Bokhorornas fredagsfråga lyder enligt följande:
Vilken bok har rubbat dina cirklar och fått dig att ta ett drastiskt beslut?Vore det inte för Lo Kauppis "Bergsprängardottern som exploderade" och Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" hade jag i vanlig ordning kontrollerat mig själv när det kändes som om jag skulle explodera. Pappa hade precis tagit ett återfall efter 4,5 år som nykter och drogfri. Stärkt av litteraturen bestämde jag mig för att outa min nattsvarta hemlighet, som jag hade ägnat de senaste 23 åren åt att inte prata om. Det var
då jag skrev det här:
Den svenska folksjukdomen"I ovisshetens land finns ingen regelbok, inte ens en axel att luta sig mot. Här får man kämpa i mörkret när hoppet sviker och förtvivlan tar över. Jag är där nu och ser min egen far, mitt kött och blod, gå med trötta steg mot avgrunden efter nästan fem år utan flaskhalsar, piller och ångor. Jag ropar efter honom, ber på mina bara knän att någon ska lyssna men de hänvisar mig vidare, och vidare och ingenstans hittar jag rätt.
Jag får bara berätta men ingenting veta. Han är en vuxen man med en egen vilja. Han är vuxen, men han är också väldigt sjuk. Han lider av folksjukdomen som splittrar familjer och gör så innerligt ont - den som aldrig lämnar ens medvetande i fred, inte ens för en sekund.
En psykiatriker, överläkare eller vad han hade för titel kallades in under gårdagen. Han försökte nå fram till det varma hjärtat som slår i min fars bröstkorg, men förgäves. Han såg våra rödgråtna ögon och tog till vad han antagligen trodde var vägen in till pappas samvete nämligen hans fyra döttrar.
"Du måste tänka på dina barn, jag ser att de lider. Titta på dem, de är oroliga för dig", sa läkaren till min berusade far.
Jag reste mig upp och stirrade på honom med min desperata blick
tror han verkligen att det hjälper? Ja, att han plötsligt ska börja tänka på oss han försummat i snart tjugotre år?"Han behöver hjälp med sitt missbruk", sa jag. "Hjälp honom nu, lägg in honom han vill ju. Visst vill du det pappa, visst vill du få hjälp?"
Pappa försökte säga något men överläkaren viftade bort mina ord, påstod att det finns inget vi kan göra nu. Det här är inte akut. Vi får vänta ett par dagar, de ska ha ett morgonmöte under veckan och fundera ut en lösning som kan hjälpa. När kan han inte säga men snart "ha tålamod."
Jag gömde mina rödgråtna ögon bakom mina solglasögon när vi gick förbi väntrummet där ett par brutna barnsben, en febrig flicka och ett par andra med för mig okända åkommor väntade. Bakom mig gick han som är på väg bort från oss nu igen. Vi satte oss i bilen och min far sa med sin trötta röst "ja, det här tjänade ju inget till".
Pappa, du hade rätt. Det tjänade inget till men snälla älskade du ta hand om din trötta kropp, låt den vara i fred från allt som gör så ont. Tillåt dig att våga må bra, det kan du väl. Gör det för din egen skull. "
