att lita på längre. Jag hoppas att det är något tillfälligt fel, skulle det fortsätta måste jag nog överväga att slå på kommentarsgranskningen. Jag vill ju inte missa det ni skriver!
Uppdatering: nu har jag slagit på kommentarsgranskning på inlägg som är mer än tre dagar gamla!
DAGENS VILL HA: lugn och ro! DAGENS KLÄDSEL: underkläder, den färgglada blusen som syns på bilden ovan, ett par ruggigt sköna jeans, svart kappa, svarta kängor och svart halsduk. DAGENS SMINK: inget. DAGENS FRISYR: jag satte upp håret i en knut för att slippa borsta det. DAGENS HÄNDELSE: jag drog kortet en sista gång och bara "skönt, det var sista julklappen." DAGENS LÅT: Do They Know It's Christmas? DAGENS PLANER: vika tvätt och slå in paket. DAGENS SAKNAD: lugn och ro! DAGENS DUMMASTE: frisörens, som klippte Sockertoppen, reaktion när jag sa "tänk lite vasst sådär jamen som musikern Robyn hade i början av sin karriär, men lite kortare." "Men va, det är ju en tjejfrisyr", sa hon. DAGENS SJUKA: att en ny keyboard kostar så mycket! Har scannat av köp- och säljsajter utan något resultat, men hoppas på att någon nappar på krokarna jag har lagt ut. Umeåbo, hojta om du har en som står och samlar damm och som du skulle kunna tänka dig att sälja! Det är till duon The Olssons Brothers! DAGENS DROG: kaffe! DAGENS ROLIGASTE: hänga med bara Sockertoppen en hel dag! Vi satt längst bak i bussen, spenderade trettio minuter på musikaffären bara för att vi kunde och så fikade två gånger inom loppet av tre timmar! DAGENS FAVORIT: snön! DAGENS KÖP: ett par julklappar bland annat bongotrummor och ett rytmäpple till Lillebror. DAGENS HUMÖR:lite vemodig. DAGENS ORD: ingen påse, tack.
Kaospatrull skrev "Ett bloggtips till dig istället. My Milk Toof. Man är glad ganska länge efter att ha spenderat ett par minuter där. Dagens lucka." Jag kan bara hålla med, My Milk Toof är en himla fin blogg!
"Men förstår du inte, jag orkar inte", väste jag till slut.
"Ånej, förlåt...", sa han och jag tror att det gick upp för honom varför mina ben blir dallriga som en brylépudding när julfirandet ska diskuteras (och oj, vad det ska diskuteras). Direkt julafton kommer på tal tänker jag på pappa som dog på julaftonsmorgon 2007, det blir man inte särskilt julpeppad av.
Den smarta bloggen Glitterfittorna skrivs av sex personer. Till skillnad från andra bloggar som skrivs av ett bloggkollektiv är det aldrig svårt att hänga med i Glitterfittornas blogg. Missa för allt i världen inte Kerstins senaste inlägg!
Vi har en objuden gäst på besök, än så länge har den knockat två av fyra familjemedlemmar. Vi andra ber till högre makter medan vi tvättar händerna med handsprit, det fungerade när en av familjemedlemmarna hade svininfluensa under hösten. Precis som vanligt är den psykosomatisk magsjukanvärre än den som får en att knäböja vid toaletten.
Många är vi som bugat inför Paris, själv har jag lovat kärlek i nöd och lust i det 17:e arrondissementet, men hur många är vi som har bugat inför Paris (okrönta) drottning Germaine de Staël?
En kollega till mig läser hennes bok "Tio år av landsflykt": Först fascinerades Napoleon av denna eldiga och osedvanligt verbala kvinna och försökte värva henne till sin stora stab av sammansvurna proselyter, sina lojala medarbetare, sina infiltratörer, sina politruker, men märkte snart att det var lönlöst att ens försöka. Det dröjde inte länge förrän deras inledande nyfikenhet på varandra hade förvänts i öppen fiendskap. Madame de Staël tvingades ut i den landsflykt som denna hennes självbiografiska bok handlar om." "Wow", sa jag och kände igen mig i beskrivningen verbal kvinna. "Och förresten, vilken grej att ha en konflikt med Napoleon!" Hon tvingades alltså till landsflykt för snart tvåhundra år sedan, först till Ryssland och senare via Sverige till Storbrittanien, på grund av konflikten med Napoleon. Enligt en femton år gammal uppslagsbok saknade hon "enligt alla samtida källor förmågan att lyssna." Frågan är om hon verkligen saknade förmångan att lyssna eller om man ville tysta ner henne?!? Jag sätter en femhundralapp* på det sistnämnda alternativet.
I kväll satt jag vid samma bord som ett par optiker. Jag passade på att fråga hur många procent av deras kunder köper glasögon med oslipat glas. "Det är inte så vanligt som man kan tro", fick jag som svar.
Och jag som trodde att optiker försöker marknadsföra glasögon som en accessoar och inte som ett onödigt ont.
VAD HETER DU: Alexandra. VAD VAR DET SENASTE DU SA: "vi får se hur han mår i morgon", sa jag om Lillebror som inte mått särskilt bra de senaste dagarna. TILL VEM DÅ: till min svärfar. VAD BEHÖVER DU MEST JUST NU: tystnad! Sch... ÄR DU SEXUELLT FRUSTRERAD: nej. ÄR DU EN BRA FLICKVÄN: ja. HUR RAGGAR DU: ehm... Hur gör man då? VAD HAR DU GJORT IDAG: jobbat hårt, käkat jullunch och senare italiensk middag, diskuterat framtiden och hjälpt till att planera morgondagens vernissage i Sockertoppens rum. NÄR FICK DU SENAST EN PRESENT: en teckning av Sockertoppen. VAD HAR DU FÖR PLANER TILL HELGEN: hänga med familjen och fira svärmor. DIN STÖRSTA TALANG: berättandet! VAD HAR DU PÅ VÄGGARNA: tavlor. ÄR DU SVÅRFLÖRTAD: det beror på! Jag har väldigt svårt att motså billiga säljknep när det gäller teknik. HUR MÅNGA PÅ DIN KOMPISLISTA HAR DU HÅNGLAT MED: ingen. HAR DU NÅGON ANNANS GREJER HOS DIG: ja, min svärmors verktygslåda och Lindas bok. ÅRETS HÄNDELSE: jag återkommer i ämnet inom en snar framtid! SENASTE LÅT DU HÖRDE: minns ej, men jag antar att man skulle kunna kalla den bakgrundsmusik på jobbet. VEM VET MEST OM DIG: jag själv! VAD HAR DU I DITT FÖNSTER: lättskötta blommor. VAD GÖR DU PÅ FREDAG: nästa fredag rullar jag ur sängen. MINNS DU DIN FÖRSTA STORA KÄRLEK: naturligtvis. Han var skitsnygg, men inte särskilt snäll. VAD HETER/SKA DINA BARN HETA: båda två har enstaviga namn. HUR MÅNGA TIMMAR HAR DU SOVIT INATT: fyra. HUR MÅNGA KUDDAR HAR DU I DIN SÄNG: fem. VEM DRÖMDE DU OM SENAST: minns ej? VEM VAR DU KÄR I SENAST: min man. FAVORITFILM: "Cleopatra" från år 1963.
Jag har sex småsyskon. Sedan barnsben har jag fantiserat om hur det skulle vara att ha en egen storasyster, men det var först när jag läste Fittstim som jag kom i närheten av hur det skulle kunna vara att ha en syster att se upp till. I samma veva fastnade jag för Linna Johanssons skriverier! Hon är grym och det är hennes blogg också!
Vi håller på att bekanta oss med nästan sexåriga My i boken "Arg som en varg" av Birgit Lönn. En sak har jag förstått och det är att det inte är helt lätt att vara nästan sex år, alltså man är inte fem år man är nästan sex år eller nästan alla fingrar på en hand plus en tumme.
Varför ska man alltid vara så himla glad, det undrar My. Det finns så mycket som kan göra en nästan sexåring arg t.ex. dumma dagisfröken som inte fattar någonting eller föräldrar som inte fattar hur man leker på riktigt. Ibland blir man arg på sin bästis, men då är det inte roligt att vara arg, då vill man bli sams så fort som möjligt. My är en råcool unge som vet vad hon vill. Just nu vill hon väldigt gärna börja skolan för då är man inte liten längre, det vet hon för hon har två brorsor som går i skolan.
Vi är i den fasen just nu. Sockertoppen är väldigt självständig, så pass att man ibland glömmer bort hur gammal han faktiskt är, men inte tillräckligt stor för att kunna klara av allt själv. Jag tror att Sockertoppen och My skulle kunna bli riktigt goda vänner, typ bästisar!
Jag vet inte hur jag hittade till "Therese E:s skriverier - allt i text", men jag minns att jag blev väldigt glad när jag såg att en favorit återvänt till bloggosfären. Therese är en duktig skribent och om jag fick bestämma skulle jag se till att hon uppdaterade bloggen oftare! Jag ser fram emot inläggen om längtan efter Västerbotten!
"Sockertoppen, nu lägger du boken på nattduksbordet. Du ska sova, inte läsa", ropade jag från nedervåningen. "Hur kan du höra mig?" "Jag hör allt!" Fem minuter senare: "Men hallå, lägg bort boken sa jag!" "Men hur kan du höra mig?" "Jag har superhörsel." "Åhhh.... "
I kväll ska jag se den svenska dokumentären "Geniet och pojkarna", som handlar om nobelpristagaren Carleton Gajdusek. År 1976 fick han nobelpriset i medicin för upptäckten av galna kosjukan hos ett kannibalfolk på Nya Guniea. Gajdusek var inte bara en världsberömd forskare också en flerbarnspappa, då han adopterade 57 barn från Söderhavet. När hans karriär stod på toppen av sin bana började rykten gå om att han var pedofil. Han erkände och hamnade bakom lås och bom i ett år. Trots det försvaras han av legendariska vetenskapsmän.
Han flinade lite när jag bad honom att inte blogga om vårt samtal. "Har du glömt bort vad jag heter i efternamn", fnittrade min psykolog Calle Schulman. "Men snälla, jag vill inte att folk ska veta vad vi pratat om." "Ha ha, you wish", sa han och skrattade hela vägen till tangentbordet och sedan vidare till banken. Ungefär då vaknade jag, tack och lov.
På bloggen "Ditt liv på 6 ord" samlar Umeåbon Jenny Eklund sexordsmemoarer. En gång frågade hon per mejl om jag hade en på lager, men jag har fortfarande inte kommit på hur min börjar. Missa för allt i världen inte Eric Goesta Roséns memoar, den gillar jag allra mest!
Jag försäkrade mig om att jag inte kom och störde innan jag förklarade mitt ärende. Sedan bad jag om en grej som skulle kräva en en hel del arbete, men som hon ska göra eftersom det ingår i hennes jobb. Låt oss kalla henne Gerd. "Du kommer att få betala för det, bara så att du vet", avbröt plötsligt en kvinna som hade suttit gömd bakom en skärm. "Jag vet, två kronor per kopia va?" Gerd, som suttit tyst, bad mig att vänta medan hon försökte få tag i en person. När den personen inte svarade bestämde vi att jag skulle ringa honom i stället. "Och en läkare måste godkänna det först, bara så du vet", sa kvinnan bakom skärmen med ett uppfostrande tonläge och en stor suck efteråt. "Vem blir det då", frågade jag. "Ja, den ansvarige förstås." "Okej, men jag minns inte vem det var." "Då blir det svårt", sa kvinnan bakom skärmen och snörpte ihop munnen. "Får jag fråga en sak, varför har du det där tonläget mot mig?" "Därför du kom in hit och var helt stirrig från början." "Va? Jag kom in hit och frågade om din kollega hade tid att svara på en fråga, vilket hon hade. På vilket sätt var jag stirrig?" "Jag ser ju på dig, du är ju stirrig nu också." "Men va", sa jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga. "Nej, jag är inte stirrig, vad menar du egentligen? Jag kom in hit eftersom jag hade fått veta att ni kunde hjälpa mig, men du verkar tycka att det är svårt." "Nu vill jag att du går härifrån. GÅ!" "Okej, jag ska gå men först vill jag veta vad du heter." "Nej du, det tänker jag inte berätta. Det hör inte hit", sa hon trots att hennes namn stod på en skylt utanför dörren.
Hennes chef sitter ett par våningar upp. Jag bestämde mig för att gå dit för att be om hjälp, men också för att berätta om vilket bemötande jag hade fått. När jag såg mig själv i hisspegeln skrattade jag till lite och passade på att sätta upp håret i en stram knut, lägga på ett lager lipsyl på mina torra läppar och den svarta, väldigt skräddade kappan hade jag redan satt på mig. Jag fick både hjälp och bekräftat att kvinnan bakom skärmens bemötande var under all kritik.
På väg därifrån började jag tänka på det här med kläder. Hon bakom skärmen såg nog en ganska trött kvinna med hår som stod åt alla håll (efter mössan), ett par spruckna läppar (pga det sibiriska klimatet), mörka ringar under ögonen (orolig natt) och en urtvättat tröja som jag drog på mig för att inte frysa. Hennes chef såg mig i snyggkappan, uppsatt hår och läppglans. Två helt olika utseenden, men samma personlighet.
Nu kanske jag läser in för mycket i det här, det handlar förstås om två individer med helt olika sätt att bemöta människor. Men det skulle inte vara första gången någon drog slutsatser om en främmande människas personlighet utifrån kläder, frisyr och hållning.
Jag började läsa Krickelin-Krickelin i början av hösten och det är nog den mest färgglada bloggen i min blogglista. Jag kan inte sluta titta på Kristins fina bilder, det osar kärlek om dem. Om jag måste välja två inlägg som tyckt om extra mycket blir det "När det gör ont" och "Det som är riktigt bra".
Jag var redo att lägga mig vid åttasnåret men så ringde hemtelefonen. När jag hade lagt på luren kollade jag på sju av tolv "Hemliga svenska rum"-avsnitt. Efter det var jag inte trött längre och här sitter jag nu och funderar på varför jag inte gick och lade mig i stället? SVT Play finns ju kvar.
En redig mössa (tack mamma!) och ett par vurstingvantar senare, nu slipper Lillebror, som gärna leker ute oavsett väder, frysa om öron och fingertoppar. Däremot minns vi inte hur man gör för att slippa köldbitna äppelkinder och tårar som fryser till is på ögonfransarna? Flytta till medelhavet, kanske? Jag vet bara att det blir bättre ju äldre de blir.
I början av december skrev Alexandra Reichlerom det fanns en sån där "gilla" knapp skulle jag ha tryckt på den nu apropå ett inlägg om ståhejet kring jul.
Jag har försökt lägga till en sådan där knapp, men Blogger vill inte samarbeta: + SPARA
Jag köpte det senaste numret av tidningen Allt om historia enbart för att läsa artikeln om Englands drottning Elizabeth I. Av alla drottningar är hon den som jag gillar allra mest!
I den långa texten som sträcker sig över fyra uppslag stod väl egentligen inget nytt, däremot finns en liten notis som berättar om drottningens favorit bland hovdamerna, Helena Ulfsdotter Snakenborg. Enligt notisen sägs det att svenskan fick dela säng med drottningen för värmens skull. Det skulle jag också vilja göra, mest för att få chansen att höra vad Elizabeth tänkte när ljusen slocknat. Då skulle jag fråga henne vad hon egentligen tyckte om sin pappa, praktaset* Henry VIII, och hur det kändes när hennes flotta krossade den spanska armadan.
Åh, vad jag gillar Linus Fremins blogg! Det känns som om han tänker ett varv extra innan han publicerar sina blogginlägg om "kön, könsorgan och annat livsviktigt".
Usch vad jobbigt det kändes när jag såg hur utplockat det var på klädhängaren. Ingen tomtenisseoutfit, ingen pepparkaksdräkt. Ingenting. Och vi som lugnade Sockertoppen i kväll när han väldigt artigt poängterade att han fortfarande inte hade kläder till morgondagens luciafirande "oroa dig inte, vi fixar det där." "Men här finns ju i alla fall en skjorta", sa min svärmor och jag började genast leta efter tillbehören, men det fanns varken strut och stjärna eller ljus och glitter. "Vi åker förbi på Ersboda."
Två minuter i nio i kväll jäktade vi in i butiken och hittade rätt snart julavdelningen, men där var det lika utplockat som på hängaren i den första butiken. Ett butiksbiträde berättade att det var slutsålt. "Åh shit jobbigt, det är slutsålt här också", suckade jag när jag kom tillbaka till min svärmor och började fundera på andra alternativ. "VA???", ojade kvinnan bredvid mig och berättade att hon var ute efter något till sina ungar, som också ska lussa i morgon bitti. Då kändes det genast lite lättare, vi var inte de enda som var ute i sista sekund. Till slut hittade vi en tomtedräkt och en röd ljuslykta. Om man viker upp ärmar och byxben, drar ihop jackan med repet och har en mössa under luvan syns det inte att den är gjord för en vuxen.
Johanna skriver underhållande om jämställdhet, livet och föräldraskap på sin blogg Johanna i Jakan. "Och nu pratar jag om mitt barn som ju också i viss mån är en form av husdjur. Ber om ursäkt för det också, fast inte lika mycket. Hon är ju ändå bra speciell, sjukt unik och fantastisk den där ungen."
I kväll slötittar jag på grymma Sofia Coppolas "Marie Antoinette" och tänker att jag väldigt gärna skulle vilja veta ännu mer om "lyxdrottningen". Kanske finns det en bra bok i stil med Peter Englunds "Silvermasken", som skildrar drottning Kristinas liv? I så fall önskar jag mig den i julklapp.
