"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 200

Långt efter läggdags i går kväll hörde jag någon smyga omkring på övervåningen. Direkt jag satte min ena fot i trappan skyndade stegen på parketten där uppe på och en duns ner i sängen hördes.

När jag kommer upp hittade jag en viss 3-åring med en blå tuschpenna i ena handen. Förutom att han hade målat på varenda kroppsdel hade han också gjort "snyggt" i sitt rum - på tapeten, på dörren, på böcker och leksaker.

Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt när jag skulle förklara för honom att det han hade gjort inte var okej, att han aldrig får göra om det. Han hade nämligen ritat en liten fransk mustasch ovanför överläppen.

Inne i ett flow

Jag fick för mig att jag skulle möblera om.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 199

I dag har jag insett att jag måste lära mig spela Wii för att kunna syna kidsen när de bestämt hävdar att man inte kan sluta spela mitt i en bana.
"Amen fattaru inte, då var det ju inte ens lönt att vi började spela."

Den där om att blicka tillbaka

30 oktober 2010 var jag engagerad i Klädutmaningen 2.0.

30 oktober 2009 drog jag till släkten i Norrbotten!

30 oktober 2008 hade jag ett bebis som vägde knappt tre mjölkpaket i bärsjalen.

Jag älskar att rota runt i mitt eget bloggarkiv!

Länkkärlek

På Klädutmaningen 2.0. wall hittade jag en länk till en konsumtionsfri blogg, ett år en garderob. Den skrivs av en tjej som bestämde sig för att inte köpa kläder eller andra onödiga grejer under ett år. Hon tycker att vi konsumerar mer än vi behöver och att bloggvärlden är en stor del i konsumtionsapparaten. Det här är hennes bidrag till en bättre och mer hållbar värld.

Ingen mer söndagsångest

En bra grej med att jag har börjat rida på måndagar är att söndagsångesten inte existerar. Det gör inget att helgen tar slut. Det roliga fortsätter ju!

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 198

Under min korta tid som fotbollsmorsa märkte jag aldrig av tävlinghesten det pratas om. Det var snarare kidsen som hetsade om toppning. Minns så väl den där gången en unge sa åt Sockertoppen att han inte fick stå i mål eftersom han inte var lika bra som ett tredje barn.
"Vi måste ju vinna", konstaterade barnet och snabbt var tränaren där och styrde upp situationen.

Min karriär som fotbollsmorsa blev kort, vilket jag är tacksam över för jag skulle ha svårt att inte engagera mig om jag hade märkt av den sjuka utvecklingen Johan Esk skriver om i DN Sport i dag (jodå, jag läser sportsidorna). Han menar att det har svängt snabbt i svensk ungdomsidrott.
"Idrottsförbunden kan lika gärna prata öppet. Säga att de driver ideellt baserad yrkesutbildning med minimala möjligheter för studenten att försörja sig på yrket. Säga att allt går ut på att någon, kanske några, av alla tusen och åter tusen som håller på ska kunna förvandla sporten från hobby till yrke."

Till en början trodde jag att stallet skulle vara befriad från sådant där tjafs, men så hörde jag två flickor i 12-årsåldern prata om att man inte får väga för mycket - då orkar inte hästen hoppa lika högt när man tävlar.
"Men har du inte sett att killar som hopptävlar är tunna som stickor", sa min svägerska i somras.

Jag får rysningar i hela kroppen. Hur var det nu? Kunde man köpa en skyddsbubbla att stänga in sina barn i? Och jag kanske borde avboka den där privatlektionen som Sockertoppen ville ta för att få mer ridtid? Det ska jag förstås inte göra, han vill ju rida mer för att det är kul, inte för att bli bäst, men usch vad svårt sådant här är. Vad gör man om ens unge drabbas av tävlingshetsen och vill vinna till varje pris eller om det blir tvärtom, att ens unge inte får spela matcher för att han/hon inte är tillräckligt bra?

Törs du ställa frågan?

"Tänker på alla unga helgalkoholister. De ser minsann fantastiska ut varenda helg men kanske inte vill/kan stanna upp i sitt festande. När man börjar komma upp i åren och ser sig omkring märker man det ganska tydligt. Inget fel i att vara ute varenda helg, vore jag singel och barnfri skulle jag säkert också befinna mig i krogvimlet, men det jag menar är att jag ser folk omkring mig som festar på precis som de alltid har gjort i 15 år. Då undrar i alla fall jag hur deras relation till alkohol egentligen ser ut. För de flesta kanske relationen är helt okomplicerad, men det finns säkert några få som skulle må riktigt dåligt om man ställde frågan", skrev Alex efter att ha läst Så ser en alkoholist ut.

Fotoförbud på sjukhuset

Protesterna mot att Västerbottens läns landsting har infört ett fotoförbud i sina lokaler t.ex. sjukhus och vårdcentraler lät inte vänta på sig. Tidningar, teve och publicistklubben har nu höjt sina röster och det rejält.

Förbudet innebär att personalen kan hindra dig från att dokumentera din egen vård men det försvårar också mediernas granskning av vanvård, missbruk, orättvisor och brott. Från början var det sagt att regelverket inte skulle följas slaviskt (nyfödda bebisar får fotas) men bland det första som händer är att ett teveteam blir nekade att göra sitt jobb med hänvisning till det nya fotoförbudet.

För en tid sedan skrev Anette Novak att förbudet kommer med en kuslig tajming.
"Jag förstår till fullo vikten av att respektera patienternas integritet i en så utsatt situation som den i vården. Och jag är djupt införstådd med utmaningarna som uppstår när människor utan kunskap och erfarenhet av publicistisk konsekvens får tillgång till möjligheter att dokumentera och masspublicera. Kanske är det vår tids allra största utmaning. Men vi tar oss inte igenom den genom att leka Nordkorea."

Suddiga vardagspixlar

Höstlov nästa vecka och jag har tagit ledigt två dagar i slutet av veckan, men det blir mer ledigt för kidsen än så tack vare min fina svärmor! Vad vi ska göra? Hänga i stallet (mån, ons, tors), hälsa på hos den stora starka älven och kramas med min systerdotter som kommer på besök med sin morsa och farsa. Som grädde på glassen kommer också två av mina småsyskon upp samt min ena svåger med familj! Det blir grejt!

I slutet av Rädda Willy stod kidsen upp i soffan och skrek "bara en gång Willy. Bara en gång!"

"Va? Är våran farbror populär", undrade ungarna när de såg sin farbror på framsidan av en lokaltidning."Om vi saknar honom behöver vi bara hämta en tidning. Coolt!"

Sista dödsstöten.

"Den skaj skyddja mej", konstaterade Lil'Bro när vi hade hängt upp hans nya tigertavla.

Ljuger mig blå

Jag är förstås inte ett dugg avundsjuk på min snubbe som åker till Kina i dag. Inte ett dugg, faktiskt. Vem vill åka till Kina när man kan stanna hemma? Inte jag i alla fall.

Så ser en alkoholist ut

"hur ser en alkoholist ut", funderade någon på och satte sig vid sin dator för att söka svar på Google. Det är inte första gången någon hamnar på "Försök att inte se så snygg ut" efter den sökningen.

Det första man tänker på är kanske stora och trötta kroppar, härdade ansikten, tatuerade armar och tomma blickar, men då har det oftast gått väldigt långt. En alkoholist kan ju se ut hur som helst. Snygg, ful, smal, tjock, mörk, ljus, kort, lång, flashig, sunkig, ung, gammal osv osv.

Det är snart fyra år sedan min farsa dog som en följd av folksjukdomen, som kan drabba vem som helst oavsett klasstillhörighet, kön eller ålder.

Det var kul så länge det varade

Till morgonkaffet läser jag sista numret av tidningen Yourlife kommer i november. Sista numret? Det räckte tydligen inte med att tidningn prisats gång på gång, att deras sajt har växt till en av förlagets största och att deras event varit populära. 

Ett år fick redaktionen på sig att visa lönsamhet. Ett år! Vad är det? Att lansera en tidning måste ju vara lite som att starta en butik. Det tar tre år att locka dit kunderna.

Jag gillar Yourlife, reportagen och boksidorna, men framför allt gillar jag Mia Skäringers krönikor. Förhoppningsvis börjar hon skriva för någon annan tidning, kanske mama som jag till slut har (det är knappt så att jag törs erkänna det) börjat prenumerera på?

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 196

Trots att jag har fött två pojkar har jag svårt att se mig själv som en pojkmamma. Är det verkligen så stor skillnad på att ha söner och döttrar?

Om man googlar pojkmamma får man 31 900 resultat på fem sekunder och en av länkarna går till Johanna Ögren som har skrivit ett par blogginlägg om saken. Bland annat funderar hon på om man får ett större ansvar i jämställdhetens namn om man har söner.
"Det verkar fanimej bara vara pojkmammor som ska ta ansvar för nästa generations feminister. Som om det här med jämställdhet kommer per automatik för att man är tjej? Oh no."

Som sagt har jag svårt att se att det är svårare eller lättare att vara förälder beroende på om man har en dotter eller son. Däremot har jag fått en känsla av att det är svårare än någonsin att växa upp som pojke nu än det någonsin har varit. Det blir tydligt när man tittar på betyg och hur många som pluggar vidare på universitetet, tjejerna äger, eller om man läser Anja Hirdmans Den ensamma fallosen om manlighet m.m.

Hursomhelst tänker jag fortsätta uppfostra barn och inte i första hand pojkar, men ibland känns det som om jag och min snubbe bär på ett tungt ansvar. Stjärnpoeten Olivia Bergendals dikt Text till min son får förklarar hur jag tänker:

Älskling,
hur ska jag kunna måla väggarna rosa i ditt rum
utan att du framstår som lite efterbliven och dum?
du kanske förstår en dag när du blir stor
varför jag vill klä dig i blommiga tröjor och glittriga skor
utan att vara nån feminist-aktivist-mor
för jag vill höra dig skrika på jämställdhetsbarrikader
jag vill se dig bli en blöjbytande fader
men jävlar – jag får spader
för i affären står leksaker i knivskarpa rader
och hur ska du kunna välja mellan
barbiehästar och monsterbestar
och vad ska jag svara när du säger: ”Mamma, jag vet hur det är,
man får vänner och respekt av ett verklighetstroget gevär…”
jag kan ju knappast säga till,
när du lekar soldat och sjörövare
att du och dina vänner är framtida förövare!
För hur ger man en liten parvel perspektiv
när till och med Bamse är genomnormativ?
jag kan inte svara tvärt att
”Jo, Tarzan var också en mjukis längst in i hjärtat,
och han hade nog mått bättre om han sade som det var
för det är inte lätt att ha en apa till far.”

Eller när du kommer hem, femton år och olyckligt kär
då kan jag inte säga att du vet ingenting om hur jävlig kärleken är,
för dina flickvänner
som inte kan känna det de känner
utan att tvingas in i en form i en norm de inte väljer
de blundar och hoppas och ler när de sväljer
så hur ska jag kunna kommentera pornografin?
säga att den görs av maktgalna svin
när du kan hitta njutning så farligt lätt
på ett större och större internet
älskling, jag vill att du ska veta hur två kan bli till ett
på ett obeskrivligt underbart och könlöst sätt
men du kommer att bära generationers förtryck och överfall
för du föds in i värld som är hård, som är kall
och den kommer att göra allt för att forma dig till man
och jag, jag kommer göra vad jag kan
för att du ska vara mer människa än kön
men hur tackar man nej till obegränsat sexliv och högre lön?

För du kommer att vara vinnare i ett orättvist spel
som går att förändra
och det, är ditt ansvar
men inte ditt fel

så gråt, min son
det är mer än okej
det är förjävligt att vara kille
nästan lika jobbigt som att vara tjej

Jag läste Olivas dikt för vår äldsta son och han konstaterade att den handlar om att flickor och pojkar är lika mycket värda. Det kändes som en bra början.

Norrlänningar tar över Södermalm

Källa: min besöksräknare

O, heliga fredag

Den här fredagen är helig på ett sätt som fredagar vanligtvis inte brukar vara. Med start nu och fram tills i morgon klockan 15.00 tänker jag inte göra någonting som har varken med barn eller hushåll att göra. Min snubbe ska nämligen resa till andra sidan jorden nu igen, närmare bestämt till Kina.

Just nu ligger jag nerbäddad i sängen, men jag kan tänka mig att gå ner och äta middag och vara social. Så klart! I övrigt planerar jag att ta en lång sovmorgon och hinta om frukost på sängen. Det är inte för mycket begärt om man ska vara hemma med två barn medan ens partner är på vift i det stora landet i öst.

Det gäller att prioritera

När jag strosade omkring på stan i går i väntan på bussen hem hittade jag ett par ruskigt snygga skor, som jag nästan höll på att köpa, men så kom jag på att jag ska köpa en hjälm och ett par ridbyxor. Det kändes som ett mycket roligare köp, och mer redigt, så jag ställde tillbaka skorna och åkte hem i stället!

Jag tror att jag ska skaffa mig samma byxa som Anna har på sig på den sjätte bilden i det här blogginlägget. Frågan är bara om byxorna går att köpa här i Umeå?!?

Välja sina chef

Jag kan bli så himla provocerad av människor som pratar om att det gäller att välja sina chefer. Hur många har egentligen den möjligheten? Längre fram i karriären kanske, men när man är ung och nyutbildad får man ju vara glad om man ens har ett jobb.
"Cheferna du har upp till 30 är enormt viktiga. De formar den du blir yrkesmässigt, exempelvis hur du fungerar som kvinna, mamma - den kombinationen i yrkeslivet", står det i en artikel i Passion for Business.

Det låter så lyxigt, men det är få förunnat att kunna välja sina chefer, samtidigt tror jag också på att chefer formar en yrkesmässigt så man kanske borde välja jobb efter chef?!? Själv har jag haft tur på chefsfronten, har bara bara goda erfarenheter, men jag har inte valt jobb efter vem chefen är utan mer utifrån vad jag vill jobba med.

Fast om jag skulle vilja välja kanske det inte skulle vara så svårt ändå? Nu trivs jag bra med mitt jobb, har inga planer på att byta, men det finns naturligtvis ett gäng personer som jag gärna skulle vilja lära av. Kanske jag ska adoptera någon av dem som mentor i stället?

Jag är pitta. Vem är du?

I och med mitt nya liv som morgonmänniska har jag märkt att jag har lättare att kliva upp innan klockan sju. Den perfekta tiden att gå upp är just innan fem. 
"Vet du varför. Därför att fyra är i vata-tid, och sju är i kapha-tid. Enligt ayurvedan, alltså", fick jag höra.

Det är inte första gången jag hör om ayurveda, men det var först i går som jag tittade lite närmare på den indiska läkekonsten. Efter att ha gjort ett test och blivit pitta är jag nu helt övertygad om att jag måste läsa mer:
"Pitta-personer är ofta intensiva och t o m frenetiska i sin läggning. Det är den inneboende värmen i Pitta-doshan, som ger dess brinnande energi och intensitet. De är ofta mycket bestämda, vet vad de vill, och kan vara mycket viljestarka, envisa och dominerande. Ofta är de tidsmedvetna och ogillar att slösa bort sin tid. Pitta-personer har bestämda åsikter om det mesta och gillar att argumentera. De är ofta utpräglade ordningsmänniskor med sinne för organisation och ledarskap. De är ofta målmedvetna och effektiva i sitt handlande."

Det stod till och med att pitta-personer lätt kan få hudproblem om dem är i obalans. När jag läste det först såg jag ut som en guldfisk med gapande mun. På pricken ju, sa jag till en kollega som lovade att ta med en bok till mig. Den kommer jag att lusläsa i helgen!

Här kan du testa om du är pitta, vata eller kapha.

What happens on Facebook, stays on Facebook - eller?

För mig är det självklart att det som skrivs på Facebook inte är helt privat. Med tanke på att hundratals människor, inte bara mina egna vänner utan i många fall även vänners vänner, kan följa det jag gör på communityt är det i någon mening offentligt. Nu kan man ju till och med prenumerera på folks konton.

Frågan som kommit upp är om man har rätt att citera vad folk skriver i statusrader och på deras egen eller andras walls? Eller gäller what happens on Facebook, stays on Facebook? Jag vet att det här har varit en vattendelare, kanske är det så fortfarande men jag vet inte hur många gånger jag hört folk citera statusrader, diskutera wallsamtal, reagera på när andra ändrar sina relationer eller prata om bilder som har lagts upp i olika album. Facebook och andra sociala medier är en så pass stor del av vårat liv nu att det som händer där även spiller ut i det "verkliga" livet.

Personligen har jag inga som helst problem att bli citerad, men jag förstår att det finns människor som har det. Jag minns när den här diskussionen kom upp då kulturjournalisten Björn af Kleen citerade sina Facebookvänners diskussioner om lusten att sluta betala licensavgiften (please don't). Folk blev rasande och tyckte att det var ett övertramp. Till en viss mån förstår jag, men samtidigt tänker jag att vi måste vänja oss vid att stå för vad vi skriver i ett digitalt samhälle där vårt umgänge och konversationer både sprids och arkiveras.

Länkkärlek

På Morgonbloggen funderar jag på vad det beror på att bara en av tio förfrågningar om att ens musik ska höras i etern kommer från kvinnor.
"Någon sa att det kanske handlar om att män i musikbranschen inte har lika höga krav på sig själva, att det inte måste bli perfekt i radion och det är därför majoriteten av musikerna som har hört av sig är män. Själv funderar jag snarare på om det har något att göra med hur det sett ut/fortfarande ser ut i musikbranschen?"

Jag var hon

Jag hittade en bild på mig själv från slutet av 90-talet. Den där snygga bruden oj, så vilsen hon var. Vill bara krama om henne och säga att det blir ett par tuffa år, men sen lugnar det ner sig. Om jag kunde skicka ett brev till henne skulle jag skriva:

Hej,

först och främst vill jag bara säga att den där snubben du hänger med, han är snygg och lite farlig men det är också det enda. En rätt taskig typ, men såna kanske man ska uppleva också?

Du är snart på väg att flytta hemifrån, ibland kommer du att känna dig liten och ensam, men det gör inget att du stannar hemma från skolan ibland. Du kommer ändå inte plugga på universitetet. Efter två år på folkhögskola är du utbildad radiojournalist, ett jobb som du kommer att älska.

Du kommer att gifta dig med snubben du träffar på stans köttmarknad när du är 19 år. Jo, det är sant. Ni kommer att få två barn, bo i radhus och ha en herrgårdsvagn innan ni är 25 bast.

Livet känns hopplöst, jag minns det så väl, men det kommer att forma dig till den jag är i dag. Så snälla du fortsätt vara den du är, det blir bra till slut!

Jag älskar dig!
/Ditt vuxna jag

Positiv stress? Jodå, den finns

Kerstin skickade en länk till en artikel som handlar om positiv stress efter att ha läst "Man är den man är, inte det man gör". Texten är skriven av en stressläkare och det står bland annat:
Ingen ”utbränd” har någonsin vilat sig i form. Och det har heller ingen annan varelse på denna planet gjort. I god form kan man bara bli om man belastar sig först och sedan vilar/återhämtar sig i motsvarande grad (=bygger upp förbrukade resurser - och lite till). Återuppbyggnad måste alltså ske mellan belastningsmomenten, innan man ger sig ut igen för att engagera sig och utsätta sig för nya påfrestningar. Det är följaktligen en grannlaga uppgift var och en av oss har, att anta lagom svåra utmaningar i förhållande till hur vi har hållit oss i form på sistone.

Den som lär sig att medvetet varva ansträngning och återhämtning på ett klokt sätt kan bli förvånansvärt stark, uthållig och stresstålig. Sådana kroppar och själar kan utsätta sig för oerhört tuffa utmaningar utan att gå sönder. Det innebär givetvis att livskvaliteten ökar och förutsättningarna för att bli en hållbar högpresterare blir bättre. Det är denna kompetens vi kallar ”offensiv stresshantering”.

Jag känner att jag har hittat en bra balans nu. Det fanns en tid då jag inte ville vara ett offer för den så kallade duktighetsfällan, vilket till slut fick mig att göra upp med prestationsångesten. Nu har jag lärt mig att man faktiskt kan prestera utan att det blir osunt bara man inte gräver ner sig om man inte når sitt mål. Mitt nya tänk har gjort att mitt fall inte är lika högt längre om jag misslyckas, vilket jag så klart gör då och då, men det är inget jag vågar ta för givet utan något som jag antagligen måste jobba med hela livet.

Länkkärlek

"Jag kommer att skicka in papperna till Skatteverket men kommer aldrig någonsin kalla mig entreprenör och fan ta den som kallar mig duktig", skriver Helena på sin blogg.

Här kan du läsa varför hon tvekade från första början.

"Man är den man är, inte det man gör"

Jag hittade en kort diskussion på fejjan om att man inte är det man gör, alltså vilket yrke man har, utan man är den man är. Jag låg och funderade på det ett tag och blev frustrerad. Jag är stolt över mitt arbete, det jag gör, så det är inte så konstigt att jag identiferar mig med det. Varför skulle det vara fel?
"Samtidigt som det man gör ger andra uppfattningen om vem man är, och med rätta", skrev en annan.

Nu menar jag inte att jag ÄR mitt yrke, men det är en stor del av mitt liv. Skulle man göra ett cirkeldiagram av mitt dygn tar jobbet en lika stor kaka som sömnen så för mig är det inte konstigt att jag identifierar mig med mitt yrke, alltså det jag gör. Men jag gör ju så mycket mer utöver jobbet som gör mig till den jag är! Jag är jag, morsa, fru, dotter, syster, vän, svärdotter, bloggare, läsare, konsument, nybliven hästvän m.m. 

Men enligt man är den man är, inte det man gör-teorin ska man ju inte identifiera sig med det man gör. Det är lite fult. Jag ser en koppling till diskussionen vi hade för en tid sedan om "duktiga flickan". Jag får en känsla av att det här också handlar om att det är fult att prestera. Jag har alltid jobbat mycket. Fick mitt första jobb när jag var 15 bast (jag packade kuvert med glädje) och har inte varit arbetslös mer än någon månad i taget. Att jobba hårt och intensivt är ingen uppoffring för mig, det är bara sådan jag är.

Jag gör det jag gör för att jag är den jag är och det gäller hela livet, inte bara jobbet.

Suddiga vardagspixlar

Så här såg det ut i centrala Umeå i dag när grävskoporna åt upp det gamla funkishuset. Just nu får det gamla göra plats för det nya när stan ska växa. Vad som inte syns på bilden är att det stod folk och tittade på. Stämningen var dyster. Folk gick vidare efter en stund, för så fungerar ju oftast livet. Man sörjer och går vidare.

Blödig som jag är började jag nästan grina i dag när Sockertoppen övervann sin egen rädsla uppe på hästryggen. Det här med att trava, det går fort, skumpar... Inte helt trevligt, men med lite jävlaranamma fixade han det och jag är så glad att jag fick var med. En magisk stund!

Fick höra att jag har problemhud hos hudterapeuten i dag och lyssnade noggrant när hon berättade om olika krämer. Sedan kom jag på att hon nog kör med samma knep som frisörer så jag köpte inget, att sälja produkter är ju liksom halva grejen. Eller?

Hon plockar russinen ur kakan

Nog för att jag trivs ruggigt bra på mitt jobb, och det är både en kvinna och en man i topposition i företaget, men jag blir så himla peppad när jag läser Underbaraclaras blogginlägg Russinen i kakan. Hon är numera sin egen chef.
"För första gången kan jag plocka russinen ur kakan och jag väljer med omsorg! Mest kvinnor."

Det finns en del som har reagerat starkt på att Clara bara vill jobba med kvinnor, att det inte är ett jämställt tänk, men hon förklarar hur hon tänker i kommentarsfältet. Nu vill hon använda sin makt till att bland annat lyfta fram kvinnor inom traditionellt mansdominerade områden t.ex. webb, reklam, revisor, bankrådgivare, förläggare och producenter.
"Finns så många coola, begåvade kvinnor att luta sig mot och inspireras av om man bara lyfter blicken lite. Jag har får förmånen att lära känna flera av dem. Och jag känner mig så otroligt privilegierad och stärkt av det. För hur långt man än kommer som kvinna sitter alltid en man där i toppen. Jag försöker på mitt eget vis slå mig fri från det."

Nu skapar Clara sina egna regler. Framför allt blir jag peppad av att hon tagit kontrollen över sin livssituation, att hon vågade bryta upp när hon kände sig missnöjd och utnyttjad. Förhoppningsvis inspirerar hon någon annan att förändra sitt liv och våga satsa. Det är inte helt enkelt, men man kan vinna så mycket på det.
"Den här hösten har varit tung på många plan. Och samtidigt har jag aldrig någonsin varit så jobb-peppad! Det är tufft att våga bli sin egen men jag tror så mycket på mina idéer att jag ryser av obehag vid tanken på att vara ägd av någon annan."

Själv tog jag tag i min situation för ett par månader sedan genom att börja säga ifrån och sluta städa upp efter andra. Jag började helt enkelt lyfta fram mig själv på ett helt annat sätt en tidigare. Nu kanske jag låter självgod men jag ser till att få kredd för det jag gör när det behövs och hittills har det gett resultat, både på jobbfronten men också för egen del. Nu menar jag inte att man måste få bekräftelse jämt, men när man hela tiden måste titta framåt är det lätt att det hamnar i skymundan och glöms bort. Jag tycker inte att det handlar om att hävda sig, vilket vissa menar, utan det handlar snarare om att vara snäll mot sig själv.

Tre coola brudar

Tre 18-åriga tjejer från Umeå reagerade på hur mycket tonårstjejer gör för andras skull och hur lite de gör för sig själva.
"Man ska vara snygg, duktig i skolan, man ska synas men ­inte för mycket. Det ska hinnas med att festas, upprätthålla ­sina sociala kretsar och vara uppdaterad om allt som händer."

Av någon dum anledning har tjejer en mindre aktiv fritid än killar, vilket trion vill belysa genom att som en del i sitt projektarbete på Medialinjen i Umeå göra en bok om banbrytande kvinnor från norr. För det är ju allmänt känt att man mår bättre både pysiskt och fysiskt av en meningsfull fritid och det vill Amanda, Cecilia och Fanny få unga tjejer att fatta genom att lyfta fram goda exempel. 

Det är förstås inte helt billigt att göra en bok så nu söker trion ett stipendium av Weleda för att kunna finansiera tryckkostnaderna. Planen är i alla fall att boken Queens of Norrland ska bli en handbok för unga tjejer. En bok som hyllar kvinnliga förebilder för att sprida idéer och tips till yngre tjejer som vill utveckla ett intresse.
"För oss har det varit viktigt med kvinnliga förebilder som vågat gå sin egen väg."

Här kan du tipsa om vilka förebilder du vill att de ska ha med i boken. Själv vill jag tipsa om följande namn:
Clara Lidström, bloggare, fotograf och skribent. 
Karin Jansson som bloggar på Karins Konstgrepp.
Sofia Anner på Kreator.
Frida Allberg, illustratör och producent på Skuggteatern.
Lovisa, musiker och bloggare.
Elin Berge, fotograf.
Johanna Hallin på Pondus och Playing for change.
Ylva Maria Pavval på Creative Sápmi.
Ida Backlund i Umeå, grundare av Rapunzel of Sweden.
Rapartisten Nathalie "Cleo" Missaoui.
Sara Flagge, reklamare som har bra koll på analys- och strategifrågor. Hon har också skrivit boken 6 x Saudek.
Radiojournalisten Agneta Kellgren, program- och nyhetschef SR Västerbotten.
Maria Johansson som är ordförande i Umeå Södra ryttarförenings ungdomssektions styrelse.
Erica Dahlgren, en lysande programledare och radioproducent som bland annat gjort Pikant, Husmorsskolan och producerat Underbaraclaras sommarprat i P1.
Anna-Maria Fjellström, ung renskötare i Kittelfjäll.
Therese Eriksson, hemvändare som skriver om böcker och kultur.
Anna Strandgren driver framgångsrik gränshandel i Umfors.

Upptagen med annat

Jag är bara lite rädd för dig just nu, men jag tror att vi kan bli bästa kompisar!

Suddiga vardagspixlar

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till hösten, om jag gillar den eller inte?!?

Förberedelser inför kommande fest!

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 195

Hur vi klär våra barn sägs öka i betydelse men var går gränsen mellan barns glädje i kläder och föräldrars fåfänga, det kan man läsa om i DN Söndag.

Snordyra designkläder ställs mot lite mindre dyra designkläder och problemet verkar vara att medelklassföräldrar gör sina barn till en lyxaccessoar. Två modemammor intervjuas i artikeln. De gör lagom dyra barnkläder och båda beskriver sin design som lekfull och bekväm. Precis så som barnmode tydligen ska vara.

Jag skulle tro att den här diskussionen startades och drivs på av en och samma grupp, alltså nyblivna föräldrar i mediabranschen. En slags hittepå-diskussion från år 2008 som står och stampar på samma ställe. Ibland bränner det till, framför allt när man pratar om ekonomiska konsekvenser, men oftast tar man sig inte vidare och det beror nog på att diskussionen är helt världsfrånvänd.

Ruggigt bra!

Suddiga vardagspixlar

Fredagsmys i stallet! En helig stund!

Umeåtips!

"En attitydstark och självsäker modestad som ligger helt rätt i tiden! En modestad som verkligen är värd upplyftande applåder från alla håll. Även om den klarar sig utan", skriver Alexandra apropå den pågående modeveckan i Umeå.

Gillar peppen i krönikan, men jag har faktiskt inte varit på Umeå Fashion Week i veckan och ska inte dit i kväll heller. Ska till stallet i stället. Vill skita ner mig.

Så gör gryningsfolket

Eftersom att min dygnsrytm är som den är vaknar jag naturligtvis av mig själv vid femsnåret oavsett dag, vissa gånger tidigare än så. Ibland händer det att jag somnar om, men eftersom jag tillhör gryningsfolket kan jag lika gärna gå upp och åka till jobbet fastän jag egentligen skulle kunna ramla in om 2,5 timme.

Efter att ha läst igenom ovanstående stycke kom jag på att jag låter som ett typexempel i artikeln jag läste om den nya sömnanorexin. Det är tydligen status bland makteliten att hålla igen på sömnen, ungefär som att man i modelltoppen nekar sig själv salladsdressing. Det väcker beundrar och respekt att gå upp i gryningen.

Nu tillhör jag inte makteliten, dessutom går jag och lägger mig i tid, men min tankeverksamhet fungerar aldrig så bra som mellan klockan 06-10 och det skryter jag gärna om även om risken finns att folk tror att jag har fått sömnanorexi. Under de timmarna får jag nämligen lika mycket gjort som andra får på en hel dag. Dessutom är det en bra tid att få saker gjort, för då är alla andra också koncentrerade.

Umeåtips!

Risken att Södra Umeå Ryttarförening går i konkurs inom kort är ruggigt stor just nu. Därför ordnas en stödgala mellan klockan 18.00 och 20.00 i kväll.

Det utlovas uppträdanden, tävlingar, fiskedamm, prova-på-ridning och massor av gott fika. Vi ska följa med Sockertoppen dit som naturligtvis vill stötta sin ridskola och se till att han kan även fortsättningsvis hänga med sin favorit i stallet, alltså Loke!

NAKENCHOCK!

En kollega har dragit igång ett projekt där han är på jakt efter bilder på folk som blundar. I dag ställde han sig framför mig med sin kamera när jag hämtade kaffe. Han är ruggigt duktig, det må jag säga. Men jag vill bara poängtera att jag faktiskt har kläder på mig på jobbet!

Dålig sömn=dålig hy

Affärsmöten i gryningen väcker tydligen respekt i näringslivet ja, åtminstone om man ska tro en artikel i senaste numret av Yourlife.  
"If you're not having breakfast with you client, who is?

Själv har jag valt ett jobb där jag går upp i gryningen ett par dagar i veckan. Vad jag och folk som gör gryningsaffärer har gemensamt är att cellförnyelsen i vår hud saktar in vilket gör att man får en gråare ton i huden och i förlängningen rynkor och pigmentfel. Oh the joy.

Jag sover antagligen inte mindre än genomsnittet. Däremot är min sömn upphackad under dygnet. De dagar som jag jobbar morgonpass lägger jag mig vid tiosnåret dagen innan och går upp när väckarlockan ringer exakt klockan 04.00. Efter jobbet sover jag 1-2 timmar innan jag hämtar hem kidsen. Det är alltså minst sju timmars sömn, vilket räcker gott och väl. Enda kruxet är att min hy har börjat protestera och det med råge.

Min hy har alltid varit stresskänslig, men nu är jag så vansinnigt trött på att se ut som en förvuxen tonåring i nyllet. Så vad ska man göra om man älskar sitt jobb och aldrig skulle kunna tänka sig att sluta på grund av fåfänga? Jo, man ringer en hudterapuet.  
"Du är hemskt välkommen. Vi ska se till att lösa det här", sa hon när jag ringde för att boka en ansiktsbehandling med rådgivning och jag vill verkligen tro att hon har rätt.

Suddiga vardagspixlar

Lil'Bro fixar middagen! Vi låter våra ungar röja i köket så mycket som möjligt och naturligtvis innebär det att man måste städa upp efter sig också.

Lika sköna som snygga!

I dag fick jag hur mycket som helst gjort på jobbet, men oj vad ovan jag är att jobba till femsnåret. Vanligtvis börjar jag jobba innan era väckarklockor ens har ringt och slutar inte senare än klockan 15.00, oftast tidigare än så.

Köpstopp – en ny trend?!? Man kan ju inte låta bli att undra i vilken värld tidningen mama har levt de senaste åren?

Väl spenderade pengar

I dag har jag för tredje gången glömt bort en inbokad tid hos tandläkaren, vilket kostar mig ytterligare 300 kronor. Jag har alltså lagt ner 900 kronor på att inte gå till tandläkaren och jag som inte ens har tandläkarskräck.

Kropp & knopp

Längd: 176 cm
Vikt: just under 70-sträcket tror jag.
Hårfärg: för ett par år sedan konstaterade jag att jag inte visste vilken min naturliga hårfärg är. Nu vet jag. Precis samma färg som jag brukade använda, alltså mörkbrun.
Ögonfärg: grönblå med en skarp linje runt iris.
Fräknar: nej, men om jag stressar för mycket får jag många små röda prickar i ansiktet.
Bästa kroppsdel: min mun. Den är snygg!
Sämsta kroppsdel: min hy som är alldeles för känslig.
Ärr: många små och ett stort på magen. Ärret på knät fick jag när jag var typ nio år och gick en brottningsmatch mot Ida-Theres Karlsson, som numera är proffsbrottare. Hon rev mig och slet även av en hårtuss. Efter matchen pratade jag ut i lokaltidningen uppe i Norrbotten och rubriken var Blod, svett och tårar.
Tatueringar: inte en enda.
Piercingar: bara öronen.
Sjukdom: ingen kronisk.
Brutna ben: inte ett enda, peppar peppar.
Fobi: är livrädd för cancer.
Tvångstanke: jag har faktiskt lyckats arbeta bort tvångstanken att jag inte har låst dörren. Till slut tröttnade jag på mig själv, det tog så mycket tid och orka att oroa sig, men mer om det i ett annat blogginlägg.
Rädsla: jag är som sagt livrädd för cancer och skulle gärna scanna igenom min kropp varannat år. I övrigt är jag rädd för att något ska hända kidsen.
Kroppsligt partytrick: inget särskilt men jag pratar med hela ansiktet.
Bästa känsla: jag gillar att prestera!
Bästa fysiska känsla: närhet över huvudtaget!
Kropp och knopp-listan hittade jag på Karins konstgrepp.

Tackkort

Så här känner nog alla bloggare, men jag måste ha tidernas bästa bloggläsare! Ni delar med er av era åsikter, funderingar och tankar vilket gör att blogginläggen får en extra dimension.

När jag känner mig låg kommer ni med uppmuntrande ord och ni står ut fast jag tillfälligt har flyttat till Gnällträsk. Dessutom syns inte näthatet till och skulle någon försöka skita ner i kommentarsfältet är ni genast där och läxar upp med er konstruktiva kritik!

Tack för att ni är så himla bra! Tillsammans gör vi "Försök att inte se så snygg ut" till vad den är, alltså en riktigt bra blogg!

Fem

1. När ingen ser/hör mig så brukar jag...
Jag pratar högt med mig själv.

2. Jag går aldrig hemifrån utan…
Aldrig... Det vette tusan?!? Mobilen, typ

3. Min blogg heter som den gör för att…
Inspirationen fick jag från låttiteln på en countryskiva. En f.d. kollega översatte sedan Try not to look so pretty till "Försök att inte se så snygg ut". Med tanke på innehållet skulle jag vilja säga att det är en mycket passande bloggtitel!

4. Vågade jag så skulle jag…
Skriva mer! Teve- och radiojobbet har gjort mig feg när det kommer till skrivandet och det känns som om jag inte längre kan skriva artiklar, reportage och krönikor. Å andra sidan vet jag inte riktigt när jag skulle ha tid att söka uppdrag och skriva heller. Kan inte någon bara kasta skrivjobb på mig?

5. Om tio år kommer jag…
Var tvungen att tänka efter och blev lite nervös när jag kom på att jag kommer att ha två tonåringar hemma om tio år, en 13-åring och en 17-åring.

Listan hittade jag hos Fifi.

Håll avståndet, tack

Jag gick fram till en man 55+ på mataffären och frågade varför han och hans bil hade legat så tight bakom våran bil på 40-sträckan utanför affären.
"Så nära var det inte", fräste han.
"Jag tycker att det är otäckt när folk kör så nära, särskilt nu när det gär risk för att vägarna fryser på", förklarade jag och nickade mot Sockertoppen och Lil'Bro. 
"Jamen så nära var det inte", surade han och gick vidare.
"Ja, bara tillräckligt för att du skulle blivit av med körkortet om en polis såg", svarade jag och gick vidare jag med.

Vad är grejen med att man inte kan hålla avstånden? Fattar folk inte vilka krafter som sätts igång i en krock? Fattar folk inte att de kan skada andra men också sig själv? Idioter!

Drar lättnadens suck

Vi träffade en ruggigt bra läkare på barnmottagningen i dag. Han undersökte, lugnade och tog några fler prover för att få sin teori bekräftad. De nya provsvaren har inte kommit än, men mest troligt var det en dunderförkylning som blev en infektion som muckade med körtlarna i magen vilket i sin tur gjorde rejält ont i både rygg och mage och nu orkeslöshet som baksmälla. Så efter över tre veckors funderingar kan vi äntligen dra en lättnadens suck.

Bloggläsare med dold agenda

En av mina bloggtexter ska vara med i en masteruppsats som ska skrivas nu under våren. Kvinnan som ska skriva om ett fenomen hörde av sig per mail och förklarade upplägget:
"Jag är inte ute efter att göra någon illa eller att utelämna någon. Jag kommer inte att skriva ut varken namn eller bloggadresser. Däremot kommer jag att skriva vilken sajt jag får berättelserna ifrån så kan jag inte lova fullständig anonymitet", skrev hon.

I blogginlägget hon har hittat här på "Försök att inte se så snygg ut" skulle jag vilja påstå att jag är sårbar på ett sätt som jag inte är när jag bloggar om vardagen eller föräldraskap. Sårbar men också fullt medveten om forumet. Därför gillar jag att hon frågade först, men det är ju egentligen inget man kan förvänta sig i dag.

Förra veckan publicerade en av lokaltidningarna en artikel som handlade om människor som bearbetar sin sorg på nätet. Som exempel lyftes en kvinna vars son är mordmisstänkt. Mamman bloggar för att bearbeta det som hänt och hade väl egentligen inte tänkt att någon skulle hitta till hennes "lilla" blogg. Det gjorde folk.

Den här kvinnan är inte den första som bearbetar sorg på nätet och det var ett ämne som morgontidningen ville lyfta i och med rapporteringen om mordet. Därför skickades en reporter hem till mamman. Efter att de resonerat fram och tillbaka bad mamman reporten att inte använda henne som exempel.
"Naturligtvis tycker jag att hon förtjänar respekt. Jag tycker också att vi har skrivit om ämnet med respekt. Innan publiceringen hade jag och skicklige reportern en god dialog. Därefter beslutade jag, i min roll som utgivare, att vi skulle publicera artikeln på det sätt vi gjorde", skriver chefredaktören och förklarar att det inte är tidningen som har dragit fram mammans blogg i offentlighetens ljus. Det har hon själv gjort genom att publicera sig på nätet.

Mamman blev förstås väldigt upprörd, kände sig sviken av reportern och frustrerad över det svar hon fick av chefredaktören. Han förklarade hur de hade tänkt och föreslog att hon skulle anmäla tidningen.
"En blogg på nätet är offentlig, det bör var och en som väljer att publicera sig ha i åtanke innan de väljer att publicera sig i just offentligheten", fortsätter chefredaktören som tyckte att mammans bloggande har ett allmänintresse.

Något säger mig att tjejen som hörde av sig till mig angående sin uppsats skulle respekterat mitt svar om jag hade svarat nej, men samtidigt får man som bloggare inte glömma bort just det att ens blogginlägg kan hamna i fel händer. Om det är något som skrämmer mig? Nej, men jag förstår mammans frustration.

Suddiga vardagspixlar

Jag förstår inte riktigt hur jag tänkte när jag sa att jag längtade efter hösten?!?

Och så lite kaffe på det

Efter två timmars sömn och en kopp kaffe är jag människa igen! Nu ska barnen hämtas hem!

Snålt med sömn

Av någon besynnerlig anledning kunde jag inte skjuta undan de jobbiga tankarna i går kväll så när klockan närmade sig ettsnåret blev jag rejält stressad. Jag skulle upp 3,5 timme senare.

Vanligtvis brukar det räcka med att jag fokuserar på hur skön kudden är eller hur mörkt det är i vårat sovrum för att slippa fastna i sömnstressen, men i går kväll gick det bara inte. Ibland kan det hjälpa att läsa, men inte ens det hjälpte.

Nu kan jag bara konstatera att knappt tre timmars sömn är så fattigt att jag inte ens törs tänka på det. Min mamma hade rätt när hon sa att man inte ska räkna antal timmar man sover. Som tur var slutar jag så pass tidigt i dag att jag hinner sova ett par timmar innan kidsen ska hem.

Suddiga vardagspixlar

Jag byter sängbord som andra byter trosor. Först hade jag ett vardagsrumsbord.

Sen kom jag på att jag kunde ha farsans gamla kista.

Kistan behövdes i vardagsrummet så jag bytte jag till ett gult bord som egentligen är ett köksbord men som Sockertoppen gjorde sina läxor vid fram tills han fick ett nytt, stort skrivbord.

Lil'Bro behövde ett skrivbord så nu har jag ett sidobord som har stått ute på balkongen.

Länkkärlek

"Att diskutera varför människor näthatar är svårt. Kanske ska vi fokusera på hur vi bemöter det. Jag föreslår tystnad, hur svårt det än är, och hur mycket det än rycker i knytnävarna. För när det handlar om människor som kränker för njutnings skull kommer det förmodligen aldrig finnas ett argument som biter," skriver Karin på sin blogg Karins konstgrepp.

Precis! Var en gås och låt skiten rinna av dig!

Katta Kvack funderar på hur länge man kan stämpla bloggandet som ett fenomen?!?
"Jag tycker ju personligen att bloggandet inte ens 2005 var att benämna som ett fenomen. Jag, och många med mig, hade redan bloggat i flera år vid det laget (jag sedan 2001) och i USA var ordet blog sedan länge något etablerat och välkänt."

Suddiga vardagspixlar

För att muntra upp oss stannade vi till hos min barndomskompis som har blivit med valp. Vi var helt saliga när vi åkte därifrån.
"Kan inte vi få en hund", frågade ungarna när vi åkte därifrån och om det inte vore för att jag hade lite förnuft kvar efter första mötet med valpen så hade vi åkt till byn och hämtat hem en av hans brorsor.

Länkkärlek

"Ni som läser många bloggar, hur bra tycker ni att ni känner dem som skriver? Känns det som om ni vet allt om personen? Och hur ärliga tror ni att bloggarna är? Måste man överhuvudtaget vara ärlig", undrar Peppe på sin blogg Livet & Helsingfors.

Nej, det måste man inte. Låt oss ta "Försök att inte se så snygg ut" som ett exempel, jag har valt att inte skriva om vissa derlar i mitt liv, men jag tycker inte att bloggen känns fattig för det. Jag tror inte ens att det märks alla gånger.

Sorg och glädje kan samsas

Jag tar en bit prinsesstårta som blev över från i morse och tänker på hur dubbelt livet är. På en och samma dag firar jag min yngsta sons tredje födelsedag, ser hans totala glädje över att äntligen få bli stor, för att ett par timmar senare få veta att en äldre släkting hittats död ungefär samtidigt som vi satt tillsammans i Lil'Bro's säng i ett virrvarr av presentpapper, gossedjur och kuddar.

Hans mamma lever fortfarande, hon är äldre än genomsnittskvinnan i Sverige, och i morse fick hon höra det ingen förälder ska behöva höra – att hennes son är död. Jag kan inte sluta tänka på henne. Det spelar ingen roll hur gamla barnen är, de ska inte dö före sin mamma och pappa. En del av mig vill bara sätta mig i bilen och köra upp till Norrbotten och smeka henne över kinden, koka kaffe, torka tårarna, laga middagen, men jag är sjuk och hon har folk runt omkring sig.

På bordet framför mig ligger apelsinskal från i morse när Lil'Bro ville ha en frukt. Vi ska fira honom i dag, med fredagsmys och allt. Precis som jag hade gjort om döden inte hade stövlat in oanmäld, men jag kommer också berätta om en man som kallade mig Sandra och som jag har så många minnen av. För jag känner mig ledsen i dag, mest för andras skull men framför allt för hans mammas skull, och det är inget jag kan eller vill dölja. Som tur var får både sorg och glädje plats i samma rum.

Fan ta dig döden

Kunde du inte knackat på först. Frågat om det var okej om du kom nu eller om du skulle komma tillbaka om ett par år? Du kan inte bara dyka upp sådär och hämta folk som inte har levt klart än. När ska du lära dig det, att du inte bara kan stövla in sådär?

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 194

Den här morgonen har vi hurrat högt för treåringen Lil'Bro! Efter en hel del födelsedagsnerver, presentöppnande och tårtätande sitter han på golvet och leker med sitt nya lego. Själv blev jag nostalgisk och letade reda på bilden ovan.
"Morsan ska bara ta ett litet bloss..." (Om du inte fattar, titta noggrant på bilden)

"Hallå jag håller på att dö här"

"Det kan bli så om man har feber", lugnade sköterskan på andra sidan luren. Själv ville jag göra EKG, men gick med på att återkomma om hjärtat inte lugnade ner sig.
"Och så tar du lite febernedsättande, okej?"
"Okej..."

Jag fick sådana där hårda slag, ungefär som om hjärtat gör en volt i bröstkorgen, flera gånger efter varandra. Det gick över när jag stoppade i mig ibuprofen, men för en liten stund var jag helt säker på att mitt hjärta var på väg att lägga av. Det vore inte första gången det hände en kvinna i min släkt. Därav min stora rädsla att dö stora hjärtstoppdöden.

Suddiga vardagspixlar

Pysselstund.

Lässtund.

Länkkärlek

På tal om att di där bloggkommentatorerna utmålat Quetzala som en ”pillerknaprande, anorektisk mediahora” har Eric Rosén bloggat smart om saken här:
När man omskriver någon som en ”pillerknaprande anorektisk mediahora” på Stureplan.se blir den personen själva antitesen till vimmelbilderna sajten gjort sig känd för. Inte minst plåtar de Quetzala Blanco när hon ”vimlar” och det kommer de fortsätta med. De vill bara lägga till brasklappen ”var inte den du är” medan de håller på.

Läs! 

Uppdate: här bloggar Quetzala själv om saken och där kan man läsa följande kommentar: "Vuxna kvinnor som är utbildade lärare. Man kan bli rädd för mindre." Jag skulle då inte vilja att våra ungar satt i Bloggkommentatorernas klassrum och med tanke på deras låga nivå just nu skulle jag tro att de skulle svara något i stil med:
"Ahmäää. Skulle inte vilja ha dom där heller."