söndagen den 31:e juli 2011

Rätt sätt att avsluta en söndag:

Läsa ut en bok, borsta tänderna, ställa väckarklockan och krypa ner under täcket vid tiosnåret.

Rätt sätt att börja en söndag:

Kaffe, spenatblad på mackan, morgontidning och radio.

lördagen den 30:e juli 2011

Suddiga vardagspixlar


En bloggare.

En bra blogg!

En bok att läsa.

En son och en svärmor i en kanot.

En busig unge!

Lyxproblem

Mjölken är slut och jag är extremt kaffesugen.

Åk inte!


Frisören som klippte av mig allt hår ska flytta till storstan, det berättade hon för mig när vi skildes åt. Det är väl självaste fan att när man väl hittat rätt så ska hon flytta, tänkte jag men sa att jag ville hinna med en klippning till innan hon drar. Nu, flera veckor senare, ringer jag för att boka en sista tid hos henne innan flyttlasset går.
"Nästa fredag har hon en tid."

Ett sista klipp, som ska dokumenteras så att kommande frisörer förstår vad frisören med guldsaxen har tänkt med mitt hår! Jag tror ingen har lyckats så bra med mitt Ronja Rövardotter-hår som hon. Ja, det skulle i så fall vara frisören som lyckades blondera mitt hår för ett par år sedan utan att det blev gult.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 157

Kidsen somnade alldeles för sent i går kväll och har sovit dåligt i natt och är alltså på ett ruggigt dåligt humör så hittills ser morgonens siffror ut så här (och klockan är inte ens tio):
2 gråtattacker.
1 utbrott.
7 Onda blicken. 
3 slagsmål varav det mest trötta barnet startade två.
1 smäll i dörren
12 fräs.

Oh the joy..

fredagen den 29:e juli 2011

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 156


"Puss mamma! Jag älskar dej, ishlibedisch, sjötäm!"

Åh Charlotte Gainsbourg!


Live at the sunset sound!

Suddiga vardagspixlar


Den där klänningen har jag spanat på sedan vem vet när, men inte köpt eftersom jag tyckte att den var alldeles för dyr och erfarenheten har visat att det mesta jag tycker är alldeles för dyrt reas ut till slut. Nu köpte jag den för 30 procent av halva reapriset!

"Det finns en app som löser sexbiten nu också", skrev en f.d. arbetskollega på Facebook när jag konstaterade att det finns en viss risk att jag har förlorat min snubbe till en iPad. Dåså!

"Lite vatten i en skål, häll i en skvätt vinäger och ngn droppe diskmedel = snabbt fixat", tipsade bloggaren Egoistiska egon apropå våra bananflugor och förhoppningsvis fungerar dunderkuren även hemma hos oss.

Min hy är så sjukt stresskänslig och tar helt klar stryk av dessa tidiga jobbmorgnar. Egentligen finns det väl inte så mycket mer att göra än att stressa kroppen mindre, men det är svårt med mitt schema. För att få någorlunda kontroll över den min flottiga tonårshy köpte jag hudprodukter från ett märke som heter Origins och på bara några dagar har det blivit bättre! Yey!

Lyxproblem

Bananflugor all over the place.

Min nya kropp

Hör och häpna! Den här sommaren glider jag omkring i en sjukt snygg bikini i stället för att dölja mina bristningar på magen och kejsarärret i en baddräkt (som visserligen är snygg även den), vilket jag har gjort de senaste somrarna.

Inför kejsarsnittet sa läkaren att ärret skulle hamna så långt ner att det skulle kunna döljas under en bikinitrosa. Så blev det inte. Till en början hade jag svårt att acceptera det och har därför haft baddräkt på mig, mest för att jag inte fixade att folk skulle se ärret. Jag skämdes inte, men det tog ett tag innan jag var okej med det lilaröda ärret, som först nu börjar blekna.

Jag tycker att det är helt okej att känna så här trots att man själv har valt kejsarsnitt, men så hittade jag den här anonyma kommentaren som någon hade lämnat när jag skrev om den här känslan för ett par år sedan:
"Även om det nu är länge sedan du skrev om ditt ärr vill jag ändå lämna en kommentar - utifrån mitt perspektiv. För mig som inte har fått några barn framstår ett ärr på magen som en petitess. Tänk på att du har haft turen att få barn. I den situation som jag befinner mig i skulle jag fullständigt skita i om jag hade ett ärr på magen om det var det som krävdes för att föda ett barn. Tänk också på att ditt ärr sitter på ett ställe som man inte särskilt ofta visar upp. Hade väl varit betydligt värre om det satt t ex i ansiktet?"

Alltså jag tror verkligen inte på det här med att gå runt och vara tacksam hela tiden bara för att man har fått barn. Man är ju människa också, inte bara förälder och har man fött två barn förändras kroppen, vilket inte bara är en rosenskimrande upplevelse.

Våg sprider sjuka ideal

Fram till alldeles nyligen kunde jag stoltsera med att vi inte hade någon våg hemma, men så råkade jag gå förbi en billig våg, den var nästan gratis, när jag skulle köpa tallrikar.
"Nämen så billigt!?! Då kan vi ju lika gärna ha en", sa jag till mig själv och la ner den silvriga vågen i kundvagnen.

När jag kom hem skakade min snubbe på huvudet och sa att det måste räknas som ännu ett av mina onödiga köp. Vi behöver den inte. Det skulle ganska snart visa sig att han hade rätt, men det var inte bara onödigt. Det var dumt. 

I våras vägde jag tio kilo mer än jag brukar göra, men efter intensiva spinningpass plus en månad utan kolhydrater gick jag ner sex kilo och kände mig nöjd. Jag är fortfarande nöjd, men efter att jag ställde mig på den där vågen är jag plötsligt väldigt brydd över min vikt och bestämde mig för att cykla till jobbet de morgnar jag börjar klockan sju. Inte för att det var längesedan jag rörde på mig utan för att den silvriga lilla saken har gett mig en siffra.

torsdagen den 28:e juli 2011

Suddiga vardagspixlar


Det sägs att ett högtryck är på väg att checka in över ljuva Västerbotten! Gött! Då kan jag fortsätta steka med Umeås stekarelit ute vid havet.

onsdagen den 27:e juli 2011

tisdagen den 26:e juli 2011

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 155


Mitt senaste föräldratips till dig som har äldre barn som har en herrans massa Ska bara-ärenden vid läggdags: lägg en lermask i en lite mörkare nyans och du slipper tjata dina barn till sömns. Du kommer nämligen att se så otäck ut att barnen stannar kvar i sängen samtidigt som dina porer rengörs på djupet.

Suddiga vardagspixlar




För ett par dagar sedan flyttade jag ut teven ur sovrummet in i rummet med dålig karma, som numera kallas teverummet. Här inne trivs vi ja, åtminstone jag och Lil'Bro a.k.a. nappkungen.

Säg hej till mina snyggskor som jag fyndade på rean i dag!!

Min verklighet


Egentligen skulle det räcka med det första alarmet, men efter att jag försov mig för några veckor sedan litar jag inte längre på mig själv.

måndagen den 25:e juli 2011

Den svenska folksjukdomen

Det händer ofta att någon hamnat här efter att ha sökt råd hur man gör om ens förälder missbrukar. Det har jag inget svar på, men här är min berättelse hur det var när min pappa tog ett återfall som blev hans död:

Del ett 
Del två
Del tre
Del fyra
Del fem
Del sex
Del sju
Del åtta
Del nio
Del tio

Jag minns hur ont det gjorde

Jag letade efter en bild från juli 2007 i arkivet, men fastnade vid det här blogginlägget som jag skrev för precis fyra år sedan:

I ovisshetens land finns ingen regelbok, inte ens en axel att luta sig mot. Här får man kämpa i mörkret när hoppet sviker och förtvivlan tar över. Jag är där nu och ser min egen far, mitt kött och blod, gå med trötta steg mot avgrunden efter år utan flaskhalsar, piller och ångor. Jag ropar efter honom, ber på mina bara knän att någon ska lyssna men de hänvisar mig vidare, och vidare och ingenstans hittar jag rätt.

Jag får bara berätta men ingenting veta. Han är en vuxen man med en egen vilja. Han är vuxen, men han är också väldigt sjuk. Han lider av folksjukdomen som splittrar familjer och gör så innerligt ont. Den som aldrig lämnar ens medvetande i fred, inte ens för en sekund.

En psykiatriker, överläkare eller vad han hade för titel kallades in under gårdagen. Han försökte nå fram till det varma hjärtat som slår i min fars bröstkorg, men förgäves. Han såg våra rödgråtna ögon och tog till vad han antagligen trodde var vägen in till pappas samvete nämligen hans fyra döttrar.
"Du måste tänka på dina barn, jag ser att dom lider. Titta på dom... Dom är oroliga för dig", sa han till min berusade farsa.

Jag reste mig upp och stirrade på honom med min desperata blick tror han verkligen att det hjälper? Ja, att han plötsligt ska börja tänka på oss han försummat i snart tjugotre år?
"Han behöver hjälp med sitt missbruk", sa jag. "Hjälp honom nu, lägg in honom han vill ju. Visst vill du det pappa, visst vill du få hjälp?"

Pappa försökte säga något men överläkaren viftade bort mina ord, påstod att det finns inget vi kan göra nu. Det här är inte akut. Vi får vänta ett par dagar, de ska ha ett morgonmöte under veckan och fundera ut en lösning som kan hjälpa. När kan han inte säga men snart "ha tålamod."

Jag gömde mina rödgråtna ögon bakom mina solglasögon när vi gick förbi väntrummet där ett par brutna barnsben, en febrig flicka och ett par andra med för mig okända åkommor väntade. Bakom mig gick han som är på väg bort från oss nu igen. Vi satte oss i bilen och min far sa med sin trötta röst "ja, det här tjänade ju inget till".

Pappa, du hade rätt. Det tjänade inget till men snälla älskade du ta hand om din trötta kropp, låt den vara i fred från allt som gör så ont. Tillåt dig att våga må bra, det kan du väl. Gör det för din egen skull.

Det var första delen i vad jag kallade Den svenska folksjukdomen. Knappt ett halvår senare dog pappa.

En guldgruva

Förra måndagen bad jag om boktips och fick en hel drös, en guldgruva för dig som funderar på vad du ska läsa! Hittills har jag läst Jag älskar dig inte och funderar nu på att ge Karl Ove Knausgårds Min kamp en andra chans.

söndagen den 24:e juli 2011

DAGENS


DAGENS VILL HA: förutom fred på jorden och mat och vatten till alla önskar jag mig ordning och reda och barn som inte muckar gräl med varandra.
DAGENS KLÄDSEL: underkläder, linne, tights och kimono.
DAGENS SMINK: inget.
DAGENS FRISYR: nackdelen med kort hår är att varje millimeter märks så nu börjar det bli dags att gå till frisören igen.
DAGENS HÄNDELSE: jag klev på en legobit och blev förbannad, vilket resulterade i att hela familjen städade huset. Jag brukar vanligtvis inte vara projektledare när det ska städas men i dag väcktes ett slumrande städfreak i mig till liv och vi höll på i tre timmar. Jag flyttade till och med ut teven ur sovrummet. Det var skönt att ta i och få vara lite arg samtidigt.
DAGENS LÅT: Summer Time - The Roughest Time, Jenny Wilson. 
DAGENS PLANER: efter städningen planerar jag att göra så lite som möjligt resten av kvällen.
DAGENS SAKNAD: en barnvakt (drömmer om en helg utan barn). 
DAGENS DUMMASTE: jag kan bli så himla arg på mig själv när jag suckar över räkningen från csn. Det var ju en investering i mig själv!!!
DAGENS SJUKA: jag har så sjukt dåligt tålamod just nu.  
DAGENS DROG: kaffe.
DAGENS ROLIGASTE: inget särskilt som sticker ut.
DAGENS FAVORIT: Sveriges Radios rapportering om den ofattbara terrorattacken i Norge. Bra jobbat!
DAGENS KÖP: mat.
DAGENS HUMÖR: he ä som he ä.
DAGENS ORD: empati

Suddiga vardagspixlar




Vi bestämde oss för att flytta ut till havsviken i fredags. Det var ett bra beslut.

Barnen som inte kom hem

Twitter skriver Älskade dumburk, som även bloggar här, om ungdomarna som inte kom hem: "Tänk er 92 st Amy Winehouse. Varje död ungdom är för någon lika känd, begåvad och stjärnlysande."

Så kan det gå

Tänk dig att du ligger naken på en öde strand bredvid den enda personen i världen du vill vara naken med. Ni har lagt varsin handduk över er för att inte frysa. Plötsligt glider en båt in och ur hoppar en familj med skräniga ungar. Du hoppas att familjen inte ska förstå vad som pågår och börjar fundera på hur ni ska ta er därifrån. Vi var den familjen i går och förstod direkt, men låtsades som inget för allas skull.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 154


Ett oväder drog in och slog ut elen här ute vid havsviken i går kväll. Vi tände ljus, lyssnade på Sonja Åkesson tolkad av och bläddrade i bilderböcker. När åskan fick huset att skaka till kröp kidsen upp i soffan med oroade blickar. Jag förklarade att det inte fanns någon anledning att vara rädd.
"Vi är skyddade."
"Men man får faktiskt vara rädd, det kan ingen säga att man inte får vara", sa Sockertoppen och spände ögonen i mig. "Det har du sagt."

Himla bra saker jag verkar säga.

lördagen den 23:e juli 2011

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 153

En rask promenad med hög musik i hörlurarna, och med en tung barnvagn framför mig, brukar fungera när jag vill rensa tankarna, men det overkliga som har hänt i Norge går inte att springa ifrån.

Vi försöker förklara för Sockertoppen, som i vanlig ordning har snappat upp vad som har hänt, och han säger så kloka saker. Han måste få livstids fängelse. Det är en dåre. Han måste få vård också, för det får man i fängelset. Jag lyssnar på honom och tänker att det är synd att visheten som barn är fyllda av inte alltid följer med resten av livet, att vissa människor tappar bort sig på vägen.

Jag lovar att göra allt jag kan för att våra barn ska växa upp till kloka, ömsinta, modiga, engagerade medborgare som inte skadar andra. Jag ska göra mitt bästa. Förhoppningsvis räcker det.

fredagen den 22:e juli 2011

Vart tog solen vägen?

Jag såg molnen och tänkte att den här sommaren inte kommer att bli ihågkommen som särskilt solig, snarare opålitlig, men så läser jag att Umeå ligger trea i solligan efter Visby och Luleå. Det betyder ju i och för sig inte att det varit särskilt soligt i resten av Sverige, men ändå. Jag ska kanske inte klaga.

torsdagen den 21:e juli 2011

Lyckan är...

... att börja dagen med att öppna ett mms med en bild på en alldeles nyfödd människa som tittar rakt in i kameran och bara "okej, här är jag. Berätta allt du vet."

Jag kan inte sluta le!!!
/Numera moster till tre

onsdagen den 20:e juli 2011

Suddiga vardagspixlar


Vi har pratat om att byta ut den där bokhyllan, men frågan är om det finns någon som får plats med lika mycket?!? Fast det är i och för sig anledningen till att vi vill bli av med den, kaoshyllan. 

Våra grannar oljar in sina bord. Vi kör mer på, ehm, det naturliga åldrandet.

"Jag orkar ingenting...", gäspade jag efter middagen och fastnade framför datorn.
"Jag märker det..."

Hej, jag heter Alexandra och jag har svårt att stå emot Ta två, betala för en-erbjudanden.

Men yes! Jag har hittat linsskyddet som försvann för över ett halvår sedan!

Suddiga vardagspixlar


Sockertoppen gjorde praktik i radiohuset i dag. Då passade han på att göra sitt första radioinslag, en tre minuter lång hyllning till den stora barnidolen Eric Saade!

Min kropp strejkar

Det känns som om jag har sprungit ett maraton, men jag har bara smygit ner för trappan och satt mig vid köksbordet. Jag är andfådd, törstig och en tsunami av hetta har dragit genom mig.

Jag antar att det har att göra med att jag tvingar upp min kropp när aktivitet är som lägst, alltså i vargtimmen mellan 03.00 och 05.00. Då är blodets halt av hormonet melatonin som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner.

Inte undra på att kroppen strejkar, att den har fått nog, vissa morgnar när väckarklockan ringer där vid fyrasnåret. Nu ska jag pusta ut lite och sedan är det dags att åka till jobbet.

tisdagen den 19:e juli 2011

Ett miljövänligt boktips

Bloggläsaren Karin skrev "Tips är att svänga förbi 2nd hand å kika om du hittar böcker som du inte hunnit läsa (om du inte nödvändigtvis letar efter någon ny) billigt å man hittar alltid någon som man tänkt läsa men aldrig köpte."

Jag älskar Jag älskar dig inte


Ursäkta franskan men fan vad gött det kändes när jag lade ifrån mig Christina Stiellis Jag älskar dig inte i går kväll. Av alla era boktips stack Popjunkiens ut lite extra då jag även sett den i Kristins knä.

"En otäckt intensiv roman om en skilsmässa. Debutanten Christina Stielli skriver i svartvitt om en förtryckande make som är så gräslig att man får lust att ta fram baseballträt, och en förtvivlad hustru som i det längsta försöker förlåta och lappa ihop. Det är en partsinlaga, men å andra sidan också en bok som erkänner hur oändligt hopplös en skilsmässa är. Känslointensiteten är något utöver det vanliga. Den här boken läser man inte, man dras bara rakt in och tappar andan", står det om boken.

Amen på det! Mest av allt älskar jag Jag älskar dig inte för att den fick mig att gå från noll till sträckläsning!

måndagen den 18:e juli 2011

Jag behöver din hjälp!

Nu är det dags att göra något åt min läslust som slagit i botten. Jag känner mig halv så efter jobbet tänkte jag svänga förbi bokhandeln och köpa pocketböcker, men jag vet inte vilka? Kanske du kan hjälpa mig?!?

Jag ha tre krav:
1. Inte för tjock.
2. Lättläst.
3. Ej deckare.

Ingen nåd visades

För snart hundra år sedan flyttade en ung man till USA. Han hade säkert hört otaliga berättelser från tidigare svenska emigranter om ett himmelrike på jorden där det fanns alla tillfällen att förbättra sina levnadsstandard. Kanske växte det till och med pengar på träden. Jag vet inte mycket om honom, men en sak vet jag och det är att han hade ett riktigt skitjobb inom sjukvården.

I helgen kollade vi på John Q, som på sätt och vis är ett debattinlägg om den amerikanska sjukvården. Denzel Washington spelar en fabriksarbetare som har en dödssjuk son, som behöver en hjärttransplantation. Sjukhuset vägrar utföra den då föräldrarna inte är rätt försäkrade. Då barrikerar pappan sig på sjukhuset med personal och patienter som gisslan. Jag skulle inte vilja påstå att det är en särskilt bra film, men den fick mig att tänka på mannen som emigrerade till USA med förhoppning om ett bättre liv. Det blev inte så himla bra. Han jobbade bland annat på ett sjukhus där hans uppgift var att kasta ut folk som inte hade råd att betala.

Jag vet inte hur länge han jobbade med det eller om det var hans enda jobb där, men den unga mannen blev inte långvarig i Amerikatt. När han kom hem till Sverige på 30-talet tog han sig ett jobb, träffade min vackra gammelfarmor och blev pappa. Det blev inget rikt liv, men han slapp i alla fall kasta ut dödssjuka.

Ibland funderar jag på hur han stod ut med sitt jobb? Hur stålsätter man sig? Går det ens? Och vad skulle min gammelfarfar säga om han fick höra att det först nu börjat röra på sig lite i frågan?!?

söndagen den 17:e juli 2011

Länkkärlek

Jag tycker att den här bloggen är himla fin!

Vykort från ljuva Västerbotten


Hej!
För ett par dagar sedan flyttade vi ut till havsviken där älvorna dansar på vattenytan om nätterna. Vi dukade upp till långbord och fyllde stolarna med kompisar. Maten smakade extra bra, barnen tog sovmorgon och det spelade ingen roll att lördagen regnade bort.

Hoppas allt är bra med dig! Förhoppningsvis blir jag sugen på att blogga igen någon gång snart!

Fridens liljor,
A.M.O.

lördagen den 16:e juli 2011

"Skaffa dig ett liv"

För ganska precis ett år sedan skrev jag blogginlägget Man missar inte så mycket som man lätt kan tro:
"Eftersom jag inte får någon semester i år bestämde jag mig för att försöka avskärma mig från Internet efter jobbet i en vecka, kanske två."

Det verkar hända något med mig i juli. Jag blir trött på det ständiga uppdaterandet på nätet, mitt eget och andras. Jag känner mig mätt, men lär återvända så fort jag känner mig svältfödd! Förra året dröjde det inte länge.

torsdagen den 14:e juli 2011

PS

Förutom att folk har svårt att förstå att jag går upp mitt i natten för att jobba är det många som inte fattar hur jag orkar blogga, men det är en del av min morgonrutin.

Jag måste blogga för att få igång hjärnan till sändningen. Dessutom pratar jag högt för mig själv när jag kör till jobbet i stället för att sjunga upp!

Det är inte lördag

Just precis när min väckarklocka ringde där vid fyrasnåret drömde jag att det var lördag och att vi satt ute på en klippa vid havet. Det var varmt, jag hade bikini på mig och kidsen var stora och kunde simma. Jag var fullt upptagen av att ha det bra när det ilskna ljudet från väckarklockan förstörde idyllen så jag öppnade ögonen.

Det är bara torsdag men solen letar sig i alla fall in mellan våra mörkläggningsgardiner i sovrummet. Jag låg kvar i sängen en stund och lyssnade på tidningsbudet som verkade lära upp sin sommarvikarie och som i vanlig ordning smällde högt i vår brevlåda. Det verkar höra till.

Jag brukar inte ha några problem att gå upp den här tiden, vilket förbryllar många, men just den här torsdagsmorgonen känns extra seg. Jag trodde ju att det var lördag! Så lätt påverkar en dröm mig.

onsdagen den 13:e juli 2011

Men så sjukt bra

Lyxproblem

En av mina starka sidor är teknik. Jag fixar det mesta och är snabblärd, men nu har jag fått en flashig jobbmobil som är så avancerad att jag tror att jag måste gå en kurs för att förstå mig på den.
"Kursen som erbjuds heter Trial and error", fick jag som svar. 

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 152

Jag tror inte att man skyddar sina barn genom att inte prata om det svåra, det är snarare ett missriktat beskyddande. Eftersom cancern kommit så nära oss har Sockertoppen förstås en del funderingar. Varför blir man sjuk? Vad är cancer? Hur botar man det? Kan hästar få cancer? Frågor som vi försöker svara på så gott vi kan.
"Barn kan också få cancer", sa han när vi satt i bilen påväg till mataffären i går.
"Ja, det stämmer men det händer inte så ofta."
"Jo, jag har sett reklamen. Då är ena stolen tom."

Ännu en gång blev jag alldeles iskall. Ska han ärva min skräck? Jag är livrädd för cancer, tar hellre en hjärtinfarkt om man nu kunde välja. Det måste vara mitt fel att han är rädd, men han är inte rädd sa han. Han har bara funderat lite.
"Vet du vad jag tror", sa jag.
"Nej?!?"
"Att man inte kan gå runt och vara rädd för allt möjligt. Då begränsar man sig. Det är bättre att som du säger bara veta att man kan bli sjuk och blir man det så blir man det och då kan man vara glad över att leva i ett land med bra vård."

Det är naturligt att sådant här sätter igång tankeverksamheten, även hos barn och det enda man kan göra är att svara på frågorna, en efter en, utan att gå in på detaljnivå. Kidsen klarar svåra besked, ibland kanske bättre än vi vuxna gör. Det lärde vi oss när min farsa dog.

tisdagen den 12:e juli 2011

Cancer

Jag blev alldeles iskall när hon berättade om tumören som upptäcktes av en slump och hur det sedan hade gått fort. Livmoder och äggstockar har opererats bort och nu står hon inför en cellgiftsbehandling. Hon kommer att tappa allt hår, men landstinget bjuder i alla fall på en peruk.
"Det ska gå bra. Jag kommer klara det", säger hon och slår näven i bordet varje gång.

Jag försöker vara stark jag med, men vill krypa upp i hennes famn och vara liten. Det skulle jag säkert få göra, men hon bor alldeles för långt bort.

I dag kom hon förbi oss. Vi drack kaffe på baksidan och barnen, som knappt har träffat henne, snurrade runt henne som två flugor och ville aldrig sluta prata. Själv försökte jag se henne, men cancern var i vägen. Jag tittade på hennes gamla kropp, den där cancern har växt och som nu ska genom gå en svår behandling. Samma kropp som finns på bild i mina fotoalbum och som kramade om mig hårt när pappa dog.
"Jag kommer klara det."

Hon måste klara det.

Jag hatar cancer. Jävla skitsjukdom! Livmoderhalscancer är så sjukt förrädisk, ibland ger den inga symptom alls och har chans att växa till sig ordentligt. Därför måste du gå på cellprovskontrollerna som sjukvården erbjuder. Det är en livsviktig livförsäkring.

The Sommarlista


Vad ska du göra i sommar:
Jag jobbar hela sommaren, med undantag för veckan när vi hängde runt i Köpenhamn. Som tur var har jag tidernas roligaste jobb så jag klagar inte

Sommarens plagg:
Den vita, tunna tunikan fungerar alltid. 

Alltid i väskan:
Plånboken så att jag kan köpa glass!

Sommar för mig:
Lortiga och glada barn.

Restips i sommar:
Underskatta inte Sverigeresan! Samla ihop ett par polare eller packa in familjen i bilen och dra iväg på en roadtrip genom landet. Man hinner rätt långt på en helg utan att känna att den mesta av tiden slösats bort på logistik.

Vad läser du helst i sommar:
Just nu läser jag ju inte alls, men jag hoppas att bryta den otrevliga trenden med en ruggigt bra bok. Tipsa mig gärna om lättlästa, spännande historier!

Bästa sommartipset:
Sluta vara så fixerad vid vädret!

Läsa en läst bok


I väntan på att våra "ska bara"-kids skulle somna kollade jag bland böckerna på övervåningen. När jag plockade ut Sisela Lindbloms De skamlösa trillade en gammal bussbiljett ner på golvet. Jag hade köpt biljetten bara några dagar efter pappas begravning, vilket innebär att jag måste läst den omdebatterade boken när jag var i sorg.

Boken utspelar sig i ett ytligt Stockholm där konsumtion och personlig framgång är heligt så det kanske inte är så konstigt att jag inte förstod debatten som rasade. Jag orkade inte ta till mig den utan hade fullt upp att hålla mig ovanför ytan. Nu funderar jag på att läsa den igen. För jag tror att den är lika aktuell i dag som den var då, strax efter att min farsa hade hittats död på vardagsrumsgolvet och jag tog bussen någonstans.

Det händer inte så ofta att jag läser en sedan tidigare läst bok, med vissa undantag t.ex. reportageboken Ok, amen och novellsamlingen Insekt. Två av mina absoluta favoriter i bokhyllan! Annars letar jag oftast efter nya böcker, men många berättelser förtjänar nog en andra chans. Frågan är om De Skamlösa är en sådan bok?

måndagen den 11:e juli 2011

Tantvarning

1. Jag vaknar av mig själv innan femsnåret och varken vill eller kan somna om.
2. Jag är väderkänslig.
3. Jag har underklänning under klänningen.
4. Jag har kort hår.

söndagen den 10:e juli 2011

Lyxproblem

Innan jag kan bädda ner mig i vår säng, efter en vecka i olika sängar, måste vi tydligen byta sängkläder.

"Ge våldet dess rätta namn"

När polisen kallar fallet med den knivdödade sjuåringen i Umeå för "ett mycket tragiskt familjedrama" kan jag inte låta bli att tänka på författaren Katarina Wennstams gamla krönika Ge våldet dess rätta namn.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 151








Som förälder gör man sig ofta till. Man vill ge kidsen hela världen och tar med dem på spejsade utflykter, men oftast verkar det räcka med en glass på närmsta 4H-gård. 
"Bockerne bjusää", svarade Lil'Bro när vi frågade honom vilket djur som var häftigast att se på Köpenhamns Zoo.
"Inget annat djur typ elefanten, lejonen eller aporna?"
"Jo, hästjän", svarade han.

Länkkärlek

Sist av alla länkar jag till Fredrik Backmans viktiga blogginlägg Personligt meddelande, som handlar om idioter som riskerar inte bara sitt eget liv också andras i trafiken. Hans lilla son satt med sitt älskade tyglejon i famnen i baksätet och hade Fredrik inte bromsat skulle kvinnan han skriver till kört rakt in med fronten där sonen satt.
"Jag vet inget om dig. Jag vet inte om du sett de där videoklippen på nätet om vad en bil i 100 kilometer i timmen kan göra med en människokropp av kött och blod. Och jag vet inte om du någonsin haft en ettåring sovandes på din mage, lyssnat på hans andetag, och insett hur ofattbart ömtålig den där lilla kroppen är. Jag vet inte om du älskat någonting så mycket någon gång i ditt liv att det känns som om du ska få en hjärtattack."

Läs hela blogginlägget här.

Time to go home


För många kan nog en veckas semester verka lite väl lite, men gör man så mycket som möjligt under ledigheten känns den enda veckan nästan som två.

En ständig vikarie som blev programanställd i början av sommaren kan inte vänta sig så mycket semester men jag fick en vecka ledigt, vilket var mycket välkommet. Egentligen ville jag inte åka iväg. Det kändes desperat och minst två av dagarna skulle ju ändå bara handla om logistik. Då kunde jag lika gärna stanna hemma. Ligga i solstolen på baksidan, bada på holmarna nedanför oss, dricka pilsner med polare, åka båt på havet och grilla varje kväll.

Under en lunch i våras pratade vi om vikariers ofta uteblivna semestrar, frågan är om en veckas ledighet ens får räknas som semester?!?
"Så klart! Jag hade en veckas semester för något år sedan och då drog vi iväg. Den veckan är nog den längsta och skönaste i mitt liv. Åk iväg", sa en kollega.

Eftersom jag inte har någon egen vilja gjorde jag som jag blev tillsagd. Jag packade in familjen i bilen och drog iväg på en roadtrip ner till Köpenhamn med ett stopp Stockholm på hemvägen! Ett bra beslut! Vi fyllde dagarna med så mycket göttiga saker att det nästan känns som att jag har varit ledig i två veckor!

lördagen den 9:e juli 2011

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 150

Lyssnar på kidsen som snackar med sin nyvakna farbror. Man skulle kunna tro att di där brorsorna är svältfödda på folk att prata med. Tusen frågor och påståenden att svara på.

Hon råkade skriva isär

Folk som officiellt kapar folk vid fotknölarna vid felstavningar och särskrivningar på nätet är nästan lika löjliga som de så kallade trollen som spyr galla i kommentarsfälten.

Med tanke på all den text som produceras på bloggar, alla statusrader som uppdateras och det rasande tweetflödet är det inte konstigt att det blir lite fel ibland. Det är en sak om man skrivt en professionell text i en tidning eller gett ut en bok, då kan jag förstå om folk höjer på ena ögonbrynet, särskilt då texterna oftast blivit korrekturlästa. Men att plocka poäng för att få känna sig lite bättre när folk stavat fel i sin blogg är ju bara löjligt.

När jag bloggar går det snabbt och jag lägger sällan så värst mycket tid på blogginlägg, med vissa undantag förstås. Blogginlägget rinner ur mig rakt ner på tangentbordet och skulle jag stava fel eller  råka skriva isär ja, då rättar jag oftast till det i efterhand och det är ju hela grejen med bloggandet. Jag tänker på vad den gudomliga författaren, Bodil Malmsten, skrev i en av sina loggböcker. Hon menade att bloggformen hade varit perfekt för Michel de Montaigne just för att man kan ändra sig löpande, lägga till, dra ifrån och korrigera i efterhand.
"Att dagligen kunna visa vilket vidunderligt, fåfängliggt, skiftande och fladdrande ting människan är."

fredagen den 8:e juli 2011

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 149



Jag tog med mig Sockertoppen på en kvällspromenad i Köpenhamn sista kvällen. Där gick vi, sida vid sida, och pratade om hemlösa, kärlek, vilka länder vi besökt och vill besöka och om mat. Alla åldrar har sin charm, men det är helt klart mycket roligare att vara förälder när kidsen blir äldre. Å som grädde på glassen kan man låna deras strumpor!

torsdagen den 7:e juli 2011

Suddiga vardagspixlar


Vi hade ruggigt tur med vädret i Köpenhamn! Det var soligt, men inte för soligt. Det var varmt, men inte för varmt.

Sockertoppen köpte två skärmkepsar på en secondhandbutik. Två för då har han kvar en om den ena skulle gå sönder.

Lil'Bro var sjukt nöjd, men nu blir det läskförbud!!

Länkkärlek

Katta Kvack om cameltoes.

Suddiga vardagspixlar





Med tanke på allt onyttigt vi har stoppat i oss är det tur att vi har gått överallt sådär som man ju gör när man semestrar i en storstad.

Dela vidare?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...