"Jag längtar gruvligt efter dig, pappa..."

Jag grät stilla när jag läste den sista dikten i CajsaStina Åkerströms biografi Du och jag, farsan, som handlar om hennes relation till sin pappa Fred "Jag ger dig min morgon..." Åkerström: 

Den dag jag skall dö, bestämmer jag själv. 
Den är min eget ansvar. 
Enda anledningen till att jag dör innan, 
blir helt logiskt en annans ansvar. 
Även om jag går på gatan
och får en takplåt eller istapp i huv'et 
så är det inte mitt ansvar
att jag inte blev äldre. 
Det är någon annans.

Så skrev Fred Åkerström. Min farsa var ingen känd vispoet. Han var på sin höjd känd i bostadsområdet där han bodde större delen av sitt liv, men efter att ha läst CajsaStina Åkerströms berättelse om sin pappa tycker jag att likheterna är slående.

Jag är övertygad om att min farsa skulle nickat igenkännande om han också hade läst vispoetens dikt om sin egen död. Kanske hade han velat ta en bira med honom. Båda två var bottenlösa personer som inte verkade förstå hur högt älskade de var och som därför gick vilse i sina egna tankar. Det var då alkoholen och drogerna kom in i bilden, för att döva smärtan. För att orka med sig själv och omvärldens krav.

Ibland brukar jag tänka på ögonblicket just innan pappa dog. Vad tänkte han? Skrek han på hjälp? Förstod han ens vad som höll på att hända? Hade han bestämt sig? Var det verkligen dags? Eller var hans död någon annans ansvar? Det var ju sällan hans eget fel. Jag undrar, för det fanns så mycket vi skulle behöva prata om, han och jag, så mycket jag vill få sagt och så dog han bara ifrån mig när vi för första gången kunde närma oss varandra utan anklagelser och missförstånd.