Suddiga vardagspixlar

På temat akuten mitt i natten


Efter 5,5 timmes väntan kom en läkare från akuten in och det första hon gjorde var att kolla Lillebror i öronen "japp, öroninflammation. Jag ska skriva ut penicillin så får ni åka hem." Om den första läkaren som undersökte honom hade kollat öronen i stället för att haka upp sig på den höga sänka hade vi varit därifrån inom loppet av en timme i stället för sex timmar senare. Nåväl. Det fanns i alla fall en person som inte kunde bry sig mindre och det var Lillebror som fick äta sitt livs första piggelin.

Sökord: finns det rennar i norrland

Nej, men det finns renar! Bland det bästa som finns är att möta en flock renar, men jag vet att det finns folk som inte håller med mig om det.

Det är error

Det känns som om min hjärna har lindat ett ogenomträngligt lager vadd kring sig och bara "även om du skulle vilja så kan du inte. Det är error på grund av sömnbrist."

När orden inte räcker till

I går kväll åkte jag in till akuten med Lillebror som hade legat i soffan med skyhög feber och flämtat häftigt i över ett dygn. Efter sex ovanligt långa timmar fick vi veta att han har öroninflammation.

När vi väntade på taxin hem vid halv tre i natt tänkte jag på vad jag hade läst på Clara Lidströms blogg. Om 12-åriga Gustav som kämpat mot en tumör som vägrar ge med sig, en tumör som kommer att vinna. Det vi hade varit med om kändes så fjuttigt i jämförelse med hans kamp. Man ska inte tänka så, men det är svårt att låta bli.

Allt jag vill skriva till Gustav och hans familj känns så fjuttigt, men det minsta jag kan göra är att skänka pengar till Gustavs insamling till Barncancerfonden så att han hinner få ihop
100 000 kronor. Gör det ni med!!

Suddiga vardagspixlar

Nu är båda ungarna sjuka. Den ena pendlar mellan 39 och 41 graders feber och den andra låter fortfarande som en gammal whiskeygubbe. Jag är helt övertygad om att vi hade sluppit den här förkylningssvängen om vi hade åkt till museet i stället för det stora leklandet utanför stan.

Rayy var inte den jag trodde

När jag träffade Rayy i morse förstod jag varför personen jag hälsade på häromdagen inte nickade i samförstånd. Jag var helt säker på att läsaren som såg mig på "världens mest slumpmässiga ställe" var en yngre kvinna som nästan alltid övningskör på morgnarna, men Rayy är en han. Och jag som hade fått för mig att Linus och eff, som önskade att tilldelas titeln "hederskvinna" för att sedan få den, var mina enda manliga läsare om man bortser från familj, släkt och vänner.

Så träffades jag och min man

Det var väldigt nära att jag stannade hemma den där fredagskvällen för snart sju år sedan, men precis lika lätt som det var att säga "näää, jag stannar nog hemma" var det att ångra sig. Jag var nyss fyllda 19 år, skulle ta studenten ett par månader senare och var dödless på hela pojk- och flickvänssvängen. Jag ville ha kul!

Jag minns inte vilka jag gick ut med, men jag minns att vi gick till Umeås då värsta köttmarknad. På den tiden fanns det få alternativ för Umeåbor under 20 år så de flesta samlades där. Vi lade märke till varandra ganska snabbt, men det var först i garderoben som jag kände att jag inte bara kunde gå.
"Bor du på Teg", frågade han när jag tog på mig min jacka.
"Ehm", svarade jag och tänkte att det var väl självaste fan, att han säkert var kompis med min före detta pojkvän. "Varför undrar du?"
"Men bor du på Teg?"
"Ja", svarade jag tveksamt och tänkte att jaja, det var det.
"Du är ju Brobruden!"
"Va?"
"Din jacka, det är du. Hallå det är ju Brobruden", ropade han till sin kompis.
På väg därifrån fick jag veta att han brukade köra förbi mig när jag gick över bron, men att han aldrig sett ens en skymt av mitt ansikte. Den mystiska tjejen på bron blev Brotjejen, som var jag. Vi gick över bron tillsammans den natten och sedan dess har vi hängt ihop. Inte för att jag var den mystiska tjejen på bron utan för att vi har så himla kul ihop.

Bakgrund: Att göra en Alex Schulman

Att göra en Alex Schulman

Nu har jag suttit och stirrat på den tomma rutan alldeles för länge. Jag måste helt enkelt acceptera att det står still i blogginspirationshjärnan, som Egoistiska egon myntade i fjol. Därför tänkte jag göra ännu en Alex Schulman.

Så går det till:
1. Du skriver en rubrik.
2. Jag skriver en text till rubriken.

Sökord: flytta till umeå

Tänk inte efter så mycket, bara gör det!!

Pepp!

"Jag vill vara Alexandra.
För hon skriver om viktiga saker ganska ofta och tänker och sånt.
Det är coolt att tänka, jag är ofta för trött för att tänka (obs obs på bloggen alltså. I vanliga fall tänker jag väldigt ofta. Minst en gång per dag.)"

Så fint skrev Joanna om mig, vilken pepp! Men hon skrev inte bara om mig också om sju andra grymma kvinnor. Jag blir inspirerad av människor som inte är sparsamma med komplimanger och beröm.

Suddiga vardagspixlar

Den äldre låter som en gammal whiskeygubbe och den yngre slog upp sitt ena ögonbryn i går, men ingen av dem tycker särskilt synd om sig själv.

Zzz...

Nu orkar jag inte hålla mig vaken längre.

Jag har syndat!

"Jo, jag är ute efter ett par stela jeans med hög midja", hörde jag mig plötsligt säga i den lite finare butiken. Vad jag gjorde där är fortfarande oklart. En sak är i alla fall säker det är att jag hade köpt en reakofta för 100 kronor "ett fynd juh!"

Medan ett vänligt butiksbiträde visade ett par jeans bråkade jag på mig själv "har du inte lärt dig någonting?!?" Jag tackade för hjälpen och gick med skyndsamma steg ut därifrån. Och koftan? Den är snygg, men påminner om något som jag inte riktigt kan stå för längre.

5 möten

För precis två år sedan cirkulerade en bloggutmaning där man skulle nämna fem bloggare som man gärna skulle vilja träffa i det verkliga livet och varför. Jag tänkte ruska liv i den:

1. Egoistiska egon
Av samma orsak som sist, men nu är jag helt övertygad om att vi skulle ha ett förträffligt samtal om bloggosfären.

2. Fransyskan H
Jag tänker mig en stadsvandring i Umeå och sedan baksidehäng hemma hos mig. Hon har ju rest långt, ända från Frankrike.

3. Erdoderdo & Manny-Ken
Låt oss gå på bredd med barnvagnarna! Nämen skämt åsido, det vore kul att träffa två personer som jag har följt slaviskt sedan sommaren 2008.

4. Tuffast av alla
Jag skulle föreslå att vi träffades på halva vägen med varsin bok. Ett bokkollo typ!

5. Katta Kvack
Hon bestämmer vart, bara vi träffas!

Suddiga vardagspixlar

På temat undantagstillstånd

När den ena brodern blir sjuk i samma veva som den andra blir frisk slipper man tydligen lämna nappen i sängen och så existerar varken reglerad spel- eller tevetid:

Och föräldrarna byter av varandra vid ytterdörren och bara "hej, du han skulle behöva sova och den andra behöver alvedon."
"Okej!"
"Vi ses sen..."
"Mm.."
Så har vi hållit på i snart 1,5 vecka:

"Oh the super joy!"

Ät upp maten!

På tal om att öppna kylskåpet och tillaga en rätt av det som finns utan att köpa något nytt. Jag var så vansinnigt sugen på något gott i kväll:
"Åhh...", suckade jag vid kylskåpet, som verkade eka tomt på mat, men precis då såg jag rödlök och getost bakom en halvtom syltburk.
"Hmm...", hummade jag och letade reda på ett par brödskivor.
En kvart senare åt jag mackor, som jag hade stekt i smör, med getost, honung, rödlök och fejk-balsamvinäger* på. En bra avslutning på kvällen innan löning.

* Ja, jag har läst Mats-Eric Nilssons "Den hemlige kocken".

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del fem

En hjälpsam bibliotekarie berättade att Harry Potter brukar gå hem hos barn i 8-9 års åldern, och uppåt, men att det förstås är väldigt individuellt. Eftersom vi pratat mycket om magi och trollkonster, mörker och blixtar den senaste tiden bestämde jag mig för att låna hem J.K Rowlings första bok. Skulle han inte gilla den finns det andra böcker, tänkte jag.

Jag, som alltid har varit skeptisk till Harry Potter-hypen, blev förvånad när jag insåg hur svårt det var att lägga boken på nattduksbordet. Och jag antar att Sockertoppen blev förvånad när det var lätt att övertala mig "läs ett till. Bara ett... Snälla" i kväll. Det blev flera, närmare bestämt sju kapitel.

Bild: Tiden

Och skjuts in i ugnen

Angelina, som är ena halvan av duon Kumminosten, utmanade mig att öppna kylskåpet och tillaga en middag av det som finns där utan att gå och köpa något nytt. Det är så vi brukar göra, men häromdagen stod jag, som skulle ansvara för dagens middag, inför en stor utmaning:
"Men shit, inget passar ihop...", konstaterade jag efter att ha sökt igenom både kyl och frys.

Det slutade med att jag körde in broccoli, gullök och fetaost med massa olivolja på i ungen. Sedan kokade jag tre sorters pasta (penn- och skruvpasta och makaroner). Det var gott och alla blev mätta!

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del fyra

Jag känner mig lurad! När vi blev föräldrar för snart 5,5 år sedan var vi förberedda på att det första året är det svåraste, som har blivit någon slags allmängiltig sanning. Det var en prövning, men jag skulle vilja påstå att det svåraste pågår just nu. Det är skolval, frågor om kärlek och relationer, ben och armar som värker när de växer, ursinnesvrål, Harry Potter "är han verkligen redo?" och pojkband:
"Men hallå! Varför stänger du av", gnällde jag och funderade på vad det är för fel på First Aid Kit.
"Jag vill inte lyssna på det där", sa Sockertoppen och hänvisade till att vi faktiskt var i HANS rum.
"Vad vill du lyssna på då?"
"På den där bejbi godbaj, bejbi godbaj...", och så nynnade han vidare.
"Baby goodbye... Jaha, du menar EMD?"
"Ja! EMD! Bejbi godbaj!"

Förhoppningsvis såg han inte att jag dog lite inombords när pojkbandet kom på tal. Det här är vad prövningen handlar om, att låta ungarna ta för sig av livet utan att vara där med pekpinnarna. Det är nu det börjar.

Suddiga vardagspixlar

Min mormors mormor var laestadian och bodde i Norrbotten. Mer än så vet jag egentligen inte men jag har ett par inramade fotografier på henne t.ex. står hon längst uppe till vänster i den svartvita gruppbilden. En rakryggad kvinna med höga kindben och sträng blick.

Det känns lite oförenligt att hänga upp henne på väggen då jag vet att den laestadianska läran påstår att djävulen finns i alla världsliga ting som nöje och utsmyckningar. Så nu står hon på mitt skrivbord. Jag hoppas att hon inte misstycker.

Plötsligt känns Umeå lite väl litet

Rayy skrev "Du såg fokuserad ut på körskolan i alla fall..
(intressant när man har läst en blogg i sisådär 2-3 år och ser bloggaren i fråga på världens mest slumpmässiga ställe)"

Bokhoras fredagsfrågor är en favorit

Veckans fråga handlar om så kallade skrytböcker, alltså "boken du mer än gärna ser att folk känner till att du har läst". Bra fråga!

Någon skrytbok har jag inte, däremot pratar jag gärna om vår samling av bilderböcker - nya och gamla, svårsmält och lättsamt, sagor och fakta. Man kan inte ha för många, är vår refräng! Dessutom är det förstås himla fint när ens ettåring kommer dragandes med en bok och bara "bhoook" eller när ens nästan sexåring försöker ljuda sig genom en bok. Läslusten!

Tack Karin, egon och Jenny!

Ja, tack så väldigt mycket för erbjudanden om kopiering eller scanning, men nu har jag fått reportaget om kyrkstölderna i pdf-format av en person som hade fått nys om mitt blogginlägg. Och det finns de som fortfarande inte förstår varför folk bloggar! Två ord, kommunicera mera!

Kaffedarr

Första koppen: 06:30
Andra koppen: 08:10
Första påtåren: 08:40
Andra påtåren: 09:25

Ett ett två

En mörk skugga rörde sig snabbt ute på isen vid tiosnåret i går kväll. Jag stannade till mitt på bron och tänkte på snacket om att isarna inte har tjockat på sig på grund av det tunga snötäcket. Min första reaktion var att plocka upp mobiltelefonen ur jackfickan för att larma SOS, men då stannade skuggan till innan den satte sig ner. Precis då kom ett par grannar till oss gående över bron och vi bestämde oss för att gå hem längs med älven.
"Jag tror att det är någon som pimlar, men man vet ju aldrig...", sa grannen.

Vad personen i fråga gjorde på isen är fortfarande oklart, men det verkade som om han jobbade intensivt med något. Det gick i alla fall ingen nöd på honom. Jag låg vaken och tänkte på "skuggan" i går kväll, men mest på det här med att det känns som att man måste vara säker på sin sak innan man larmar SOS. Det är ju okej att ringa en gång för mycket, men ändå står jag där med telefonen i handen och funderar på om jag ska störa eller inte. Så dumt!

DAGENS

DAGENS VILL HA: ett hyllningstal. Jag håller på att ta körkortet och även fast jag ser ljuset i tunneln örfilar körlektionerna upp min självkänsla dagligen.
DAGENS KLÄDSEL: svart som natten med två undantag, skorna och halsduken.
DAGENS SMINK: inget.
DAGENS FRISYR: den som läst "Försök att inte se så snygg ut" ett tag vet att jag och hårborsten inte är nära vänner, men i går kväll tog jag tag i saken och slutade inte förrän hundra borsttag senare.
DAGENS HÄNDELSE: jag upptäckte Universitets biblioteket, vilken skattkammare.
DAGENS LÅT: jag har inte lyssnat på musik i dag.
DAGENS PLANER: efter middagen ska jag träffa en smart och trevlig människa. Efter det ska jag läsa lite ur Herta Müllers "Hjärtdjur", som bokcirkeln jag skrev om häromsisten ska ha läst till nästa vecka.
DAGENS SAKNAD: kan inte välja.
DAGENS DUMMASTE: att jag trots mina ansträngningar inte hittade reportaget om kyrkstölderna.
DAGENS SJUKA: tröttheten.
DAGENS DROG: kaffe.
DAGENS ROLIGASTE: när Sockertoppen förklarade varför han tryckte sina iskalla fötter mot min rygg "jag trodde inte att du skulle känna det." Försöka går ju.
DAGENS FAVORIT: jag själv, som trots all ångest kämpar vidare med körkortet. Snart, snart!
DAGENS KÖP: två kaffe.
DAGENS HUMÖR: rastlös.
DAGENS ORD: ojämn.

Helgerånet, en svårhittad artikel

Av någon förunderlig anledning köpte jag inte magasinet Filter i september och missade därför reportaget om kyrkstölderna: "Långt ute på den svenska landsbygden, i byggnader som ofta står olåsta och ibland inte besöks på veckor, förvaras medeltida konstskatter värda miljonbelopp. En dag började hela rasket försvinna."

Enligt Filters hemsida är numret jag söker slutsåld och det har i princip varenda butik i stan som säljer magasinet bekräftat. Och trots hjälp av en ivrig bibliotekarie hittade jag inte det nere i Universitets bibliotekets magasin (alla andra nummer finns, så klart). Min sista hopp är att chefredaktören, som jag har mejlat, kan hjälpa mig.

Ja, jag inbillar mig att texten är värd all ansträngning.

Sjukt kul! sa Deportees

I går fick Umeåbandet Deportees P3 Guld-priset Årets pop. "Sjukt kul!" Så skulle jag också sagt om en specialjury hade sagt så här om mig och mina polare:
"Mitt i lågkonjunkturen spelade ett gäng gamla straight edge-punkare i kulturhuvudstaden Umeå in årets elegantaste album, med sånger om frihet, jämlikhet och broderskap som visade att revolutionen kan göras snygg, och att under gatstenarna finns stranden."

Nog för att "Under the pavement, the beach" är ruggigt bra, men min Deporteesfavorit är (från 2006):


Sjukt bra!

Okej, nu är jag klar med att tycka synd om mig själv

Jag har ägnat det senaste dygnet åt att tycka riktigt, ursäkta min dåliga franska, jävla synd om mig själv. Nu är jag klar.

Suddiga vardagspixlar

På temat bär:

Blåbär

Jordgubbe

Svartvinbär

01:30

Det sämsta med att jobba hårt och effektivit en hel kväll är att det tar så lång tid att komma till ro efteråt. Nu återstår att se när jag somnar, det enda jag vet är att väckarklockan ringer halv sju i morgon bitti. Oh the super joy!

I kväll får jag betala

"I morgon? Herreguud... I morgon!" skrek jag rakt ut i morse när det gick upp för mig att kursen jag ska läsa i vår börjar vid tiosnåret i morgon bitti och inte nästa vecka som jag hade fått för mig. Så nu sitter jag här och försöker hinna klart allt jag planerade att göra under morgondagen. Just nu känns det rätt omöjligt, men jag har hört att man kan sova i ett annat liv?!?

Läsare, ni är lurade (men det visste ni nog redan)

I dagens DN Söndag kan vi läsa om fejkbloggar i artikeln "Vi gillar bloggar som förvillar" (tyvärr finns den inte på nätet än). En pr-konsult på en kommunikationsbyrå förklarar varför vi gillar att förbryllas över fejkbloggar:
"Bloggen som uttrycksform har blivit mer allmänt sprid, och ironin, satiren och det fiktiva verklighetsskapandet har flyttat efter. När andra medier uppmärksammar fenomenet märks fejkbloggarna bättre i bruset."

Nog för att artikeln handlade om fejkbloggar med helt påhittat innehåll, men visst är det så att de flesta som bloggar mer eller mindre förvillar sina läsare? Fast på ett helt annat sätt och då menar jag att man väljer vad man skriver om, men det behöver nödvändigtvis inte innebära att bloggare förskönar sanningen. Ta till exempel "Försök att inte se så snygg ut" som exempel, jag har valt att inte skriva om vissa derlar i mitt liv, men jag tycker inte att bloggen känns fattig för det. Jag tror inte ens att det märks alla gånger.

När jag läser andras bloggar är det sällan jag tänker "varför skriver hon/han aldrig om det och det." Så kära bloggkollegor fortsätt som vanligt, förvilla mig, ni gör det så bra!

Lyxproblem

Jag är väl medveten om situationen i jordbävningsdrabbade Haiti, därför känns det lite pinsamt att skriva det här men jag känner att det behövs, mest för att visa hur lat människan kan vara.

I dag längtar jag tillbaka till lägenheten, där låg tidningen inom en armlängdsavstånd från dörren. Numera måste vi gå ut för att hämta in morgontidningarna. Under sommarhalvåret är det okej, men när minusgraderna letar sig in under huden tar det emot, antingen klär man på sig ordentligt eller så fryser man till is. Så mycket ansträngning för en tidning som kanske inte ens är värd det.

Ja, jag skäms.

Länkkärlek

Katta Kvack skriver "Jag är över den alldeles bestämda övertygelsen att man, genom att sätta Kissie på omslaget, mer eller mindre ber sina läsare dra åt helvete. Unga, coola och schyssta kvinnor på omslaget? Absolut! Tjejer som har gjort det till en business att mobba, prata gott om plastikoperationer och uppvisa en inte bara förlegad utan även en fördummande kvinnosyn på omslaget? Nej, fan heller."
Vill du läsa mer föreslår jag att du klickar här.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del tre

"Jaja okej, vi kan käka på donken, men då bestämmer jag vad ni äter", hörde jag mig själv svara på Sockertoppens fråga och tjugo minuter senare såg jag Lillebror äta sitt första så kallade happy meal.

Våren 2010

En välbekant röst hörde av sig "... från Arbetsförmedlingen Kultur. Jag ville bara kolla vad du tänkt inför våren, hur ska du göra? Hör av dig!" Jag ringde upp direkt för att berätta att jag bestämt mig för att våga mer t.ex. skulle jag vilja skriva mer, men han hade hunnit gå för dagen.

Egentligen är jag inte särskilt arbetslös och det vet han, men vetskapen om att det kan bli krångel om jag inte är inskriven hos Arbetsförmedlingen fick mig att söka mig dit. När min handläggare väl ringer blir jag glad och inbillar mig att han vill mig särskilt väl, att jag inte bara är ännu ett ärende.

Ljud är min absoluta kärlek, men jag börjar känna att jag är beredd att satsa lite mer på skrivandet. Frågan är bara, ursäkta min dåliga franska, vart fan börjar jag? Eller rättare sagt, jag började för ett par år sedan men hur tar jag mig vidare? Det är våren 2010:s stora fråga.

Kort bokenkät

I boken om hennes vän pennskaftet Marianne Höök skriver Anette Kullenberg att grundregeln är att man inte ska skriva om sina vänner.

1) Vad heter boken du läser just nu?
"Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. En biografi om Marianne Höök "

2) Hur långt har du kommit?
Sida 144.

3) Beskriv boken med tre ord.
Alla dessa roller.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
En stark trea och jag tror att berättelsen skulle känts väldigt fattig utan författarens relation till Marianne Höök.


Bild: Bokförlaget Atlas

Ska det vara så svårt att be om ursäkt, säga förlåt!?!?!

Jag var på väg hem med två trötta ungar en tung matvarukasse i fredagsruschen. Halva barnvagnen var inne i bussen, resten var på väg in när dörrarna plötsligt började stängas. Jag hann tänka många katastroftankar innan jag förstod att jag hade fått ut vagnen och att Lillebror var i min famn "just ja, jag plockade ju nyss upp honom." Då blev jag arg nej, jag blev förbannad.
"Du, jag var på väg in med barnvagnen när dörrarna började stängas. Det var bara tur att jag reagerade så snabbt att jag fick ut vagnen."
"Oj...", stammade busschauffören.
"Ja, väldigt mycket oj. Så ska det väl ändå inte vara? Ska inte bussdörrarna känna när någon är på väg in?"
"De stängs automatiskt..."
"Det är ju livsfarligt, sånt där ska inte kunna hända", sa jag och tänkte att nu, nu kommer ursäkten. I stället gasade han och körde i väg och jag fick vingla tillbaka med Lillebror i famnen. Jag orkade inte ta diskussionen, be om ursäkten som borde vara självklar i sådana här situationer.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del två

"Vill ni skajpa med pappa", frågade jag ungarna tidigare i kväll. Kan ni gissa hur Lillebror reagerade?
1. Han gav mig en ointresserad blick och bara "Skajpa? Vad snackaru om?"
x. Boken han höll i sin hand föll till golvet och så gav han mig en "hell yeah, klart vi ska"-blick innan han klättrade upp på köksbordet.
2. Han gav mig en frågande blick men gjorde inget motstånd när jag satte ner honom i stolen.

00-orna! Ett fint gäng!

Suddiga vardagspixlar

Gult är inte fult!

Jag blir alltid lika sorgsen när jag går förbi löjtnant Leopold Grahns gård vid Broparken. Sorgsen för jag tänker på alla gånger vi körde förbi pappa när han stod och rökte vid staketet.
"Äh, vi åker vidare", kunde jag säga.


Vi skajpade med Frankfurt tidigare i kväll. Efteråt listade jag och Sockertoppen personer som vi skulle vilja skajpa mer med t.ex. min mamma.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men..."

"Så många barnvagnar", sa min kompis och blickade ut över gågatan utanför fönstret. Vi åt lunch ihop i dag, utan barn.
"Ja, fast till slut syns dom inte lika tydligt", svarade jag och räknade till åtta stycken med varsin morsa bakom. "Så var det i alla fall för mig, det var först när jag var på smällen igen som jag la märke till dom."

Ungarna blir äldre och nya situationer uppstår. För tillfället pratar vi mest om det här med att Sockertoppen börjar skolan till hösten och att han ska vara en av 309 elever. Av naturliga skäl känner jag mig precis lika clueless som jag var som nybliven morsa.

Jag ringde faktiskt upp en kvinna på kommunen för att höra hur det fungerar med fritids, före och efter skolan, om alla får en plats? Jag menar, hur får man ihop vardagen utan fritids? Måste man ha en b-plan, typ dagmamma?
"Du kan vara lugn, alla får gå på fritids", sa hon och jag kände mig lugn, för en stund. Sedan började jag tänka på det här med mobbning i skolan. Tänk om, tänk om... ekade i mitt huvud. Vad gör man då? Vart kan man läsa mer om det? Det finns så många bra böcker som är skrivna för nyblivna föräldrar, men sedan då? Ett uppslag (6 till 12 år) i tidningen mama, men vad hjälper det?

Suddiga vardagspixlar

Det står still i blogginspirationshjärnan...

Droppa förslag i kommentarsfältet

Förra veckan skrev jag: Det kanske är dags att byta titeln "Småbarnsåren är tydligen de bästa" till något i stil med "Note to self: Vår bebis är inte en bebis längre" när jag skriver om att vara förälder till en nästan sexåring, som börjar skolan till hösten.

Sedan dess har jag klurat på en titel som är lika frågade som den nuvarande, men som passar vår situation bättre. Småbarnsåren pågår visserligen, men på något sätt känns det som om vi håller på att växa ur "Småbarnsåren är tydligen de bästa". Några förslag?

Tack på förhand!

I en rasande fart

En kvinna vars åsikter jag verkligen uppskattar gav mig ett råd under eftermiddagen.
"Tänk inte, bara skriv precis det du just sa till mig. Finjustera kan du göra sen", sa hon ungefär som om det vore det mest självklara här i världen och skrev sedan rasande, flöde med stora bokstäver längst upp i ena hörnet på pappret.

Orden har skavt i mig hela kvällen:
RASANDE
FLÖDE

Till slut blev jag rasande, på mig själv, "amen hur svårt kan det vara? Skriv, bara skriv!" Först då var jag redo eller rättare sagt då förstod jag vad hon menade. Knappt en och en halv timme senare hade en ny version av min text växt fram. Nu är jag nöjd (äntligen), men väldigt trött.

Sökord: Hästmannen

Det är sällan jag blir så djupt tacksam över ett sökord som jag blev i kväll. Hästmannen är en titel på en vacker dokumentär om en man från det djupaste Småland, en man som lever i en tid som tycks ha stannat. Jag såg den första gången i mars 2007 och blev helt tagen. Jag hade ingen aning om att SVT2 visade dokumentären i kväll och blev genast väldigt orolig "shit, tänk om man inte kan se den i play." Det kan man!!
"Oj, oj, oj vad glad jag blir!"

DAGENS

DAGENS VILL HA: en knäckebrödmacka, men jag har redan ätit dagens ranson.
DAGENS KLÄDSEL: i dag har jag varit ordentligt påbylsad, lager på lager. Lägg märke till mina rediga vantar!
DAGENS SMINK: jag vaknade upp med mascararester långt ner på ena kinden. Sköljde bort det med vatten, men lät resterna på ögonfransarna vara kvar.
DAGENS FRISYR: uppsatt.
DAGENS HÄNDELSE: ingen särskild, men det var rätt skönt att sova ostört till elvasnåret.
DAGENS LÅT: Where do you go.
DAGENS PLANER: innan jag lägger mig ska jag göra ett sista försök i jakten på en papperslapp med viktig information om morgondagen. Om jag inte hittar lappen måste jag gå hemifrån tjugo över sju i morgon bitti.
DAGENS SAKNAD: papperslappen, läs ovan.
DAGENS DUMMASTE: jag kan riktigt känna hur een kommande förkylning gör sig redo. Lite snuva, lite trötthet, lite ont i kroppen.
DAGENS SJUKA: läs ovan.
DAGENS DROG: tuggummi som smakade honung och citron.
DAGENS ROLIGASTE: ett oväntat men efterlängtat samtal.
DAGENS FAVORIT: min man.
DAGENS KÖP: en kopp kaffe.
DAGENS HUMÖR: rastlös.
DAGENS ORD: skenhelig.

Inte barn, inte vuxen

Bussen skulle gå först om en kvart så jag plockade upp en bok* som jag hade tryckt ner i jackfickan. Det var först när en kille i 15 års åldern brölade något om BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin), som jag uppmärksammade att jag inte längre var ensam vid busskuren.
"Jag dit och snacka i veckan. Asså jag har ju typ damp", sa han till sin vän.
"Du är ju dum i huvudet", fick han som svar. Sedan bytte kompisen raskt ämne till bussar som kommer. "Kommer, sprutar... HÖHÖ."

Det var ju verkligen vad din vän behövde höra, sa jag inte i stället sneglade jag åt deras håll och tänkte att det är tur att killen förhoppningsvis ska få den hjälp han behöver. Tids nog kanske hans kompis förstår.

* Joan Didions "Bönbok för en vän", som jag av någon besynnerlig anledning har börjat läsa parallellt med "Tio år av landsflykt". Jag gillar ju inte ens att läsa två böcker samtidigt.

Suddiga vardagspixlar

Knäckebrödkungen af södra sidan om älven.

Pysselkungen af södra sidan om älven.

Nästan som i tropikerna

Ja, åtminstone om man jämför med temperaturen i går morse, 28 grader kallt.

"Is anything wrong"

Jag har lyssnat på Lhasa de Sala de senaste kvällarna, framför allt på den sista skivan vars texter är extremt sorgsamma. Jag antar att den skivan har fått en ny innebörd nu. Lhasa de Sala dog nämligen, blott 37 år, på nyårsdagen. Bröstcancer.

Fransyskan H beskriver henne som en av vår samtids vackraste sångerskor "den som inte känner till henne bör se till att ändra det bums för att göra sin existens lite varmare, lite rikare." Jag är beredd att hålla med Fransyskan H, men är rädd för att jag för evigt kommer att förknippa Lhasa med rädsla.

De säger att kvinnor ska kolla brösten, men jag undrar varför man inte får veta hur man egentligen ska göra? Handen darrar lätt och jag kan inte koncentrera mig, hur vet man hur en knöl känns? Är det bröstcancer? Inte? Okej, men hur förklarar du att vissa kvinnor dör på grund av knölar som är små som gröna ärtor? Hur ska man veta vad man letar efter när man inte ens vet vad man gör?

Bröstcancer är väl vara lika angeläget att hålla koll på som t.ex. livmoderhalscancer, som kvinnor lämnar cellprov för vart tredje år från 23 års ålder? Jag skulle mer än gärna kolla brösten hos läkare med jämna mellanrum om möjligheten fanns.

En knäckebrödbikt

För första gången i mitt liv har jag tänkt tanken "vi kanske borde ha en våg!?!" Men i stället för att köpa en viktmätare ska jag sluta äta tio knäckebrödmackor med enbart smör på om dagen, det räcker gott och väl med hälften. Två till frukost, en till lunch och två på kvällen.

En fråga till MacBook-kunniga:

Kan jag använda ett MacBook Pro-batteri i en Macbook?

Anledningen till att jag känner mig som en stor miljöbov vars laptop inte längre klarar sig utan strömtillförsel via sladd. Därför tänker jag att det vore väldigt fint att kunna praktisera min "Man tager vad man haver"-livsstil även när det gäller teknik nu när jag har fått tag i ett Macbook Pro-batteri.

Låter jag inte äldre än så?

Vi anmält oss till NIX, som är en slags spärrtjänst för den som inte vill få oönskade telefonsamtal från försäljare av olika slag, men vi slipper inte undan marknadsundersökningar (det är så det fungerar).

"Hej, det är Alexandra."
"Hej, jag ringer från", och så något som i det här fallet inte spelar någon roll, sa en kvinnoröst.
"Ja, hej?"
"Vi genomför just nu en marknadsundersökning och jag skulle väldigt gärna vilja prata med din mamma eller pappa."
"Ja, alltså", sa jag som blev väldigt förvånad för jag trodde att jag lät lite mer världsvan än en tonårings som fortfarande bor hemma. Jag funderade en stund på om jag skulle vara lite fräck och ge henne numret till mamma, men kom fram till att det var onödigt. "Min mamma bor inte här. Det är nog mig du vill prata med, jag är mamman i hushållet", förtydligade jag och kunde riktigt höra hur röd kvinnan på andra sidan luren blev.
"Ehm... Host... Ehm... Förlåt mig."
"Nämen, det är ingen fara, men jag vill hursomhelst inte vara med i någon undersökning. Har inte tid. Inte nu och inte sen."
"Okej..."

Nämen skämt åsido, jag om någon vet hur svårt det är att avgöra hur gammal någon är per telefon men jag trodde nog att företag som utför marknadsundersökningar hade lite bättre koll på sina listor än så. I det här fallet kändes det som om företaget kvinnan jobbade för ringer hem till folk på måfå.

Uppdatering: På tal om spärrlistan så tycker jag att det känns bättre att formellt visa att "nej, vi vill inte att ni ringer" än att vara otrevlig mot telefonförsäljare i telefonen. Ett litet tips bara!

Grattis Älskade dumburk, Elin Grelsson och Lilla Gumman!

Under dagen tillkännagavs de nominerade bloggarna i Stora Bloggpriset. Rösta gör man genom att klicka här. Som tur var behöver man inte rösta i alla kategorier, bara på de bloggar man faktiskt gillar. I mitt fall gäller det:

Älskade dumburk i Nöje & Kultur
Elin Grelsson i Politik & Samhälle
Lilla Gumman i Prylar & Teknik

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 261

Nya tider nalkas. I går kväll fyllde vi i en "det är svårt att förstå, men okej då vår unge ska börja skolan till hösten"-blankett från kommunen och i dag fick vi hem information från en friskola som lockade med skolskjuts.

Det kanske är dags att byta titeln "Småbarnsåren är tydligen de bästa" till något i stil med "Note to self: Vår bebis är inte en bebis längre" när jag skriver om att vara förälder till en nästan sexåring, som börjar skolan till hösten.

Nyp mig någon!

Mediadrottning af Indien

Jag har tänkt väldigt mycket på Shobhana Bhartia, som bossar över ett stort mediahus i Indien, i dag. Medan svenska tidningsbossar grubblar över papperstidningens framtid rustar hon för ett ökat tidningsläsande i landet.
"Över 50 procent av vår befolkning är under 25 år och det gäller att tala till dem för att kunna växa", säger hon till SvD.

Det är ju precis så det ska vara. Hon vill berätta vad som händer i samhället och hur det påverkar läsarna, dessutom väljer hon att göra det på det språk man talar:
"Engelska används bara av Indiens toppskikt. Den stora massan vill ha nyheter på sitt modersmål.

Jag önskar att jag kunde hindi så att jag kunde söka sommarjobb hos henne!

Den där om att blicka tillbaka

"Man klär palten i färgglada kläder, kastar upp den på höften och vips ser man lite mer levande ut. Den perfekta accessoaren, som lätt kan justeras efter rådande trender."

Oh the super joy

För att hinna i tid i morgon bitti och inte riskera att frysa ihjäl (25 grader kallt) måste jag ta bussen som går tjugo minuter över sex. Under sommarhalvåret hade det räckt med att jag cyklade hemifrån vid kvart i sju.

Pust!

Sökord: fitta

Ett par gånger om dagen, eller rättare sagt ganska många gånger om dagen, händer det att folk klickar in sig på bloggen efter att ha sökt på ordet fitta. Jag kan inte låta bli att fundera på deras reaktion när de hamnade på "Försök att inte se så snygg ut", men jag är ganska övertygad om att majoriteten inte hittade det de sökte.

Jag tänkte bjuda på en bild, som vissa av er nog har sett tidigare, på samma tema. I bakgrunden syns Gustave Courbets L'origine du monde från år 1866 och bakom kameran stod min goda vän som följde med ner till Paris för snart tre år sedan:

Fotografens kommentar:
"Folk skulle bara veta vilken ansträngning det här fotot krävde! Med museivakter som smög runt och vetskapen om att man står och fotograferar museets enda fitta, vilket gör att man känner sig sådär lagom omogen."

Och så väder...

Jag kunde riktigt känna hur kylan letade sig ner i strupen och in under huden när jag gick ut för att droppa tidningen i grannarnas brevlåda (de får en rikstäckande och vi får en lokal). Välkommen vargavinter, jag har längtat efter dig!

Mitt litterära nyårslöfte 2.0

Förutom att jag ska fylla i min läsdagbok efter varje utläst bok har jag beslutat att jag måste läsa lite varje dag. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att jag läser tills jag somnar, men tanken är att jag ska läsa lite dagligen. Ju mer man läser desto mer läser man, och hör sen.

Detta bör ni se

SVTs dokumentärserie "Kraschen", där ett teveteam har följt flera anställda på Volvo före, under och efter beskedet om varsel, försöker närmar sig debatten om dagens arbetslöshet på ett helt annat sätt än vad som gjorts under det senaste året. När en äldre kvinna desperat försökte förstå varför hon måste gå och en kille sa något i stil med "en slav har blivit fri" började jag gråta. Det verkar som om serien kan tillföra något nytt i debatten. Äntligen!

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 260

Sommaren 2006, när jag bloggade på en annan adress, skrev jag ett inlägg när Sockertoppen sov hos sina farföräldrar. Det stod bland annat "Ibland är det riktigt skönt att få vara barnfri." Ganska snart efter att jag hade publicerat inlägget lämnade en anonym läsare följande kommentar:
"usch vad det låter hemskt barnfri. vad är du när sonen är hemma?? motsatsen?!? ofri?"

Alla dessa anonyma kommentarer! Nåväl. I helgen ska vi vara barnfria, vilket var längesedan sist, medan våra ungar hänger med deras farmor och farfar.
"Då vill jag göra så lite som möjligt", nästan stammade jag fram när min man berättade att han hade ordnat barnvakt.
"Jag med!"

Åh, vad skönt att få sova en hel natt och en hel förmiddag utan att väckas av barn som vill ut, ut, ut eller äta ka-ka.

Inbjudan framkallade lätt hemvändarångest

Trots att jag blev väldigt glad när jag läste inbjudan till en maskerad i förorten var grymma Elin Grelssons krönika om hemvändarångest det enda jag kunde tänka på. Hon flydde från en småstad, jag från storstaden men det är ändå samma känslor som sliter och drar i mig när jag ska åka "hem".

"Det är bara en människa som jag absolut inte vill träffa när jag vänder hem över julen och det är mig själv. Ett hemvändande är också ett ofrånkomligt vändande åter till sig själv. Till den man var, den som man har formats till. Fasaden som byggts upp, de roller som man bär på nu, spricker i återvändandet till sammanhang där man var mindre, mer osäker och livrädd än nu. Det barn, den tonåring som man fortfarande bär på inom sig är någon som man måste konfronteras med i den stad där den människan var allt man hade." Så skrev Elin och jag nickar igenkännande.

Det var först när jag flyttade tillbaka till Västerbotten som jag kunde lossa lite på den trånga mindervärdeskomplexkorsetten, som jag krånglade på mig i de tidiga tonåren, och det dröjde ytterligare ett par år innan jag fick av mig den helt. Varje gång jag är i förorten minns jag hur svårt det var att andas, men den här gången vill jag väldigt gärna fira min vän så jag åker ner och tar ett djupt andetag innan jag öppnar dörren.

Nu återstår en fråga, vad ska jag klä ut mig till? Min första spontana idé var att försöka få tag i en västerbottensdräkt alternativt göra en egon och klä ut mig till lilla My.

Missnöjd

När väckarklockan ringde vid sjusnåret kändes det precis som om jag nyss hade gått och lagt mig. Det var ingen skön känsla och absolut inte en bra start på dagen.

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 259

För precis ett år sedan investerade jag i två anteckningsblock och ett pennfodral innehållandes en linjal, tuschpennor, ett par kritor och en papperssax i plast. När jag ville dricka kaffe i lugn och ro bad jag bara Sockertoppen att plocka fram sina grejer, som skvalpade omkring i korgen under barnvagnen. Det var ungefär i den vevan som han började be mig skriva ner hans gåtor:

Ett hett tips till alla föräldrar där ute som vill fika längre än i ett par minuter! Fungerar bra från ett år och uppåt!

Kort bokenkät

I det vaderade kuvertet låg, förutom Germaine de Staëls "Tio år av landsflykt", ett vykort som ser ut som en skolplansch i miniatyr. På baksidan av kortet har avsändaren skrivit ett kort meddelande där hon bland annat hoppas att jag ska gilla den lika mycket som hon. Det hoppas jag också!

1) Vad heter boken du läser just nu?
"Tio år av landsflykt", som jag skrev kort om häromsisten.

2) Hur långt har du kommit?
Kapitel elva, alltså typ 50 sidor. Jag vill läsa mer, men orkar inte i kväll.

3) Beskriv boken med tre ord.
Bättre och bättre (för varje sida).

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
En svag trea som verkar ha stora chanser att bli en fyra.

Tack, snälla Johanna, för boken och kortet!

2 saker

- Jag blev väldigt inspirerad när jag såg Elin Grelssons nya sida, kanske ska jag skaffa mig en egen?

- Annelie Jordahls bok "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)" slog i badrumsgolvet för sista gång i går kväll. Mer om den i kväll eller i morgon eller om ett par dagar jamen, någon gång i alla fall.

Söndagen är den nya lördagen

Lördagen brukar vanligtvis vara dagen i veckan då jag bloggar minst, men nu verkar det som om söndagen är den nya lördagen. Det är ju på söndagen allt ska ske. Då ska tidningar läsas, hus städas, ungar badas, mat handlas, vänner träffas och söndagsmiddagen ätas.

DAGENS

DAGENS VILL HA: ett underställ!
DAGENS KLÄDSEL: underkläder, gråblå bomullsklänning, urtvättade manschesterbyxor, svart kofta, gröna benvärmare, "skoterskorna", finstickad men tjock halsduk, ett par nya tumvantar och en skön vinterjacka. Så mycket kläder...
DAGENS SMINK: inget.
DAGENS FRISYR: uppsatt.
DAGENS HÄNDELSE: vi fick träffa en mycket liten människa för första gången!
DAGENS LÅT: pass på den.
DAGENS PLANER: i skrivande stund försöker jag värma upp mina stackars lår som förfrös på väg hem från stan. När jag är klar med det ska vi börja med middagen och när den är klar är min kompis förhoppningsvis redan här.
DAGENS SAKNAD: täckbyxorna.
DAGENS DUMMASTE: jag lämnade hemmet utan täckbyxor, hur tänkte jag?
DAGENS SJUKA: kaffedarrr.
DAGENS DROG: har druckit alldeles för mycket kaffe, så pass att jag känner mig darrig.
DAGENS ROLIGASTE: hänga med familjen!
DAGENS FAVORIT: den gamla damen som gick bakom mig sa "men vännen, vart har du täckbyxorna" när jag stod och drog upp benvärmarna "ja, det undrar jag också", svarade jag.
DAGENS KÖP: rödvin, glass och körsbärstomater.
DAGENS HUMÖR: bekymmersfri (om vi bortser från kaffedarret).
DAGENS ORD: kaffedarr.

Ett boktips till Clara

Clara skrev "Ok AMO jag har äntligen läst ut Siri Hustvedts Sorgesång. Gillade. Fått nya tips om Oscar Waos korta förunderliga liv och Urkällan. Har du några tips, vad ska jag sätta tänderna i nu?"

Svar: nu har jag sovit på saken och den första jag kom att tänka på var en bok som jag har läst två gånger i år, fransyskan Claire Castillions novellsamling "Insekt".

Den innehåller 19 mer eller mindre chockerande noveller om relationer mellan mödrar och döttrar. Den är intensiv, utmanande och stundvis väldigt obekväm, ibland måste man lägga ifrån sig den och andas lite. Den får 4 av 5.

Man tager vad man haver

Jag har bytt nattduksbord, från ett gammalt soffbord till en kista som tillverkades samma år som Lycksele blev en stad, alltså år 1946.

Om du fick välja

Emma skrev "Gott nytt år! Jag ser fram emot att fortsätta läsa din blogg!" och jag svarade "då vi får hoppas att det blir ett bra bloggår!" Så här i efterhand känns mitt svar lite väl nonchalant, men det var absolut inte menat så. Jag hoppas verkligen att det här blir ett bra bloggår och att "Försök att inte se så snygg ut" blir bättre än någonsin. På tal om det, är det något ni saknar, något ni vill läsa mer om?

Kort bokenkät

Upprörd över ett brev från Urban von Feilitzen till Ellen Key kastade jag Annelie Jordahls bok på badrumsgolvet. När jag en stund senare klev upp ur badkaret med blicken riktad mot boken sa jag "Skit i honom, Ellen. Skit i honom!"

1) Vad heter boken du läser just nu?
"Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)".

2) Hur långt har du kommit?
Sida 67.

3) Beskriv boken med tre ord.
Ett ord: engagerande.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
En trea.

Mitt litterära nyårslöfte

Bokhorornas fredagsfråga känns väldigt passande då mitt enda nyårslöfte handlar om böcker och läsande. Jag ska sluta slarva med att fylla i min läsdagbok, som min svärmor gav mig i julklapp år 2008. Författare, titel, datum och en liten anteckning "innerlig", "långsam" osv osv. Det går ju så fort!

Bild: En bok för alla

Småbarnsåren är tydligen de bästa, del 258

I det senaste numret av tidningen mama vill tar de upp ett ämne som jag tycker är skitviktigt nämligen vad barn kan göra hemma. Bland det sorgligaste som finns är föräldrar som inte lär sina barn att hjälpa till "vadå ska jag städa upp efter mig. Hur menar du då?" Intill artikeln, som sträcker sig över ett uppslag, finns en lista på vad kidsen kan göra hemma och från en ungefärlig ålder:

Ställa tallriken på diskbänken: 2,5 år
Äta själv: 2 år
Äta med bestick: 2,5 år
Sitta snyggt vid bordet hemma och äta: 3 år
Duka och duka av: 4 år
Klä på sig: 4 år
Sköta en speciell syssla hemma (som att slänga sopor, torka av bordet, plocka bestick): 5 år
Knyta skorna: 6 år
Städa sitt rum: 7 år
Gå och handla mjölk: 7 år
Hjälpa till med tvätt och att städa hemma: 8 år
Gå själv till skolan: 8 år
Handla efter kort lista: 9 år
Hämta småsyskon (som inte är bebisar): 10 år
Laga (enkel) mat en dag i veckan: 12 år

Alla barn kanske inte kan gå själv till skolan, handla i närbutiken eller hämta sina syskon på grund av t.ex. en trafikerad väg, men det är helt rimligt att en tvååring ska kunna äta själv och att fyraåringen klär på sig själv. Men vad är grejen med att det är först vid sju års ålder som man kan städa sitt rum? Jag hoppas att de menar att sjuåringen städar sitt rum helt själv av fri vilja utan att någon ber om det "oj så stökigt det är, jag tror att jag måste städa." Det verkar ju råsoft!

Sockertoppen (fem år) har städat sitt rum, med viss assistans vid behov, sedan han var fyra år. Det finns inte en chans i världen att jag städar upp det han har stökat ut. Ibland händer det att ett tredje världskrig bryter ut, men han städar i alla fall. Dessutom brukar vi visa Lillebror (ett år) var han kan lägga böckerna, rytmäpplet och bollen (eller vad det nu kan vara) när han har lekt klart. Man måste ju ge sina barn en chans att ta ansvar.

Suddiga vardagspixlar

Jag gillar verkligen min senaste bakgrundsbild!


Vi skottar och skottar och skottar ännu mer... Enligt SMHI är snödjupet i Umeå mellan 30 och 50 centimeter och snön fortsätter att singla ner från himlen utan avbrott. Suck!

Lycka är att hoppa rakt in i en trygg famn från diskbänken.

Plikten framför allt

Med tanke på hur årets första morgon har förflutit känns det rätt att säga att årets ledord får bli redig. Jag började dagen med att gå upp tidigt, äta frukost, skotta bort lite av all den snö som singlat ner från himlen under natten och sedan lämnade jag hemmet för att jobba ett tag. Välkommen år 2010 och gott nytt år till er, mina fina läsare!