torsdagen den 12:e april 2012

Min modiga vän

Lite rädd men mest imponerad. För ganska precis tre år sedan fick frågan om jag hade kaffe hemma och tid för besök. Jag minns hur jag stammade ur mig ett ja.

Ibland kommer livet emellan. Med alla sjukdomar som har avlöst varandra det senaste halvåret har jag knappt haft tid för mig själv, men i dag åt vi lunch tillsammans. Samma person som imponerade på mig för tre år sedan genom bjuda in sig själv. Så modig är inte jag, men det är hon. Vi kanske inte känner varandra på djupet än, men hon är en sådan där person som man vill vara med. En vän utan krusiduller och omsvep. Helst bo granne med och kunna stövla in hos i tid och otid och hon hos mig.

När vi skildes åt i dag tänkte jag på det här med att skaffa nya kompisar när man är vuxen. En del av mig har alltid sörjt att mina vänner är spridda över landet och ofta på resande fot. Jag har aldrig tillhört något kompisgäng och vissa stunder har jag känt mig ganska ensam. Samtidigt har jag inte varit särskilt framåt när det gäller att skapa nya relationer.

Det pratas så mycket om hur svårt det är att få nya vänner när man är vuxen, men en sak har jag lärt mig av min modiga vän och det är att det handlar precis lika mycket om att våga som att ge och ta.

19 kommentarer:

  1. Ja det behöver jag göra. Ibland är jag deppig över hur vissa försvinner/försvunnit och ibland känner jag att nu jävlar ska jag ta tag i det där. Men så måste man/jag våga också. Ibland gör jag det. Och då känns det så himla bra och fint.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför tror du att man fegar ur när man vet hur bra det kan bli?

      Radera
  2. åh, jag har inte heller haft kompisgäng, och vännerna är spridda osv... men en stor fördel är ju de där enskilda spännande personerna som man möter. det gör det så värt. fint att ni har funnit varann!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen precis, spännande personer som man möter genom livet. Vissa passerar, andra stannar kvar!

      Radera
  3. Åh! Det där hade verkligen kunnat vara skrivet av mig. Blir alltid lite avis på kompisgäng men gör inte heller mkt för att åtgärda problemet själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man måste helt enkelt våga!

      Radera
  4. Jag känner igen mig så! Jag har haft kompisgäng, men nu bor vi alla på olika håll, och ensamheten blir så påtaglig i Stockholm. Men jag vet inte var jag ska leta vuxenvänner, men jag jobbar på det.

    SvaraRadera
  5. Så sant det du skriver. Vi flyttade till Umeå för några år sedan och det är först det senaste året som jag har lyckats få bekanta. Jag kallar dem inte för jag känner dem och de känner mig inte så väl att bli kallade vänner. Det är ofta svårt att få vänner/kompisar i vuxen ålder, speciellt när man är mammaledig, pluggar enstaka kurser eller jobbar extra.
    /Linda H

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår precis! Och du, hoppas du trivs i Umeå!

      Radera
  6. Fint! Och skönt att läsa att man inte är ensam. jag har också kompisar som är utspridda lite överallt och inget riktigt kompisgäng. Har funderat mycket på hur man gör egentligen för att träffa nya vänner när man är vuxen, och inte riktigt hunnit - eller prioriterat - att ta tag i det heller. Men det är bara att våga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den dagen kommer, när du känner att du har tid att prioritera! Mna måste orka också, nya relationer kräver ett annat engagemang, åtmisntone i början.

      Radera
  7. jag är ju själv en av dem som har flyttat ofta och mycket och bara lämnat kvar allting. och det gár inte en dag där jag känner att jag saknar mina vänner hemma i tyskland. det tog mig 2 ár efter flytten till oslo att bygga upp nágot som med mycket god vilja skulle kunna kallas för ett socialt nätverk, och genom att lägga ner mycket mycket tid och kontaktarbete tror jag att jag kan säga att jag har 3 vänner där. nu har jag flyttat, och jag vet att om inte jag hör av mig om och om igen sá gár den kontakten förlorat.

    nu flyttade därifrán till Uppsala, och jag känner mig alldeles utmattat av bara tanken av att behöva börja om. det tar energi att alltid vara den som ringer och frágar om man ska ta en kaffe. det tar energi att veta att om man inte är den som hör av sig sá är det i alla fall ingen som hör av sig till mig, och dá blir man helt ensam. som tur är har jag en vän här frán förr, och en bekant frán oslo. men, ärligt talat, det räcker inte, inte för mig som fortfarande tycker att det är bäst med vänner där man bara kan ringa och frága om de är hemma och om man kan komma förbi pá en kopp té. sádana vänner har jag faktiskt inte haft i min närhet sedan jag flyttade frán tyskland för 2,5 ár sedan.

    och sá sitter jag själv pá ett café och hör folk vid bordet vid sidan snacka om att det är sá svárt att fá vänner i vuxen álder. javisst är det det. det tar tid och energi och det är mödosam, men i slutändan sá är det ju värt det, för annars är man helt ensam. folk verkar tro att vännerna kommer av sig själva, men det gör de inte. jag har försökt med att gá pá kurs och med att prata med folk som sitter bredvid mig pá táget till stockholm och med att gá med i en förening. men det tar inte bort kravet att man máste höra av sig. man máste höra av sig och framförallt sluta och sitta och vänta pá att andra ska göra jobbet át en.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker du sammanfattar det så bra! Man måste höra av sig, sluta vänta på att andra ska göra jobbet åt en. Men att det är jobbigt i början, men så himla värt det!

      Radera
  8. Men Hallå!!! Det är väl självklart att jag vill komma på kaffe hos dig! Jag menar har du nu bott granne med båda mina bästa vänner tyder det ju på att du måste ha väldigt god smak och då var det inte svårt att våga, hahaha! Det bästa med att skaffa nya vänner när man är vuxen tycker jag är dels att man äntligen känner sig själv och att man väljer de människor som man verkligen är intresserad av att lära känna. Man vet vem man är och vad man vill ha för relationer liksom och så kör man på det. Ibland funkar det ibland inte men man måste våga ta för sig lite.

    Se bara hur bra det gick!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett bra sätt att se det på, att man får vänner genom aktiva val och inte bara klumpas ihop för att man råkade gå i samma klass!

      Radera
  9. What a coincidence! Var på Bölesholmarna förra helgen med hundarna, på vägen hem tänkte jag...hm kanske skulle höra av mig till Alexandra och höra om hon bjuder på en kaffe men så blev jag sådär "svensk" och tänkte..nja jag kanske tränger mig på..och for hem istället.
    /T

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äsch det var ju dumt, att du inte hörde av dig! Jag har alltid kaffe!

      Radera
  10. Det är ju på sitt sätt fascinerande att så många vuxna känner igen sig i detta. Har vi blivit så introverta och rädda för nya möten med människor vi inte känner att vi längre inte vet hur vi skall "tackla" situationen? Jag har heller aldrig haft många vänner, inga barndomsvänner som finns kvar i gemenskapen, och har alltid tyckt det svårt att hitta umgänge i vuxen ålder (lämnade hemstaden och flyttade till annan ort, Umeå, med min flickvän). Må vara att jag har bra arbetskollegor på mina två jobb (forskare och instruktör) samt studiekamrater på utbildningen, men riktigt nära vänner är det få om. De jag har bor på i olika orter (en här i Umeå men som snart drar till Karlskrona av alla ställen, Piteå och Amsterdam) så träffar dem inte alltför ofta.
    När vi flyttade hit så var vi två studenter med barn, så vi passade ju inte direkt in i de studentikosa arrangemangen. Det är först på senare tid vi faktiskt börjar ha ett lite mer "vettigt" umgänge men alla år utan hade ju definitivt kunnat vara bättre än de var. Vuxna vänner är helt enkelt skitsvårt! Så jag säger som det gamla tv-programmet, hur gör djur? Egentligen?

    SvaraRadera

Dela vidare?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...