Suddiga vardagspixlar

Inget ovanligt i hans liv.

Inget ovanligt i mitt liv.

Inget ovanligt i hans liv.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 214

Häromdagen skickade jag ut en fråga om barn och sömn på Twitter. Vi har nämligen hamnat i en situation där vi måste se över våra barns läggtider.

Fram till alldeles nyligen har vi lagt di där brorsorna samtidigt vid 19.30, men nu fungerar det inte längre.Efter tandborstning, läsning och kramar så kan den äldre inte somna. Det är förstås inte så värst konstigt, han är fyra år äldre än sin bror. Jag är förstås fullt medveten om att vi inte riktigt har hängt med i utvecklingen i den här frågan, men jag känner mig inte helt bekväm med att han somnar förs vid halv nio, ibland senare än så. Det blir för lite sömn.

Jag vet att ett par av er har barn i ungefär samma ålder, 6-8 år. Hur fungerar det hemma hos er? Man ska inte jämföra barn, det här med sömn är högst individuellt, men jag är nyfiken på hur andra gör!?!

I en iskall värld

Tydligen har folk så fullt upp med sitt att det inte finns tid över för att hjälpa ett skadat barn. Det är inte bara i Kina det händer också mitt på dagen på en gata i Sverige där det kryllar av människor, både i och utanför bilar.

I dag blev ett barn som jag gillar hur mycket som helst påkörd av en bil vid ett övergångsställe när det var grön gubbe. Hon hade tur och blev inte allvarligt skadad, men bilisten smet och som om det inte vore nog stannade ingen människa för att hjälpa henne.

Jag blir fylld av vrede när jag tänker på att vi lever i ett samhälle där folk åker förbi ett skadat barn. Vad är det för fel på folk? Det är dags att göra något åt det här för så här kan det inte fortsätta. Jag vill inte leva i en iskall värld där vi inte har tid för varandra, inte ens för barnen.

Suddiga vardagspixlar

Duken Runa har flyttat hem till oss!
När vi kollade på världscupen i dressyr i helgen pratade jag och Sockertoppen om hans framtida samling av hästar. Han har en idé om att börja med ett sto så att han kan få ett föl och på den vägen är det... Jag är förstås välkommen att söka jobb på hans gård, men det är han som bestämmer.

Snöns frånvaro gör mig våldsamt trött. Det är alldeles för mörkt ute.

Tekniken gör vård av sjukt barn så mycket lättare!

Uppe på hästryggen är jag ingen mespropp. Där har jag sitter jag stadigt och har full kontroll över situationen.

Länkkärlek

"För alla som har delat säng med en bebis vet att dom tar plats som kungar. Själv har man fått lära sig att sova på en linjals bredd längst ut på kanten."
Hittat på bloggen Vardagslinjer som är ruggigt bra!

Upp i sadeln

Jag kände mig stark när jag lämnade stallet i dag, men det kände jag mig inte när jag kom dit två timmar tidigare.

Under dagen har jag kämpat mot mitt dåliga humör och känslan av uppgivenhet. De senaste gångerna har jag nämligen haft motgångar i stallet så jag kände att det inte var lönt att åka dit. Det kommer bara bli samma sak igen. En nervös ryttare och en irriterad häst. Till slut insåg jag att jag skulle ångra mig rejält om jag inte åkte dit.

Innan jag gick in i boxen tog jag ett djupt andetag. Hästen gick undan, jag kände mig kass och det var upplagt för ännu ett misslyckande, men så kände jag bara att "men vad fan, nu eller aldrig" och lät min ena hand glida in under manen. Det fungerade. Jag hittade lugnet och behöll det även när hästen testade mig.

Vilken känsla!

Jul, jul strålande jul

"Det får bli en säsongsanpassad fråga: Hur och varför firar du jul? Hur tänker du runt julklappar till barnen? Våra barn i allmänhet har ju sjukt mycket leksaker. Jag får alltid ångest över det, varje jul (minst)", skriver Kakan.

Svar: vi kör varannat år hemma hos min mamma, varannat hos min snubbes föräldrar. Därför ser vårat julfirande olika ut från år till år, men grundstommen är nog densamma. Gröt, gemenskap, mat, pepparkakor, gran, tomte, julklappar, chokladaskar och så massa ljus.

Sedan var min pappa förstås tvungen att dö just på julaftonsmorgon så min jul är fortfarande rätt skör, men det blir lättare för varje år. Jag tror inte att han skulle vilja att mitt liv stannar upp bara för att han inte är kvar, det gäller också julfirandet.

Vad gäller julklapar tror jag vi köper förhållandevis väldigt lite till våra barn jämfört med andra. Det har blivit så. Vi satsar på en riktigt bra pryl som står högst upp på önskelistan. Sedan får di där brorsorna förstås någon fler grej också, böcker, spel, pussel och kanske någon bra att ha-grej. För vi är ju inte de enda som ger julklappar och jag tror inte på att dränka barn med julklappar. Överflödet mår ingen bra av.

Bloggläsandet tar tid

Sakta men säkert är jag på väg ur bloggkrisen jag hamnade i. Kanske var lösningen att säga det rakt ut? Ofta känns det ju bättre efter att man sagt som det är, men Jessika hade i alla fall en relevant fråga:
"Vad i herrans namn ska du göra med all tid om du inte ska blogga? Skulle det inte kännas lite tomt?"

Svar: man kanske kan tro att jag skulle frigöra sjukt mycket tid om jag drog mig undan från "Försök att inte se så snygg ut", men sanningen är den att det snarare handlar om aktivt bloggande max en timme om dagen. Det som tar mest tid är faktiskt att läsa och kommentera andras bloggar. Så om det var tid jag var ute efter skulle jag nog göra rätt i att ransonera mitt bloggläsande.

Den där karriärskrisen

"Hur valde du yrke? Jag har pluggat upp alla mina csnpengar, tappat bort alla drömmarna och sålt smöret. Har du några tips på hur man som 35-åring kan ta tag i livet och börja om...", undrar AnnaKaroline CC.

Svar: jag sökte till journalistlinjen för att bli skribent, helst ville jag skriva om böcker, men blev alltså radiojournalist. Ett jobb jag älskar. Trots det slåss jag mot känslorna du beskriver med jämna mellanrum, men nu har jag en tillfällig paus när min arbetssituation för första gången sedan år 2008 är någorlunda trygg. Det är en skön känsla, men jag kan inte riktigt slappna av för jag vet att det kommer en tid då inget kommer att vara självklart. Ännu en gång. Så jag förstår vad du menar med att tappa drömmar och sålt smöret. Däremot har jag inga bra tips mer än att inte ge upp?!? Kan du inte plugga halvtid på distans, satsa på en hobby? Något kul och utvecklande? Kanske kan det ge dig styrka att förändra situationen?

Suddiga vardagspixlar

Vi har för första gången vita sängkläder. Får en skön hotellkänsla när jag lägger mig.

Det bor barn här.

Alltid den krångligaste vägen.

I väntan på lunch! Den äldsta har tejpat fast en minilampa ovanpå sin bygghjälm från en av landet största byggfirmor. Himla fiffigt.

Det spelar roll

Vi satt vid köksbordet bland urdruckna kaffekoppar, utslagna tidningsbilagor, tallrikar med halvätna mackor och så alla ljus, massor av ljus utställda lite varstans på bordet, när min snubbe plötsligt bröt tystnaden. 
"Har du varit inne på din blogg i dag?"
"Nej", svarade jag frågande.

Han sträckte över sin datorn till mig och jag hann knappt läsa ens ett par meningar förrän jag började gråta. En människa som kände min pappa har tagit sig tid att lämna en lång och innerlig kommentar. Jag vill att ni ska läsa den, inte bara för att visa vilken fin pappa jag hade men också för att det är sådant här som gör att jag älskar Internet:
"Jag har just hittat din blogg, jag bor inte i Umeå längre och den hade undgått mig av någon outgrundlig anledning. Plöjde delar av arkivet och fastnade på en bild av din far. Med ett stort leende och ostyrigt hår. Precis som jag minns honom. Under ett par år umgicks han mycket med min far, som också är drabbad av det du kallar den svenska folksjukdomen. Det var rörigt hemma hos oss under de åren: konstant folk som kom och gick, trasiga själar som hittade gemenskap runt vår alltför slitna köksbord. Sömnlösa nätter för mig och mina syskon när "festen" hade gått överstyr och urartat i sedvanligt storbråk. Jag minns också din pappa, som utmärkte sig genom att vara den ende av alla våra frekventa besökare som faktiskt tog sig tid för mig. Som frågade hur jag mådde, som gav mig goda råd och som alltid hade ett vänligt leende över. Och som pratade om sin äldsta dotter som då - tror jag - fortfarande bodde i Stockholm. Hur otroligt stolt han var över dig. Men allt det där vet du förstås redan. Det var iallafall fint att läsa hur du gör för att ta ditt liv vidare efter den inverkan att växa upp med en sjuk förälder oundvikligen har på det. Du vågar sätta ord och det är så sjukt viktigt."

Tiden inför jul är alltid lika skör. Fastän jag med glädje tänder första ljuset i adventljusstaken är det också förenat med sorg och en påminnelse om att det snart är fyra år sedan pappa dog. Men den här kommentaren fick mig att återvända till minnena av en annan pappa än han som knarkade ihjäl sig. Det är jag djupt tacksam över.

Hur många gånger har jag inte tvekat innan jag lämnar en kommentar, tänkt att vad spelar mina ord för roll och klickat bort mig via någon länk? Så fel av mig. Det spelar roll.

Suddiga vardagspixlar

Det stämmer att jag har hängt upp en adventstjärna i fönstret utan sladd och glödlampa, men vi har annan julbelysning och barna har valt nya julgardiner. Vi har till och med en ljusslinga i syrénen på gården som glittrar så fint. Nu är vi rustade för ljuständning, pepparkaksätning, julmust och glögg. Bring it on bara! Sedan var det den försvunna snön, men det orkar jag inte tänka på... För det är ju bara deprimerande.

Lyxproblem

Det kan hända att jag i vredesmod hängt upp en adventstjärna utan sladd och glödlampa med argumentet att vi ändå har så många andra lampor som lyser upp. Precis som Therese E undrar jag nu varför det inte säljs färdigmonterade stjärnjävlar?

Smårädd ridtjej, that's me

Både Anna Hovskägg och Josefine funderar på det här med att jag har börjat rida i vuxen ålder.
"Jag är sugen på att börja nu när jag läst här hos dig. Jag red när jag var liten och höll sen på med voltige i tio år. Men nu vill jag bli peppad till att faktiskt ta tag i något som kan bli en "riktig" hobby. Ridning känns så maffigt. Det är så tydligt en grej man går iväg och gör, som tar tid. Plus att det är så mäktigt att sitta uppe på en stor häst och känna att man behärskar situationen", skriver Josefine.

Och Anna Hovskägg skriver "Jag är också nyfiken hur det är att komma in i ridskolemiljön som vuxen och nybörjare... Har du något mål, eller är det självaste hästnärvaron och ridningen som lockar?"

Svar: vore det inte för Sockertoppen skulle jag nog aldrig börjat rida själv. Det var när jag insåg att jag tog över ryktborsten och hovkratsen, inte för att curla honom utan för att jag blev så sugen, som jag förstod att jag måste ta ett steg tillbaka och anmäla mig till en egen ridkurs.

Som ponnymorsa känner jag mig säker och rätt cool, men när jag ska hantera de stora hästarna på andra sidan stallgången känner jag mig liten, halvkass och rätt dålig. Det har gjort mig ödmjuk på ett helt nytt sätt och jag tänker att ju mer stallvana jag får desto säkrare kommer jag känna mig. Det är egentligen först när jag sitter uppe på hästryggen som jag kan slappna av. Jag har inga egentliga inga långsiktiga mål med ridningen mer än att jag hoppas få mer stallvana och så vill jag väldigt gärna vill galoppera ut i det fria i vår! 

Jag förstår precis vad du menar Josfine, till en början tänkte jag att Sockertoppen lika gärna kunde följa med till stallet. Det finns alltid arbete att utföra eller någon häst att kela med, men så tänkte jag på det jag och min snubbe så ofta pratar om. Hur viktigt det är att få gå hemifrån själv ibland, men framför allt värdet i att ha en egen hobby. Mitt stora intresse har ju varit sociala medier, men det kan jag ju sköta hemifrån. Det är först nu som jag lämnar hemmet och gör min grej på egen hand.

Den här hösten i stallet har lärt mig mycket om mig själv, men framför allt har den lyft upp vår unge som har ett tungt år bakom sig. Det är jag ridskolan evigt tacksam över!

Syster vill ge syster julklappsbok

"Min lillsyrra är 16 år gammal. En ganska tyst tjej, hon läser mycket, och tränar med sin hund. Hon träffade en kille i våras och det är så himla bra tycker jag, det är ju alltid fint att ha någon som tycker om en menar jag. Hur som helst, nu kommer julen, och jag tänkte ge henne mitt ex av Fittstim, och undrar om du har några fler boktips som kan passa en blyg 16åring", undrar Veronica.

Svar: jag har läst väldigt få ungdomsböcker i vuxen ålder och minns inte riktigt vad jag läste när jag var tonåring, men vad sägs om ett seriealbum? Jag tokgillar Liv Strömquist och tänker att hon är en bra förebild för unga tjejer. Annars har jag hört att Onekligen-Lisas bok Det är så logiskt, alla fattar utom du är riktigt bra. Det är en ungdomsroman om en trovärdig ungdomsvärld, full av kärlek, bortglömda läxor och sömnlösa nätter.

På Tonårsboken bloggar tre tonåringar i samma ålder som din lillasyster om sin läsning! Där kanske du kan få lite tips!

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 213

Efter amningen måste sömn vara det ämne som folk lägger sig i mest om hur andra föräldrar gör. Vad som verkar glömmas bort är att alla föräldrar kämpar, sliter och försöker att få vardagen att gå runt. Visst finns det undantag, men den gruppen nog väldigt liten.

Får man inte sova blir man galen och det är antagligen anledningen till att många desperat försöker sig på olika metoder medan andra redan har gjort det innan det brakat loss och hela familjen går på knäna. Hur man än gör finns det alltid någon som har åsikter om det och det verkar som om man aldrig riktigt kan göra rätt heller. Låter man barnet sova hos sig så är det fel och samma sak om man försöker få sin unge att sova i eget rum. Jag tänker att det blir så tydligt när jag läser blogginlägget barn som sover gott och hela nätter i olika rum på Written by Alex apropå Underbaraclaras blogginlägg Att känna sig själv är snällt mot andra. 

Jag vet precis hur det är att ha ett barn som inte sover och hur det till slut vänder upp och ner på hela familjens tillvaro. Ingen är glad, varken föräldrar eller barn. Jag fick till och med problem med min nacke, men jag överlevde de där två riktigt tunga åren. Vi överlevde. I stället för att lägga mig i hur andra gör vill jag bara ge ett par uppmuntrande ord till alla er som är i den situationen vi var i. Fortsätt kämpa! Jämför dig inte med andra. Be om hjälp. Sov när du kan. Det blir bättre. Ditt barn kommer också att sova "ordentligt" till slut! Det törs jag lova.

Ett ordnat kaos

"Åh, jag som är mitt i en kommande flytt vill ha ett hemma hos-reportage! Det ser ut som att ni har så himla fint hemma. Om du inte vill fläka ut allt på bloggen så kanske någon "min favvoplats i hemmet och varför", skrev Mirijam.

Köket

Bokhyllan som rymmer allt och leksaker på golvet.

Nedervåningen är sjukt svår att belysa. Vi måste ha smålampor i varje hörn.

Sovrummet.

Lil'Bro är sjukt nöjd över sin tigertavla!

En 7-åring och hans rum.

Matbordet och i bakgrunden syns våra nya orangea gardiner.

Lampa i sovrummet.

Det ligger leksaker överallt, men det är okej. Hemmet är ju barnens lika mycket som vårat.

Länge stod den där spegeln lutad mot väggen, men nu är den faktiskt upphängd. Den röda stolen köpte Lil'Bro på en loppis förra året.

Tidningar, blommor, ljusstakar, datorer och leksaker på bordet. Helt i sin ordning.


Fick piedestalen på skoj av en kompis. Det fick bli ett nattduksbord.

Jag är ju ingen inredningsfotograf direkt, men så här ser det ut hemma hos oss. Rörigt, mycket grejer och massa färg. Ett ordnat kaos, skulle man kunna kalla det.

En av mina ovanor är att köpa inredningstidningar, vilket jag bloggat om tidigare, och då brukar folk alltid ha så många idéer om varför det ser ut som det gör hemma hos dem. Själv har jag ingen aning. Vi har sällan någon baktanke med att prylar vi köper ska matcha med det som redan finns hemma hos oss, vi köper det som är fint.

På tal om inredning och inspiration satte jag och mina läsare ihop en lista med inredningsbloggar. Klicka och bli inspirerad:
Inredningsbloggar, del ett
Inredningsbloggar, del två

"Inte är någon masterchef"

Lisa hade två frågor. Först undrar hon om jag är bra på att laga mat:
"Du skriver inte om mat som många andra gör så jag tänker att du inte är någon masterchef. Jag gillar att få matinspiration för jag tycker det blir trist med mina egna recept i längden. Men samtidigt gillar jag att din blogg inte handlar om mat för du skriver så bra om mycket annat. Jag gillar att hänga med i din vardag!"

Svar: jag har aldrig varit genuint intresserad av att utveckla min matlagning. Det jag redan kan räcker gott och väl för att få variation på tallrikarna. I perioder kan jag tycka att det är rätt kul att laga mat och lär mig nya recept, men oftast blir det bara det gamla vanliga.

En maträtt som har hängt med i många år nu är morotspastan, som min morsa har lärt mig laga. Riv 2-3 morötter som du fräser tillsammans med en gullök och massa vitlök. Häll på krossade tomater. Salta. Peppra. Ju längre det kostar desto godare blir det. Servera med pasta och fetaost.

Apropå det här med att blogga om mat är jag mycket imponerad av matbloggare! Det är en egen konstform! Jag efterlyste faktiskt bra matbloggar för en tid sedan. Klicka på länkarna för inspiration:

Matbloggar, del ett
Matbloggar, del två
Matbloggar, del tre
Matbloggar, del fyra

"När kan man lyssna på dig på radion?"

Svar: jag sänder morgonradio varje måndag till onsdag.

Den vackra men ensamma

Det är något med fotbollsfruns liv som fascinerar mig. Hur hon bryter upp och följer sin man till nya städer och ibland nya länder där hon lämnas ensam under säsongerna, är det inte seriespel är det landskamp. 

Min snubbe reser mycket i jobbet i perioder så jag vet hur hur det är att ensam försöka få logistiken kring barn att gå ihop och hur frustrerande det kan vara att bära ett helt hem. Då har fotbollsfruarnas liv verkat så mycket mer glamouröst, men efter att ha snöat in mig på genren fotbollsfruar i bloggvärlden har den bilden förändrats. Den ensamhet de ofta beskriver är inte nådig. Hon försöker hitta hem i en helt ny stad långt hemifrån med vetskapen om att det mest troligt bara är tillfälligt. Snacka om kämpe!

Alla sliter vi med våra familjer och barn och vad ska man egentligen göra om man råkat kära ner sig i en fotbollsspelare eller någon som reser mycket i jobbet? Kräva att sin partner byter jobb? Är det kärlek? Nu har min snubbe långt ifrån lika många resdagar som en fotbollsspelare, men det här är något vi ofta bråkar om. Han med sitt dåliga samvete och jag med min frustration. Men jag är glad att vi pratar om det, att det är okej att tycka att det är skit ibland. För det är det för båda två. Sedan tror jag att man kan kompensera sin frånvaro, inte med presenter utan med kärlek och närvaro. Där är jag priviligerad. Sluta aldrig snacka om det, är mitt råd.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 212

Efter skridskoåkningen i söndags hamnade vi på en hockeymatch där något av juniorlagen spelade. En man lite längre bort uppmärksammade mig om Lil'Bro's blick ner mot isen och hockeyspelarna.
"Nu är det kört", flinade han och jag tänker att det nog kan stämma.

Jag är djupt imponerad av vår ryttare till barn. Han är sju år gammal och hanterar djur som väger 450 kilo - ryktar, tränsar och sadlar. Travar själv och följer instruktioner.

Det är inte precis billigt att ha barn, särskilt om man har ungar som vill rida och spela ishockey... Det finns förstås en minimal chans att det betalar igen sig i framtiden. Låt oss hoppas att jag har närt en ny Rolf-Göran Bengstson och en Foppa vid min barm.

Mitt i en bloggkris

Att blogga eller inte blogga och i så fall hur, det är veckans fråga och jag verkar inte vara ensam om att ifrågasätta det egna bloggandet. Tycker att Jessica sammanfattar mig bra:
"AMO som bloggkrisar."

Precis! Jag bloggkrisar. Så nu tänkte jag göra som min bloggkompis Josefine och öppna en frågelåda. Ni frågar vad ni vill så svarar jag med nya blogginlägg. Erfarenheten säger mig att det är ett bra sätt att få igång blogginspirationshjärnan.

Fråga på!

Ingen Mia Skäringer direkt

Jag är ingen Mia Skäringer som ställer sig framför publiken med alla skavanker blottade, men jag har funderat mycket på det här med att blogga om det som skaver och gör ont. Vart går gränsen eller rättare sagt min gräns? Och har det förändrats med tiden?

Just nu vrider och vänder Peppe på frågan om det så kallade lyckobloggandet på sin blogg Livet & Helsingfors:
"Jag vill inte bli påverkad av det är snacket, men jag kommer ändå på mig själv med att fundera om mina inlägg eventuellt kan verka skrytiga eller för trevliga. Och när jag skrivit nåt jag efteråt är osäker på får jag alltid lust att skriva om mina fasansfult fula och krokiga tår eller hur töntig jag är som inte vågar föreläsa på finska."

Det finns så många idéer om bloggandet, men jag tror inte att det skadar att vara lite mänsklig på Internet så länge man stannar upp ibland och funderar på vad man håller på med. Om det nu är vad man vill. Så vart går då min gräns? Visst händer det att jag gläntar på dörren till det mörka när jag bloggar, men ska jag vara helt ärlig händer det inte så ofta som jag vill tro.

Jag har alltid tänkt att jag varit en sådan där bloggare som vågar lite extra, men tittar jag tillbaka på mitt bloggande har något hänt med tiden. Det är mindre svärta och mer vardag. Kanske hänger det ihop med min livssituation än att jag censurerar mig. Jag känner mig helt enkelt nöjd just nu och det speglar bloggen. Sedan att man gnäller lite ja, det hör ju till.

Länkkärlek

En annan anledning till att inte sluta blogga är alla välskrivna blogginlägg jag vill tipsa om t.ex. Den rätta kroppen för en mamma.
"Sluta hata på den som inte pallar, ta istället en tur på stan med magtröja eller utan bh. Ändra intrycken istället för att ställa ytterligare krav på de som redan dukat under."

Tinar upp en frostig relation

Helt enkelt är det inte att avsluta en över sex år gammal relation. I stället för en kärleksresa, som många par brukar ta till när det krisar, gav jag "Försök att inte se så snygg ut" en ny look, kanske känns det lättare att återkomma när det känns nytt och fräscht?!?

Det har varit fint att läsa era uppmuntrande ord och jag har funderat lite på det Mammacita skrev - vem bloggar man för?
"Har tittat in nästan dagligen i tre och ett halvt år och om det tog slut, ja alltså det skulle kännas tomt. Samtidigt förstår jag om glöden har slocknat, vem är det då man bloggar för? Då blir det mest ett borde."

För mig blev det nog inte ett borde, det handlar snarare om ett bleknande intresse. Fast när jag väl tänker på saken skulle jag aldrig kunna lämna bloggvärlden helt och jag känner mig inte redo att göra slut med "Försök att inte se så snygg ut" än. Med det skrivet lovar jag ingenting, men min kära bloggkollega KattaKvack har helt rätt i det hon skriver:
"Tar man en paus får man lite tid att känna efter. Känna om man saknar bloggandet som uttrycksform, eller om man helt enkelt inte alls saknar det. Och en paus kan ju vara precis så kort eller lång som man själv vill - läsarna väntar kvar. Men att tvångsblogga, det är bara själadödande."

Jag har redan sagt allt

Efter över sex års bloggande känns det inte lika roligt längre. Jag vet att bloggpeppen går i vågor, men det var längesedan jag kände så här och det oroar mig.

Jag startade min första blogg för att ta mig ur en svår skrivkramp. Jag var så sjukt imponerad av alla som så självklart öste ur sig text på Internet och ville göra samma sak. Efter det första publicerade blogginlägget, som jag inte ens kan minnas vad det handlar om, var jag fast. Under åren har jag skrivit kilometervis med text om allt från vardagsbestyr och lyxproblem till sorg, föräldraskap, konsumtion, populärkultur, bloggande, journalistik, förebilder, mat och nu på senare tid om mitt plötsliga hästintresse.

Det har varit svinkul, framför allt att ha en egen publik att diskutera med i kommentarsfälten, men nu har jag försökt hålla uppe peppen alldeles för länge. När jag väl kommer hem från jobbet känns det som om jag redan har sagt allt, men jag har tänkt att det här bara är en fas som går över. Lusten kommer åter, så brukar det ju fungera.

Bloggandet har varit mitt intresse, men nu vet jag inte riktigt vad det är längre? På sätt och vis känns det som om jag tar förgivet att jag vill blogga, att det måste vara så bara för att jag har gjort det i så många år. Så nu är det dags att ta reda på om jag verkligen vill blogga och i så fall hur det bloggandet ska se ut. Hur det går till vet jag inte riktigt mer än att jag måste ge det lite tid.

Länge leve "Försök att inte se så snygg ut"!

Lyxproblem

Det är ruggigt dyrt att ha kort hår! För att se lika snygg ut som jag gjorde i somras när jag klippte av mig allt hår skulle jag behöva klippa mig var sjätte vecka, men vem vill spendera nästan 6 000 spänn på sitt hår per år?!?

Mer om att se sig själv i andra

"I ett Blondinbella-Sverige där man inte får visa svagheter och förväntas vara helt ansvarig för sitt välmående, fyller hon ett växande behov av förutsättningslös förståelse. Visst är det lätt att se en röd tråd från mamma Maritza Horns Jämmer och elände till dotterns deprimerande titlar Destruktiv blues och Det känns ännu sämre nu. Men hennes allvar är befriande och får henne att framstå som en bildare sekondant till tvångsglädjemotståndaren Barbara Ehrenreich (Författare till förra årets Smile or Die - How Positive Thinking Fooled America and The World)."
- i Fokus om Melissa Horn.

Helt enkelt, mår man dåligt kan man lita på att Melissa Horn finns där och mår lika kasst själv, åtminstone genom sin musik.

"Jag är apan som liknar dig"

Medan vi syr på våra förebilders kostymer är det lätt att glömma bort att de kanske vill rita upp sin egen modell. Mia Skäringer skriver om det i en krönika i tidningen Yourlife.
"Jag föreställer mig en Avig Maria. Vit slängkåpa med luva att dra över huvudet när världen gormar. Duvblåa och skitiga rosa skynken att beröra med. Avskavt nagellack för att den heliga mdoern inte så ofta hinner med sig själv. Guldskimmer över trasiga nätstrumpbyxor. Skrapsår på knäna som en symbol för det som varit. Ett hemligt leende för att jag går vidare. För det som kommer. Ett kors för min tro och ett blödande hjärta för kärleken. Och en jävla massa matkassar från Willys."

Jag förstår att förebildskostymen är tung att bära upp, att den kan få ryggen att bli lätt förstenad när den är ritad av andras uppfattning om en. Mia påminner oss om att vi speglar oss i våra förebilder, ser oss själva. Att det är kraften i oss själva som strålar ur våra förebilders ögon.
"Jag är apan som liknar dig. Du vet. Ge kärleken till dig själv. Rikta den inåt."

Nog för att jag skulle kunna stalka mina förebilder och kasta mig runt halsen och säga "förstår du hur mycket du betyder för mig. Fattar du det??" med något desperat i rösten, men jag förstår vad hon är ute efter i krönikan. Vi ser oss själva i andra människor som vi själva utsett till förebilder, kan identifiera oss och mår bra av det.

Man glömmer så lätt

Vart är snön? Nu börjar jag bli desperat. Förra året vid den här tiden var det snöoväder och ett tjockt snötäcke hade lagt sig över Västerbotten, men i dag är gräsmattorna gröna. 

Av en slump tittade jag i bildmappen från november 2007 och hittade bilden här till vänster. Den är tagen i slutet på månaden.

Vad snabbt man glömmer! Här har jag gått omkring och tänkt att vintern i ljuva Västerbotten kommer i oktober, att något måste vara rejält fel men helt ovanligt är det inte med ett milt och snöfattigt november.

Fast nu tycker jag att snön får komma! Jag är så vansinnigt less på det här dystra mörkret.

Aj

Jag nös sönder min rygg i morse. Nej, jag skojar inte. Efter fyra nysar var jag inte beredd på den femte så det sa pang i mitt ryggslut.

När morgonmänniskan i mig får tala

Jag hade nästan glömt bort hur skönt det är att vara hemma själv på förmiddagarna. Min tid är ju vanligtvis där vid fyrasnåret när jag sitter i mörkret med hörnlurarna och en filt virrad runt mig. Det är min tid och jag tar tillvara på den.

I dag ska jag hoppa in och sända ett annat radioprogram så jag börjar inte förrän klockan 10.00. Så nu sitter jag här och dricker mitt kaffe, surfar runt på bloggar och lyssnar på Anna Ternheims senaste skiva. Det känns nästan som i våras när jag jobbade kväll vissa veckor. Då hade jag all tid i världen för mig själv, något som är en småbarnsförälders största dröm.

Fast ska jag vara helt ärlig börjar jag hellre tidigt. Nu har jag visserligen haft en ovanligt skön morgon. Vi åt frukost tillsammans och sedan lämnade jag barnen på föris och skolan. Efter det åkte jag hem igen och åt frukost i lugn och ro. Jag har hunnit läsa igenom tidningen, sminkat mig och ringt det där samtalet jag funderat på så länge. Å andra sidan har jag ju en hel arbetsdag framför mig till skillnad från när jag jobbar morgon. Hade det varit en sådan dag skulle jag alldeles strax slutat och åkt hem.

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 211

Vi satt samlade vid köksbordet. Den ena fullt fokuserad på sin knäckebrödmacka och den andra slevade i sig yoghurt när Zlatan plötsligt dyker upp i tidningen.

Det är i och för sig inget ovanligt att Zlatan är med i sportbilagan, men just den här morgonen blev det lite dramatiskt.
"Min Zlatan", ropar Lil'Bro glatt och ber mig läsa artikeln för honom.
"Han äj bäst", sa han efteråt och av någon anledning kom vi in på Zlatan som privatperson och då berättade jag att han är pappa. Lil'Bro stirrar på mig, tittar på idolen i tidningen igen och börjar gråta.
"Varför är han inte min pappa?"

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 210

Vad gör du klockan 08.00 en lördag? Själv kommer jag ha uppkalvade byxor för att inte blöta ner mig eller hänga i den lilla bassängen med Lil'Bro. Sockertoppen ska nämligen börja simskola och den tiden var det enda som fanns kvar och passade oss. Klockan åtta en lördag. Oh the joy.

Länkkärlek

"min häst tränar bäst med lite grisfösning", twittrade Steffo Törnquist glatt, vilket innebär att hans häst i så fall sitter fastspänd i en sulky och får elstötar som hästen aldrig kan springa ifrån.

Det här uppmärksammade Linda, som bloggar här, och hon har inte bara suttit hemma och varit arg utan gjort något konstruktivt av ilskan. Läs mer här.

Suddiga vardagspixlar

En annan bra sak med stallet är att man inte klumpas ihop bara med folk i sin egen ålder, vilket är rätt vanligt bland idrottande barn! I dag stod en sjuåring och snackade med två tolvåringar när en artonåring gick förbi och sa hej just precis innan en man i 60 årsåldern stannade till och gav ett par uppmuntrande ord innan han svischade vidare i stallgången.

Länkkärlek

"En förtryckt grupp bär inte ansvaret att ändra på omgivningens attityder. Ansvaret är mitt. Så, för första gången i mitt liv såg jag till att aktivt interagera med en romsk person", berättar Karin på sin blogg.

Lästips

"Dagens föräldrar är i allmänhet  engagerade och ambitiösa i sin roll som fostrare. De läser böcker och diskuterar föräldrandet med andra föräldrar, även i offentligheten. Få detaljer i barnuppfostrandet är för små för att förtjäna en rejäl diskussion på nätet. Barnvagn kontra bärsele, den optimala åldern för dagisstart, den optimala åldern att få syskon, problemet med könskodade barnkläder, sockerkonsumtionens faror, nätets faror, val av skola; barnuppfostrandet är inget som lämnas åt slumpen. Föräldrar vill naturligtvis optimera sina barns livschanser och är därför angelägna om att göra medvetna val, i stort såväl som i smått. Det är begripligt och rimligt. Men det är slående hur absolut frånvarande diskussionen om hur man bäst introducerar barnen till samhällskeendena är på föräldraforumen.  På nätet finns hundratals diskussionstråder om hur man talar om alkohol med sina barn eller om hur man varnar dem för nätpedofiler men en tråd om hur man talar med sina barn om hatet mot romer eller om bombningarna i Gaza är otänkbar. Hur man bäst introducerar barnen till nyhetsförmedlingen verkar vara en icke-fråga."

Tack Fröken N för länktipset!

Vill men kan inte sova

Vissa dagar har jag fortfarande kvar adrenalin i kroppen när jag kommer hem från jobbet efter en sändning. Då är det svårt att komma till ro och jag kan definitivt inte somna fastän jag är trött.  I dag är en sådan dag.

Så slog det mig att jag säkert har missat någon bra serie som jag skulle kunna lägga mig och slötitta på i stället för att ligga och vrida mig i sängen. Har du något bra förslag?!?

Föräldraargumentet

Jag tycker att det är så oerhört fascinerande med människor som tar till föräldraargumentet "sen jag blev förälder så" för att få mer styrka i sina argument. Det luktar härskarteknik.

Kommentera mera

"För min skull kan du väl ta dig tid att välja ett passande smeknamn! Det blir så mycket lättare att hålla reda på vem som skriver vad när folk inte lämnar anonyma kommentarer", så står det i fönstret som dyker upp när man ska lämna en kommentar här på "Försök att inte se så snygg ut"

Jag skrev det efter att det hade dykt upp en hel del anonyma kommentarer i flera olika diskussioner. Det handlar inte om den typiska anonyma kommentaren som vill förminska eller förnedra, inte alls faktiskt, utan kloka, fundersamma kommentarer. Men det blev svårt att hålla reda på vem som skrev vad. Därför uppmanar jag nu till att använda smeknamn, men det betyder inte att man inte kan skriva under med sitt eget namn.

Helt enkelt, vill man inte skriva under med sitt namn så kan man välja ett passande smeknamn!

Tack på förhand!