När vi satt fast i Philadelphia på väg hem från Los Angeles för ett par år sedan köpte jag People's DIANA AN AMAZING LIFE med framsidestoff från People under åren 1981-1997 för ett par dollar. Jag darrade lätt på handen när jag räckte över pengarna till mannen bakom kassadisken.
Jag kände mig medskyldig (ni minns kanske Dianas brors tal) men ändå så oerhört nyfiken på hur People skildrat Dianas liv i offentligheten. I vanlig ordning har jag plockat fram den så här på årsdagen av hennes död, min minnesbok. Det är något med den där kvinnan, jag kan inte släppa taget om henne.
Alltså jag måste säga att jag blev himla stolt när jag såg tidningen mamas beskrivning av "Försök att inte se så snygg ut" i tävlingen om att bli årets bloggmama, som jag tydligen har gått vidare i.
Smart blogg om föräldraskap, skriven av radiojournalisten Alexandra
"Mamma, kan jag få den här", frågade Sockertoppen och höll upp en faktabok om djur som han hittade på fiket med den gula skolbänken och eftersom jag gillar hans sug på fakta fick han boken.
När vi satt på hans rum ett par timmar senare såg jag att ungen har TRE pärmar fulla med fakta om djur som han har fått ärva av min barndomskompis kille.
"Oj, men man kan aldrig få för mycket fakta", konstaterade han.
"Nej, det är förstås sant..."
Ibland kan jag känna mig så himla tråkig när jag går och lägger mig där vid tiosnåret innan mina tidiga morgonpass. Jag och min snubbe får så lite tid för varandra på vardagarna jämfört med tidigare, men jag måste sova för att orka. Just nu är han på en blixtvisit i södra Sverige så jag kan med gott samvete gå och lägga mig när helst jag vill t.ex. nu på en gång men först ska jag bara blogga lite.
Vi hade en sjukt spännande diskussion om lycka i radion i morse. Efter det förändrades min bild av lycka, ett ord som jag alltid har tyckt är krävande och till och med lite kvävande. Det känns som att man måste vara så förbannat jävla lycklig hela tiden.
"Vi befinner oss hela tiden på en viss lyckonivå eller en nivå av subjektivt välbefinnande som vi kan höja eller sänka, men ser man det som något extatiskt blir det svårt att nå", sa lyckoforskaren och förklarade att om man ser lycka som ett slags vardagligt välbefinnande kan man vara lycklig jämt.
Drottning Maria Eleonora och hennes dotter Kristina, som abdikerade från tronen för att bli katolik och kulturtant i Rom, sida vid sida i min bokhylla, men i det verkliga livet kunde de knappt vara i samma rum.
På tal om drottning Kristina har vi en rätt snygg magnet på kylskåpet. Undra vilka sanningar hon syftade på? Åh! Min fascination för di där två kvinnorna vet inga gränser!
Kanske den jobbigaste dörren i mannaminne! I dag försökte jag lära Lil'Bro, som inte fyllt tre år, att stänga dörrar försiktigt vilket inte är helt enkelt för den som inte har finslipat motoriken än. Han gjorde sitt bästa, men han skulle inte vinna VM i Stänga dörren försiktigt direkt. Ganska precis då muttrade en som arbetar där något om att han och hans jämngamla kompis förstörde dörren.
Jag tycker att det är helt okej att folk säger till våra ungar, go for it liksom. Jag tror till och med att det kan vara bra för barn att andra vuxna säger till, men att göra det med en gnällig, lätt irriterad röst känns mindre okej. Får väl helt enkelt vänta med att fika där igen tills han börjat skolan.
Efter flera timmars bekymmer med Rubiks kub lämnade jag den på köksbordet. Jag lyckades få till alla vita på den ena sidan och kom rätt lång på andra lagret, men sedan stökade jag till det rejält och insåg att klockan var för mycket för att fortsätta.
Jag skulle tro att Sockertoppen var rätt nöjd i morse när han såg kuben på köksbordet, för det innebär att han fortfarande har varit närmare att lösa kuben än sin egen morsa.
Livet efter 30 är det bästa, skriver Johanna och räknar upp bra grejer som hänt henne hittills under den magiska åldern. Själv funderar jag på om det verkligen är åldersrelaterat eller om det snarare handlar om grundingredienser för ett lyckligt liv? Kärlek, framgång, föräldraskap.
Det är förstås inte allas grundpelare i livet, men jag tror att de flesta söker en slags trygghet och då väger det tungt. Man vill ha ett tillfredsställande jobb, någon att vara nära, barn att ta hand om och ett schysst boende. Saker som nästan ses som en självklarhet att man ska vilja ha och därför satsa på efter 30-strecket.
Själv kirrade jag hela paketet innan jag var 25 år. En människa som jag vill dela livet med, två urgulliga och smarta ungar, en karriär som bara pekar uppåt, ett energisnålt boende, miljöbil, vänskap för livet osv osv. Så jag vet inte om det sitter i åldern eller om det bara är så att det bara grundingredienser som de flesta söker i livet?!?
Det känns nästan som om det är förbjudet att säga att man är nöjd med att livet kretsar kring familjeliv och jobb, men precis så känns det just nu. Jag orkar inte hänga runt och socialisera utan åker helst bara mellan hemmet, fritids, förskolan och jobbet och det är helt okej.
Så att höra programledaren Susanne Dahl säga att det bara lunkar på, från måndag till fredag, och att det är alldeles underbart i avslappningsprogrammet Ventil var nästan som en bekräftelse. Man behöver inte slå på stora trumman jämt utan kan vara nöjd med det lilla. Ventil är förresten ett program som man kan lyssna på varje måndag när P4 Morgon Västerbotten sänds, programmet som jag jobbar med, men det går också att lyssna på hemsidan. Det är en fröjd för örat att få sända ut det där programmet!
Varför är du trött fast du just varit ledig? Kan man vara mitt i livet och längta efter lugnet som äldre snarare än en spännande utlandsresa? Kan man vara på jobbet utan att prestera? Får vuxna låsa in sig på toaletten? Varför känns det så hemsk att göra fel? Det är sånt Ventil handlar om! Gör dig själv en tjänst och lyssna, det är ruggigt bra och tänkvärt!
Förra veckan fick jag en snilleblixt och tvärvände gällande vår teveregel här hemma. Tidigare har kidsen fått se på barnprogram efter middagen fram till läggdags där vid sjusnåret. Jag har hela tiden känt att det inte känns som en riktigt bra deal för någon av oss. Framför allt eftersom vi väldigt sällan hann hänga med varandra ordentligt på vardagarna mer än under middagarna.
"Så nu ändrar vi på allt. Ni får titta på teve eller spela när vi lagar mat och sedan ingenting efter middagen."
"VA? Så ruttet."
Visst knorras det en hel del när det är dags att stänga av teven för dagen och sätta sig vid middagsbordet, men hittills har den nya regeln fungerar förvånansvärt bra. Dessutom hinner vi vara med varandra och inte bara göra saker på varsitt håll men under samma tak. Jag skulle till och med vilja säga att läggningen har blivit lättare. Ett lugn hinner lägga sig på ett helt annat sätt än tidigare, vilket var mer än välkommet.
"Det många gör är att publicera på tok för mycket (enligt min åsikt). Vissa mammabloggar handlar ju bara om barnen. Och återigen, mitt ex nya fru bloggar ju om mina barn så det står härliga till. Det gillar jag såklart inte. Speciellt inte när det t.o.m dyker upp bilder utan underkläder på barnen", skriver bloggläsaren Jag apropå det här med att blogga om sina barn.
Efter i dag får jag lust att göra mig av med all skit och bli minimalist, men det räcker nog med att vi slutar köpa nytt. Hur kan man ha så här mycket grejer? Om vi redan nu drunknar, hur ska det då se ut när vi är 95 bast? Stackars barn som ska dela upp dödsboet.
Efter att ha vänt upp och ner på hela övervåningen kan jag konstatera att vi drunknar i grejer. Framför allt i olika textiler. Handdukar, sängkläder, gardiner, överkast, dukar och tygbitar som var tänkt till något fenomenalt men som bara ligger och samlar damm. För att inte tala om alla böcker som inte får plats någonstans nu när vi monterat ner ena bokhyllan för att få plats med garderoberna. Det är nästan så att jag skäms när jag tittar på drivorna på övervåningen.
Lil'Bro har växt ur sin spjälsäng och får ärva sin storebrors växasäng. Det hade kunnat vara en solskenshistoria om det inte vore för att det inte får plats en fullstor säng i Sockertoppens rum utan en rejäl rajd på övervåningen. Hyllor och möbler måste skruvas ner och garderober måste få nya platser.
"När han behöver en ny säng igen måste vi nog flytta härifrån", konstaterade jag.
Namn: Alexandra. Piercingar: noll eller jag har ju hål i öronen. Tatueringar: noll. Längd: 176 cm Skostorlek: 41. Hårfärg: mörkbrunt. Fräknar: nej. Motto: Tugga bark! Kär? Ja! Önskar du att du bodde någon annanstans? Nej. Tycker du att du är attraktiv? Ja!! Vilket schampo använder du? Det billigaste vi hittar på hyllan i mataffären. Vad är du rädd för? Att något ska hända kidsen och så är jag flygrädd, men det börjar bli bättre. Gillar du berg- och dalbanor? Ja.
Senaste… Filmen du hyrde?A New York Love Affaire eftersom jag är lite smygkär i Adam Goldberg. Låten du hörde: Home med Edward Sharpe & the Magnetic Zeros. Fast jag tycker nog att Alexa Narvaez och hennes farsa i Youtubeklippet ovan gör den bäst! Låten du laddade ner? Nej, jag laddar inte ner. Personen du ringde? Min snubbe. Personen som ringde dig? Min svärmor! TV-program du såg? Barnprogram. Person du tänkte på? Min svärmor efter frågan "Personen som ringde dig?"
Favorit… Låt: just nu är det den senaste låten jag lyssnade på, se ovan. Sak att göra: hänga med familjen. Sport: spinning. Kläder: byxor med hög midja som håller in magen. Film: Det finns så många. Bil: vår bil är lite för mesig för min smak, en miljövänlig gårdsvagn. Jag skulle vilja ha en vurstingbil. Serie: The Real Housewives of Beverly Hills. Har du någonsin… Gråtit över en pojke? Ja. Gråtit över en flicka? Ja. Ljugit för någon? Ja. Varit i slagsmål? Näe?!? Blivit arresterad? Nej. Träffat någon från internet IRL? Ja, flera stycken!
Antal… Gånger du varit kär? Oj, många! Enligt mina dagböcker från tonåren slog jag nog världsrekord i att vara kär från det att jag var 13 tills jag träffade min snubbe sex år senare! Gånger ditt hjärta brustit? Två gånger, en gång trodde jag inte att jag skulle överleva men det gör man ju. Hjärtan brustet på grund av dig? Vet inte?!? Gånger ditt namn varit med i tidningen? Oj, vet inte? Senaste… Boken du läste? En reportagebok om bomullsbranschen. Personen du fick e-mail av? En lyssnare som ville tacka för en härlig radiovecka! Det värmde i hjärtat! Personen du fick brev av? Min arbetsgivare som ville att jag skulle veta att jag får lön den här månaden också. Personen du fick sms av? Min svåger som jag hade skickat ett filmklipp till med hans yngsta brorson som hyllade Zlatan. Gången hela din familj åt middag tillsammans? Vi äter middag ihop varje dag. Saken du köpte? En munkjacka till Sockertoppen och mat till middagen. Mest nöjd är jag nog med köpet av saltgurka.
(Listan har jag sett lite varstans, men jag blev inspirerad av att fylla i den först efter att ha kollat igenom Karins)
"På något sätt lyckades jag styra in mina halvvakna tankar på bloggen och då kom bloggaren Alexandra Malmqvist-Olsson som bloggar på alexmo.se upp i drömmen.
Och på något underligt vis gjorde hon mig trygg och lugn. Så trygg och lugn att jag somnade om. Utan mardrömmar", skriver Matilda och funderar på om hon är bloggskadad.
Pappa har skrivit en historia om sin dotter Sandra, som jag kallades tills jag var elva år, i mitt fotoalbum från barndomen. Texten handlar om livet, hoppet och framtiden.
Min bullriga farsa dog när jag var 23 år gammal men trots att vi fick så många år tillsammans kan jag inte längre se hans ansikte framför mig. Jag kan inte heller minnas hur han lät. Minnet av honom har liksom flytit ihop till ett enda ord – pappa.
Egentligen tror jag inte att det spelar någon roll vem som dör om det är en person som står en nära för en människa man älskar måste ju finnas med förevigt, allt annat är otänkbart.
Min pappa hittades död på sitt vardagsrumsgolv på julaftonsmorgon 2007 och efter att ha gått igenom den akuta sorgen accepterade jag till slut att han är lika död nu som han var då och kommer att vara i morgon. Det tog ett tag, men jag hade aldrig trott att minnet av honom skulle suddas ut så här snabbt. Kanske är det precis så minnet fungerar? Man har plats för mycket, men inte allt?!?
Jag såg en morsa i princip slänga ner sin unge i vagnen och sedan spänna fast sin lilla dotter efter att hon hade råkat spilla lite läsk på golvet. Lil'Bro som såg allt skrynklade ihop sin lilla panna och höll min hand hårt.
"Ser du, nu måste jag torka upp efter dig", sa hon med en irriterad röst.
Mammans överreaktion gjorde mig mållös och det var först när hon hade gått iväg med barnvagnen efter att ha torkat upp läsken som jag kunde sätta ord på frustrationen, men då var det försent. Fan! Jag borde sagt något för flickans skull.
"Så farligt var det väl ändå inte?!? Senast jag spillde ut något var i morse." Det hade räckt för att få morsan att förstå att hon varit, ursäkta franskan, jävligt taskig med sitt barn.
Jag är helt fascinerad av hur snabbt man kan bygga upp en radhuslänga. Så där såg det ut när jag gick förbi vid elvasnåret och fem timmar senare var hela fasaden på plats.
Efter ett par månaders tvivlande är min Umeåpepp åter!
För en gångs skull har bara jag och Lil'Bro hängt. Vi fredagsfikade och köpte en Spöket Laban-bok! Perfekt sysselsättning! Sedan gick vi hem över Ettöresbron och konstaterade att nu är hösten här.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna så här men shit vad bra jag trivs på den södra sidan av älven. Ett område som jag inte haft någon som helst koppling till, men nu när jag accepterat att vi ska stanna kvar här känns det ruggigt bra. Det är nästan som att bo i en liten by där alla är tjenis med varandra, vilket passar mig som är en hejhejtjenis-tjej.
Av någon underlig anledning har jag lättare för att gå upp när väckarklockan ringer 04.06 än två timmar senare. Jag antar att det beror på att kroppen fylls av adrenalin när jag tvingar upp mig själv mitt i vargtimmen. Adrenalinet sätter ju kroppen i "alarmberedskap", bereder på att fly eller slåss.
Jag ska varken fly eller slåss, men jag måste upp. Så det kanske inte är så konstigt att det känns som om jag sprungit ett maraton när jag smygit mig ner för trappan och satt mig vid köksbordet för att tvinga i mig lite frukost. Adrenalinet gör ju att hjärtat slår snabbare. Jag blir andfådd, törstig och en tsunami av hetta drar genom mig.
Som tur var lugnar kroppen ner sig rätt snart och jag kan få i mig en liten macka och några droppar kaffe. Sedan är jag redo att åka till jobbet och ha kul!
Varje dag tar jag beslut som förändrar mitt liv på ett eller annat sätt. Jag tänker att varje beslut räknas, men sedan finns det så klart större beslut som vänder upp och ner på allt t.ex. att jag och min snubbe fick barn innan vi ens var torra bakom öronen. Ett beslut som naturligtvis har påverkat hela mitt vuxna liv.
Jag minns hur vi en iskall vinterdag gick till stans enda apotek som hade söndagsöppet. Kylan letade sig in under kläderna och jag skämdes lite när vi skulle betala graviditetstestet. Det här händer inte oss. En halvtimme senare satt vi på sängkanten och stirrade på det tuschpenneliknande strecket som inte skulle vara där.
"Och nu?"
I dag är jag evigt tacksam över att den där 19-åriga tjejen och hennes kille vågade chansa. Så sjukt rätt!
Så högt upp?
Sockertoppen gjorde egen varmchoklad till sig själv och brorsan i kväll. Jag gillar verkligen att han kan göra så mycket i köket, allt från varmchoklad till sallader och stekta ägg.
Den här bloggarn känner sig som en urvriden disktrasa så bli inte förvånad om det inte händer så mycket mer på "Försök att inte se så snygg ut" i kväll. Fast man vet aldrig, ibland händer det att jag plötsligt ser hela blogginlägg framför mig och då gasar jag på.
Jag skulle egentligen bli skribent, skriva om kultur och böcker, kanske frilansa lite, så när vi skulle välja inriktning inför andra året på journalistutbildningen var det självklart att jag skulle gå presslinjen.
"Men är du säker", frågade linjeföreståndaren och tittade förvånat på mig.
"Ja?!?"
"Men du kan ju redan skriva", sa han. "Nåväl, du hinner ändra dig."
Vadå ändra mig? Hur menar han nu? Har han blivit galen? Jag ska ju bli skribent, inte jobba med radio eller teve, tänkte jag och gick därifrån, men jag förstod att inget skulle bli sig likt efter den dagen. Hösten därpå började jag på radiolinjen och på den vägen är det.
I dag jobbar jag med radio, ett jobb som jag älskar så mycket att jag började grina förra hösten när jag gjorde min sista dag på obestämd tid. Det var häftigt att jobba med teve, men också en stor utmaning. Jag kan absolut se mig själv göra det igen i framtiden, men just nu är det i radiohuset jag hör hemma.
Så här i efterhand är jag oerhört tacksam över att linjeföreståndaren ifrågasatte mitt val. Han såg det jag inte kunde se just då, att jag passar ruggigt bra i radion. För det gör jag ju! Och vem hade jag varit om jag inte fick jobba med min röst?!?
Om jag har förstått rätt är det ur en Twitterdiskussion om det här med att blogga om sina barn, vilket inte är helt okomplicerat. Det Anna skriver tar jag som en komplimang!
Mina serier om föräldraskap handlar delvis om två personer som inte har valt att exponera sig själva. Kanske är det här ett försök att rättfärdiga, men jag tycker faktiskt att serien "Egentligen är jag rätt trött på allt barnsnack, men..." och dess föregångare "Småbarnsåren är tydligen de bästa" är rätt harmlösa. Dessutom har kidsen smeknamn, jag försöker vinklar inläggen så att de handlar mer om mitt föräldraskap än om ungarna och publicerar väldigt sällan närbilder.
Ibland kan jag känna att jag skulle vilja skriva mer om konflikter vi har och hur vi löser dem, men det slutar alltid med att jag markerar och raderar. Det känns helt enkelt inte rätt. Jag är fortfarande kluven men det är jag glad för eftersom det innebär att jag i alla fall fortfarande reflekterar och inte bara gör.
Lil'Bro och polaren Woody, som kostade en mindre förmögenhet men det var det värt. För sina julklappspengar har han även utökat samlingen med Teddy, Buzz Lightyear och de små ärtgröna soldaterna. Han har även en Toy Story-mugg och alla filmer. Själv samlar jag tydligen på skålar i olika storlekar och former, märkte jag häromdagen när jag ställde undan tre stycken. Sådan mor, sådan son?
Barn och vikthets hör inte ihop, det är vi alla överens om, men i sommar har vi hört att var femte sjuåring flicka vill gå ner i vikt och i dag rapporterar Sveriges Radio om en ny bok som handlar om en 14-åring som bantar för att bli mer populär. Den här boken riktar sig till yngre tjejer, i åldern från fyra år, och man bara va, hur fan tänkte dom nu?
Ofta glider diskussionen in på flickorna, med all rätt, att vikthetsen kryper allt längre ner i åldrarna bland tjejerna men pojkarna då? Ja, hur mår egentligen grabbarna? Görs samma sorts studier på småpojkars syn på sin kropp?
Vi har bara pojkar här hemma, en 7-åring och en 3-åring, och har den senaste tiden fått tänka över hur vi pratar om mat, vikt och träning efter att vi hittat Sockertoppen på den där, ursäkta min dåliga franska, jävla vågen som jag köpte hem för att den var billig.
"Titta nu väger jag mer", sa han och berättade att han brukar väga sig varje kväll.
För honom var det nog ingen big deal, han tyckte nog mest bara att det var lite spännande, men jag blev alldeles iskall och plockade undan vågen från badrummet. Förutom ett vågfritt hem tänker jag att det också är viktigt att äta mat tillsammans och visa att det är kul att röra på sig, men det får inte bli något tvång. Fast viktigast av allt är nog att avdramatisera det här med utseende, att man i stället lägger in andra värderingar i livet än hur kroppen ser ut. Det tror jag visserligen också kan vara det svåraste, men något man hela tiden måste tänka på.
"Jag ska absolut inte uttala mig om mina erfarenheter kring föräldraskap eftersom jag bara har ett barn. Jag vet inte om det betyder att alla som bara har ett barn automatiskt inte får ha åsikter kring föräldraskap, men det borde det ju då rimligtvis göra. Jag vet inte hur många barn som behövs, för att man ska få rätten att skriva om föräldraskapet. Jag vet inte heller hur gamla den okända mängden barn bör vara, för att man ska få den här rätten, men uppenbarligen inte så unga som Tage", skriver Johanna apropå att hon fått kritik för att hon skriver en bok om att bli förälder första gången.
Det är mycket möjligt att de tycker att det räcker med 1,5 barn som är i treårsåldern, men jag är inte helt säker?!? Själv tänker jag att det borde räcka med ett barn om det nu ska handla om att bli förälder första gången.
"Nyheter från Friskis&Svettis i Trollhättan
Nu kan du boka pass!
För att kunna boka pass samt få ytterligare medlemsinformation behöver du skapa en användare och logga in dig. Du skapar ditt användarkonto under fliken MEDLEM. Det är även under MEDLEM/ MIN SIDA som du kan boka plats på våra pass. Från och med 18 augusti kan du boka pass från vårt ordinarie höstschema som sätter igång måndagen den 29 augusti. Välkommen!"
Och jag som är så trött i dag att jag inte ens orkar ta mig till träningslokalen som ligger ett stenkast från vårt hus här i Umeå.
Tittar ut, ser regnet, och inser att jag fortfarande inte har köpt regnbyxor. Det blir förstås lite problematiskt då jag måste cykla till jobbet i dag.
Föräldraskapet har inte bara gjort mig stresstålig utan också lärt mig att fokusera, vilket innebär att jag väldigt sällan jobbar över. Jag blir alltid klar i tid. Jag har ju en deadline att hålla, alltså hämtning av kids. Dessutom har lärt mig att prioritera och det måste man göra om man förutom kidsen, relationen och hushållet vill hinna med sig själv.
Mellan heltidsarbete, föris- och fritidshämtningar, skjutsningar till träningar, soffhäng, tjat, matlagning, tandborstning m.m. ser jag till att göra sådant som jag gillar. Jag tränar, kollar på film, bloggar, ligger i badkaret i timmar, träffar kompisar, läser m.m. Jag tar mig tid för det. Det är så man måste göra. Ta sig tid! Egot behöver det.
Men visst, jag har också prioriterat bort rätt mycket. Just nu hinner jag inte med så mycket mer än familjeliv och karriär, men jag har också sänkt min toleransnivå när det gäller städning. Jag tittar väldigt lite på teve och så har jag insett att jag inte orkar hänga runt så ofta längre. Så tråkig är jag. Det innebär att jag inte hinner med mina vänskapsrelationer på det sätt jag skulle vilja och att jag inte har tid att träffa nya vänner, men jag vill tro att det där blir bättre ju äldre kidsen blir?!?
"hej! jag gillar din blogg så himla mycket. och! skulle inte du kunna skriva lite om hur det är att ha kort hår och visa lite bilder på hur det ser ut? jag är så sugen på att klippa mig men lite feg också. tänkte att du kanske skulle kunna peppa mig ännu mer eftersom du är så sjukt snygg i din fina frisyr", skrev Betty som inte är inte den första som efterfrågat bilder efter att jag har klippt av mig allt hår.
Efter att ha borstat håret i en halvtimme varje gång jag duschat tröttnade jag till slut på mitt långa, tjocka Ronja Rövardotter-hår. Jag bad frisören lämna längder på huvudet och klippa kort på sidorna, men inte för kort och gärna mer powerfrilla än tuffrilla. Hon förstod direkt vad jag var ute efter och satte igång.
"Så frisyrchockar man", skrev jag på bloggen efteråt.
Jag tror aldrig att jag har varit så nöjd med en klippning som när jag lämnade frisörsalongen den där dagen. Det ruggigt skönt att ha kort hår och jag måste knappt fixa med frisyren utan drar bara handen genom håret efter att ha sprayat i lite saltvatten!
För en tid skrev jag om att man måste gåsa sig när kritiker har svårt att vara konstruktiva och i stället är elaka. Ibland har jag svårt att låta skiten rinna av mig, men oftast brukar jag vara rätt bra på det.
"Så härligt att vara bra på att vara gås. Själv hade jag gömt mig under sängen i en vecka. Tips på hur man gåsar mottages tacksamt", skrev en anonym läsare och jag lovade att återkomma i ämnet.
I dag blev jag sjukt nedstämd efter att ha läst att jag har en tunn flickröst som inte duger. Nedstämd men också frustrerad. Jag är stolt över min röst och tycker att den har pondus, men kommentaren kändes ändå som ett knytnävslag i magen.
"Verkligen inte, Alex. Du har en mäktig kvinnoröst", skrev en kollega kort därpå och jag insåg vad som behövs för att kunna gåsa sig.
Mycket handlar nog om självkänsla, men jag tror också att man måste få höra att man är bra. Jag försöker tänka på att ösa komplimanger och beröm över folk i min omgivning, och där finns så många duktiga och ambitiösa människor, men man kan ju alltid bli bättre och det är viktigt. För även om man tycker att man är bra på det man gör så är det nog lättare att gåsa och stålsätta sig mot elakheter och andra nedvärderande kommentarer om man har något att luta sig mot! Det blev så uppenbart i dag när en pepparmé slöt upp när jag kände mig låg!
Så man kan hjälpa andra att bli bättre på att gåsa sig genom att ösa på med komplimanger och beröm!
Just hemkommen från morgonjobb ligger jag nedbäddad under täcket och lyssnar på tystnaden här hemma. Det var längesedan jag hörde den sist.
När jag börjar där vid femsnåret måste jag alltid sova en stund på dagen, men det har inte varit helt enkelt att sova effektivt under sommaren. Kidsen har varit hemma och det här är ju deras hem lika mycket som mitt så vi har fått samsas. Jag har sovit men aldrig tillräckligt djupt för att hinna ta igen mig. Nu har jag i alla fall tre timmar på mig att vila upp mig innan di där brorsorna ska hämtas hem från varsin sida av älven.
Tänk dig att jag plötslig en dag skulle sluta blogga på "Försök att inte se så snygg ut", som du läser mer eller mindre dagligen och som har blivit en naturlig del av din bloggrunda. Jag antar att det skulle kännas rätt ledsamt och antagligen lite snopet, men tänk dig då vad glad du skulle bli om jag började blogga igen! Det här har hänt mig tre gånger den senaste tiden! På kort tid har tre kvinnor som jag har saknat rejält i bloggosfären väckt liv i sina slumrande bloggar:
Bonnieto som vi har två anledningar att fira, hon har inte bara börjat blogga igen. Allting har nämligen förändrats, skriver hon i det första blogginlägget. Skriet från kärnfamiljen är tillbaka efter ett par månaders tystnad och funderar på jämställdhet under semestern?!?
Den jag har saknat mest är bloggaren Manny-Ken, som bloggar på Ännu en morsa i etern. Hon var en del av min virtuella mammagrupp under år 2008 och framåt. Nu är hon knocked up igen. Det är inte jag, men jag följer hennes vardag med glädje!
Välkomna tillbaka!
PS Nu fattas bara att Belinda Olsson återvänder (drömma går ju...) DS
Om sanningen ska fram är jag urusel på att städa. Så länge det inte är smutsigt har jag har en hög tröskel när det gäller stök och oreda. Jag tar inte tag i det förrän det verkligen behövs och när jag väl gör det är jag oftast arg. Min snubbe är tvärtom och det ser alltid så lätt ut när han håller på.
Vår olika syn på städning skulle kunna ställa till det rejält i vår relation, men vi har delat upp det så att han städar och jag lagar mat. På mitt initiativ ska vi nu byta uppgifter. Så kommande vecka får han inte städa eller plocka undan, inte ens om han vill, utan måste låta mig sköta det på mitt sätt.
"Pappa har städförbud, kom ihåg det om ni ser honom städa. Okej?"
Jag lär återkomma i ämnet under veckan. Framför allt lär jag inte vara lika peppad som jag är i kväll. Jag tömde diskmaskinen med glädje. Bara det liksom.
Vi har haft en skön hemmahelg, vilket var precis vad både barn och vuxna behövde!
Mina toksköna skor. Älskar att jag inte behöver böja mig ner och knyta skosnören.
En bra grej med bensinmacken här på Teg är att man kan köpa mjölkfria bullar där och som mjölkfri grädde på den mjölkfria glassen ligger en lekpark bara ett stenkast bort. En perfekt sysselsättning på en långsam söndag.
Efter tips av Johanna har jag börjat läsa Gilla läget - hur allt gick åt helvete med positivt tänkande av Barbara Ehrenreich.
DAGENS VILL HA: en stor fet soffa som hela familjen får plats utan att man måste trängas som vi gör nu. Det där med hjärterum och stjärterum gäller inte i vår ärtgröna soffa. DAGENS KLÄDSEL: blåjeans, linne, skjorta och skönaste skorna i mannaminne. DAGENS SMINK: inget. DAGENS FRISYR: fluffigt. DAGENS HÄNDELSE: inget som sticker ut. DAGENS LÅT: Åkej, Annika Norlins tolkning av Sonja Åkessons dikt med samma namn. DAGENS PLANER: laga mat och få ungarna i säng i rimlig tid. Skolan börjar ju i morgon bitti. DAGENS SAKNAD: se Dagens vill ha. DAGENS DUMMASTE: jag vet inte hur många gånger jag har sagt till kidsen i dag men grälen slutar ändå inte. DAGENS SJUKA: mitt humör. Har inget som helst tålamod. DAGENS DROG: kaffe. DAGENS ROLIGASTE: Lil'Bro som försöker vara ironisk. DAGENS FAVORIT: mina svärföräldrar som kom förbi och sa att de hade en säng till Sockertoppen som måste få en ny eftersom hans lillebror trillar ur sin var och varannan natt. Så himla generöst! DAGENS KÖP: vi köpte mellis till kidsen på bensinmacken där man kan köpa mjölkfria bullar och sedan svängde vi förbi en butik där vi köpte en ny lampsladd och tuggummi. DAGENS HUMÖR:jovars. DAGENS ORD:men sluta nu.
Jag brukar gå upp med kidsen på söndagar. Vi hänger här nere hela morgonen men nödvändigtvis inte tillsammans. Någon leker med lego, en annan bläddrar i böcker och jag läser morgontidningen. Sedan hjälps vi åt att skära upp frukt innan vi hittar på något nytt att göra på varsitt håll, men det känns ändå som om vi umgås.
