Länkkärlek

Clara, som bloggar på erdoderdo, fick lätt ångest av att titta på uppfinade bilder från diverse bloggares hem "när jag ser hur fint de har på varenda bild vill jag logga ut", skriver hon. Som motvikt till snygghemmen har hon dragit igång en bloggutmaning som hon kallar Den ostädade sanningen där hon helt ogenerat publicerar bilder från sin lägenhet.
"Kommer soc komma hit nu eller är hur har ni det hemma", undrar hon.

Från det ena till det andra. Häromkvällen la jag till bloggen Anitha international i min länklista!!!

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 101

Statusuppdatering

Det här med att flytta kontoret till ett fik gick inget vidare. Min kollega (läs Sockertoppen) skulle jobba med bokstäver men ville mest bara fika och snacka om dinosaurier, lava, skilsmässor (hans polares föräldrar ska skilja sig), kaffesorter och tevespel. Dessutom hann vi besöka fem fik och ringa ett sjätte, som hade måndagsstängt, innan vi till slut hittade ett ställe med fungerande internetuppkoppling. Där var ljudnivån så hög att vi knappt hörde vad den andra sa så vi packade ihop och åkte för att hämta hem Lil'Bro.

Hurra för mej!

Mentalt var jag på väg någon helt annanstans när jag blev erbjuden ett nytt jobb. När mobiltelefonen ringde förra veckan var jag rosenrasande på kidsen, som hade roat sig med en catfight, men kunde ändå samla mig och lyssna på vad den välbekanta rösten hade att säga.
"Jag vill inte verka nonchalant, jag är oerhört smickrad över att ni ringer mig, men jag vill tänka igenom det här beslutet ordentligt. Kan jag återkomma i morgon", frågade jag och kände mig alldeles skakig.  
"Det går jättebra!"

För första gången kunde jag, som tidigare bara varit tacksam över att få arbeta, mer eller mindre välja mellan tre olika jobb. I stället för att tacka och ta emot kunde jag känna efter. Vad vill jag? Vad är bäst för mig? Men framför allt, vad är mest utvecklande? Det var ett svårt, men ändå enkelt beslut. I dag träffade jag min nya chef och trots att jag kämpar mot den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket-demonen känner jag att jag har valt rätt.

Nu blev det här väldigt hemlighetsfullt och internt, förlåt för det. Egentligen ville jag bara berätta att jag är så himla glad just nu och att jag känner mig 100 kilo lättare mentalt, men jag lovar att berätta mer när första arbetsdagen närmar sig.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 100

Sockertoppen på stammishaket för en herrans massa år sedan. 

Man skulle kunna säga att vi blir utkörda ur vårt eget hem i dag. Ett målargäng ska nämligen fixa till det vi klagade på i besiktningen av radhuset, alltså sprickor i taket och tapeter som gått sönder. Så jag och Sockertoppen, som är hemma med mig i dag, har packat ihop våra jobbväskor och är redo att dra så fort det knackar på ytterdörren. Han ska jobba med bokstäver och jag med trista dokument och en del förberedelser inför kommande intervjuer.
"Nu vet jag mamma. Vi kan sitta och jobba på ett fik", utbrast Sockertoppen.
"Det var en himla bra idé", konstaterade jag.
"Fast jag ska inte dricka kaffe", sa han.
"Nä, men lite bubbelvatten kanske?"

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att det snart kommer en tid när han inte längre vill hänga med mig, men jag betvivlar det. En sak vi två har gemensamt är just fikakulturen. Ungen har ju ta mig tusan växt upp på ett av stadens alla fik, ett tag var han deras yngsta stammis och hade en egen liten sallad, så en fika kommer han aldrig säga nej till, det är jag övertygad om.

Lyssna på!

Klicka här för att lyssna på Clara Lowdens reportage i P1s Medierna om bloggaren Alexandra Kissie Nilsson, som kanske borde ta och gå en charmkurs.

Vill läsa om livet i Umeå

Här dansar Annika Säkert! Norlin fram på gatorna i Umeå!

Umeås fem största bloggar skrivs av kvinnor och kollar man ännu längre ner på listan håller den trenden i sig. Vissa har jag kollat in både en och två gånger, andra läser jag dagligen. Det är ju trots allt väldigt spännande att se hur andra bloggare skildrar livet i Gammume. 

Nu vill jag ha ännu mer av Umeå. Jag skulle kunna gå igenom alla Umeåbloggar som är registrerade på Bloggportalen, men det känns övermäktigt att scanna igenom över 600 stycken för att hitta nya favoriter.

Enligt min besöksräknare har jag en stor skara bloggläsare från Umeå och jag tänker att "Försök att inte se så snygg ut" inte är den enda Umeåblogg ni läser. Själv följer jag Världen enligt J, Written by Alex,  Milkbartoilet, Bittersweet, Mina bestyr, Lovisienstadt, Tuggmotstånd som flyttat till Livskick och Underbaraclara, som visserligen har flyttat från stan.

Kanske bor du själv i Umeå och bloggar? Eller så har du ett par adresser till Umeåbloggar, som du återvänder till med jämna mellanrum, att dela med dig av? Roliga, allvarsamma, snygga, alldagliga, lättsamma, svårsmälta. Här finns inga begränsningar när det gäller kategori, bara ös på med adresser!! När vi har samlat ihop tillräckligt många tänkte jag knåpa ihop en länklista. Ni vet, sådär som jag gjorde när ni tipsade om grymma inredningsbloggar!

Länkkärlek

Bloggaren E, på Error 308, håller på med en variant av Klädutmaningen 2.0. Det kallas Project 333 och går ut på att man ska använda 33 klädesplagg på tre månader. Läs mer här.

Teres, som bloggar på Mina bestyr, mejlade och frågade om det är okej att hon har norpat min läsarenkät 10 frågor till sin blogg. Så klart det är, skrev jag tillbaka! Jag tycker att fler av er som bloggar ska göra det, det är nämligen väldigt spännande att läsa vad ens bloggläsare tycker och tänker!!! Jag fick svar på följande frågor:
1. Hur gammal är du?
2. Bloggar du? (Lämna gärna adressen!!)
3. Har vi träffats i det verkliga livet?
4. Hur länge har du läst "Försök att inte se så snygg ut"?
5. Minns du hur du hittade hit?
6. Läser du via en rss-läsare?
7. Vilken kategori i bloggvärlden läser du helst?
8. Hur många bloggar läser du dagligen?
9.Vilka blogginlägg, som jag publicerar, uppskattar du mest?
10. Vad skulle du vilja att jag bloggade mer om?

Det knyter sig i magen när man läser bloggaren Fröken Sveriges blogginlägg om sin dotter som fyller sju år i dag:
"Mamma träffar ny man. Du träffar honom. Du tycker om honom. Det går så lätt. Han är elak mot dig. Du säger ingenting. Är tyst. Du gör det så lätt för honom. Jag försvarar dig. Struntar i konsekvenserna. Men jag gråter inte. Du gråter inte. Vi kramas i hemlighet. Ett tyst tack. Vi gör det så lätt för honom."

Suddiga vardagspixlar

I början av år 2010 var vi en hel del på Gammlia där Bildmuseet och den uppstoppade bävern lockade.

Lil'Bro såg upp till sin storebror.

Jag köpte ett fint bokmärke.

Och  hade en snygg lugg.

Lil'Bro fick ärva Sockertoppens favorittröja, som han fick när han röjde runt på scen med Radioapan.

Det började bli ljust ute.

Lil'Bro fattade grejen med att ha ett eget rum.

Och jag kämpade på med kurslitteraturen. Svarade på essäfrågor om konsumtion, populärmusik och såpoperor. Det var tider det!

Jag blev rejält förkyld och trodde att jag aldrig skulle bli frisk.

Men det blev jag och följde med Sockertoppen på fågelskådning!

Lil'Bro började skejta.

Och när jag kom hem från jobbet en dag låg en gräsmatta på baksidan!

Jag upptäckte att jag hade en knöl på handleden, en senknöl. Allmänläkaren skickade en remiss till hand- och plastikkliniken och sedan var det bara att vänta.

I början av sommaren packade jag in ungarna i bilen och körde ner till Stockholm själv.

På vägen hem stannade vi till på Ikea där jag köpte en ny lampa.

Vi har sol på baksidan från 12.30-20.00!

Jag lyssnade på sommarvärdarna i min snubbes iPhone.

Lil'Bro fick en infektion i ett sår på handen och fick gå med bandage i en vecka eller två.

Sedan köpte han en gammal röd stol för en femtiolapp.


Vi bytte bil och nu fattas bara en vovve.

Jag fick tag i orginalutgåvan!

Och så började jag fundera på om jag kanske skulle ta och investera i en plattång. Det blev så snyggt när frisören fixade till min Ronja Rövardotter-frilla.

Jag drog igång Klädutmaningen 2.0. som spred sig som en löpeld genom bloggvärlden!

Lil'Bro krävde att man skulle leka med honom eller rättare sagt leka åt honom.

Jag opererade handleden och var sjukskriven i sex veckor...

.... aldrig har jag väl varit så rastlös!

Vi drog till Luleå för att fira världens bästa 90-åring!

Jag nickade igenkännande när jag läste om lilla tonåren i tidningen mama.

Vi fixade pass till ungarna.

Min snubbe gav mig fina blommor.

Och sen kom dagen då vi äntligen skulle åka tillbaka till USA!

Vi hängde runt på en ö på Floridas västkust. Där låg 1-2 meter långa alligatorer och slappade lite varstans t.ex. vid golfdammen.

Det var inte jättevarmt, men vi badade en hel del i poolen.

Och på nyårsafton fick jag en ny svägerska! Yey!

Något form av rekord

Hittills i dag har jag bloggat om en snuskgubbe, en grym bloggkollega, jämställdhet i vardagen, trender i bloggvärlden, Hanna Fahls krönika om hur ojämställd Melodifestivalen är och att jag är galet trött. Jag har också skrivit kort om Yvonne Hirdman, Zanzibar och länkat till Annika Norlins tolkning av Åkej. Och som grädde på moset publicerade jag en lägesrapport klockan 19:30.

Lägesrapport

Klockan är halv åtta och båda ungarna sover. Tack och lov.

Å som i Åkej med Annika Norlin

Klicka här för att lyssna på Annika Norlins tolkning av Sonja Åkessons dikt Åkej.

Z som i Zanzibar

Medan jag funderade på om vi hade något hemma på bokstaven Z började jag bildgoogla Zanzibar, ön utanför Tanzania. Min barndomsvän var där för några år sedan och nu förstår jag vad hon menade med att vi borde åka dit.

Det här är en del av fotoutmaningen ABC.  

Y som i Yvonne Hirdmans bok

Oj! Vad jag gillade Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan. Jag lärde mig mer om Europas historia när jag läste den än när jag pluggade historia i gymnasiet. Däremot blev jag lite besviken att hon skyndade på berättelsen när hon själv kom in i bilden. Jag skulle vilja veta mer om henne!


Det här är en del av fotoutmaningen ABC.  

X som i xtra trött

Jag somnade vid tiosnåret i går kväll, men var ändå trött när jag vaknade elva timmar senare. Tänk om man kunde säga varde ljus och så kom solen fram, då skulle den här förlamande tröttheten nog släppa.

Det här är en del av fotoutmaningen ABC.  

Lästips!

Vare sig ni ska kolla på kvällens deltävling i Melodifestivalen eller inte tycker jag att ni ska läsa Hanna Fahls krönika För få kvinnliga kompositörer, som publicerades i DN Kultur i dag.
"Bland kompositörerna i kväll finns två kvinnonamn. Sammantaget i årets festival utgör de kvinnliga låtskrivarna drygt elva procent; en häpnadsväckande låg siffra. Och det är ingen engångsföreteelse."

Länkkärlek

Bästa Fransyskan H har koll på den senaste trenden i bloggvärlden: En loj ton, alltsâ. En oväntad blandning, en utpräglad nonchalans. Det är, har jag förstâtt, den absoluta nutida trendigheten?

Jämställdhet i vardagen - kidsen

Ena sonen låg stilla i soffan. Hans mage var uppsvullen som ett svältande barn i Afrika och man fick absolut inte röra honom. Vi fick rådet att åka upp till sjukstugan där en distriktsläkare väntade på oss.

Jag hade druckit ett glas vin till middagen och kunde inte köra. Det kunde däremot min snubbe. Jag försökte tygla lejonmamman eller rättare sagt egoisten i mig, men det slutade ändå med att min man körde upp oss. Barnet ville det. Så här dagen efter skäms jag. Varför skulle jag åka när min man lika gärna kunde göra det?

Det är snart sju år sedan vi fick vårat första barn och jag tycker att vi är duktiga på att dela lika på ansvaret, men när det väl brister är det oftast på grund av mig. Det handlar oftast om situationer när saker ställs på sin spets, då tar jag över och vägrar släppa ifrån mig ansvaret, ungefär som om ungarna vore mer mina än hans. Trots att jag är fullt medveten om det här gör jag inget åt det, men jag kan inte längre skylla på att det är svårt att bryta gamla mönster. Frågan är bara, hur fan gör man?

....
Det här är andra delen i serien Jämställdhet i vardagen. Första delen, om pengar, hittar du här. Flera av mina bloggläsare har efterfrågat blogginlägg om jämställdhet och familjeliv så jag bestämde mig för att haka på utmaningen som flera bloggare redan påbörjat. Jag kommer alltså redogöra för vem som gör vad hemma hos oss. 

Länkkärlek

Jag har följt Joannas blogg Om kläder som är vackra sedan gud vet när. Jag minns när hon gjorde snygga modereportage i en lokal tidning och kämpade på i plugget. Nu har hon fått fast jobb och jag är så himla glad för hennes skull, hon är ju min bloggkompis! Heja Joanna!

Han tryckte sin kuk mot min röv

Trots att det var fullt med folk runtomkring mig såg ingen när det hände. Det var lördagskväll, bartendern slet hårt bakom ölpumpen och stämningen var god, men så kom han och förstörde det. Eftersom jag stod med ryggen mot honom såg jag inte när han kom gående, men obehagskänslan när han tog tag i min höft och tryckte sitt skrev mot min rumpa kändes i hela kroppen. Han tyckte nog att det var en kul grej, att jag skulle gilla uppmärksamheten, för när jag vände mig om och frågade vad fan han höll på med blev han rejält förvånad. Ville jag inte ha honom, stjärnan som har sålt tokmånga plattor genom åren? Nej, det vill jag inte. En stund senare försökte han kåta upp mig genom att säga att jag ser ut som en ung Patti Smith.

Jag borde kanske namnge honom eller åtminstone ge en hint om vem det är, men egentligen ville jag ju prata om något annat, nämligen om taggen #prataomdet. Det började i höstas med att journalisten Johanna Koljonen twittrade om gråzonen mellan frivilligt sex och övergrepp. Man kan vara hur kåt som helst och samtidigt vara för blyg, tacksam, skamsen, imponerad, rädd eller kär för att säga vad man faktiskt vill, skrev hon, och om vi inte kan berätta för varandra om våra gränser, då gör vi våld på oss själva. #prataomdet spred sig sedan som en löpeld i sociala medier och vidare till morgontidningarna, radion och tevesofforna.

Kanske var det därför jag kände ett starkt obehag när jag ett par månader senare såg den där snubben igen. Han som tyckte att det bara var en kul grej att trycka sin kuk mot min röv när jag hängde vid baren. Nu var det åter löningshelg, ölen smakade extra bra och alla var glada. Runt omkring honom hade ett hav av unga kvinnor samlats. Själv gick jag vidare in i lokalen, kände att jag inte orkade ta mig an rollen som partykiller och punktera deras starstruckness, och hade en kul kväll med mina kompisar.

Men det fick mig att tänka på hypen kring #prataomdet. Folk vände ut och in på sig för att hitta något negativt i sin sexhistoria värt att berätta om. Jag gjorde det också, men egentligen var det ingen tävling om vem som hade varit med om det värsta. Röster höjdes, gamla hemligheter bearbetades och samtal fördes om det vi pratar om så lite. Det som tidigare sopats under mattan kom upp på bordet.

Nu har det gått ett par månader sedan diskussionen startade på twitter för att senare sprida sig som en löpeld genom sociala medier och vidare till morgontidningar, radioprogram och tevesoffor. Jag vill inte att hypen ska dö ut. Vad händer då? Vi har börjat prata så låt oss fortsätta!

Krönika publicerad i Nöjesmagasinet City #3 2011.

Suddiga vardagspixlar

Jag fick Liv Strömquists och Sara Granérs böcker för att kunna förbereda mig inför författarsamtalen! Den ultimata lyxen!

Med förhoppning om svar

Min ena svägerska, som bor i USA sedan en herrans massa år tillbaka, berättade hur frustrerande det är att ha mejlkontakt med folk från Sverige. Det är nämligen inte självklart att vi svarar på mejl, varken privatpersoner eller businesstyper.
"Har amerikaner inte tid att svara på frågor direkt ber dom att få återkomma", berättade hon och jag tänkte att det måste finnas många olästa men lästa mejl i deras inkorg.

Nu kan jag bara tala för mig själv, men oftast läser jag mejlen som trillar in i inboxen men det betyder nödvändigtvis inte att jag svarar direkt och visst händer det att mejl glöms bort. Men jag har aldrig reagerat på att jag inte fått svar direkt, inte förrän nu när min svägerska påpekat hur dåliga svenskar är att svara på mejl. Efter vår mejldiskussion har jag hållit extra koll på min mejlkommunikation och faktiskt sett trenden, svaren dröjer om man nu ens får ett svar.

Jag har i alla fall tagit till mig den amerikanska metoden och försöker i så stor utsträckning som möjligt svara, men kan jag inte ber jag om att få återkomma och markerar mejlet som oläst. Det känns så nonchalant att inte svara när någon har tagit sig tid att skriva och skicka iväg mejlet.

Tror du mig inte? Jamen, skicka ett mejl då!

Tidsinställt

När det här blogginlägget publiceras sover jag sedan länge, men jag har ju hört att man ska uppdatera sin blogg fyra gånger om dagen så jag tänkte att ett tidsinställt inlägg var passande en kväll som denna då jag höll på att somna i badkaret.

Suddiga vardagspixlar

Januari 2009 var en tung månad. Lil'Bro gick ner i vikt och jag föraktade mig själv för att jag kände mig som en dålig morsa när jag inte kunde amma. I samma stund som jag bestämde mig för att sluta började fågelungen gå upp i vikt och jag kände mig 100 kilo lättare mentalt.

Vi blev radhusägare i slutet av januari.

När snön smälte upptäckte vi att vi bodde i en lervälling.

Leran torkade och vi fick hjälp av svärmor och svåger att plantera en blomma.

Jag passade på att vila i gräset när jag inte jobbade.

Vi hann med en sväng till storstan.

Och i slutet av sommaren köpte jag en pall av återvunnet material.

Jag cyklade till jobbet i ett folktomt och dimmigt Umeå.

Och hade gult nagellack.

Sockertoppen blev peppad på Salvador Dalí.
Jag drog i gång första omgången av Klädutmaningen.

Sedan stod vi i kö på vårdcentralen för att få svinisvaccinet.

Sockertoppen petade på vår grannes konst.

Lil'Bro hade nappgömmor.

Och sedan blev det mörkt, kallt och mest bara jävligt, alltså en helt vanlig vinter här i Gammume.