onsdagen den 19:e december 2012

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 324

Varför är barn och döden ett komplicerat kapitel för oss vuxna? På fredag ska jag och Sockertoppen köra rakt norrut för att gå på min gammelmormors begravning, men jag känner mig inte helt bekväm med att han ska följa med. 
"Han kanske tycker att det är jobbigt...", har jag hönsat på här hemma.

Lillebrorsan i familjen stannar hemma. Det känns som att han är alldeles för liten för att gå på begravning och visste inte ens om att hans egen gammelmormors mamma levde. Storebrorsan hade ingen djupare relation till min gammelmormor, men han minns hennes kornblå hus, den vita hammocken och att hon bjöd på mackor med mycket smör på och saft och bullar när vi var där. Nu är hon död och han ska följa med upp till Norrbotten, till släkten.

Vi har pratat om hur en begravning rent praktiskt går till, att vissa kommer att gråta och att man inte vet riktigt hur man reagerar under en begravning. För det är sorgligt, men också ganska fint. Det tar tid, man måste sitta still och sen får man fika efteråt.
"Okej", svarar han ungefär som om det vore det mest naturliga att gå på begravningar fastän det här blir hans första.

Jag tänker på blogginlägget Det där med olika sätt på bloggen Liftarens guide till mig, som skrivs från New Zealand. Det handlar om barn, döden och begravningar: 
"Det är alltid massor med barn på begravningar här, alltså ingen skulle drömma om att fixa barnvakt till sitt barn för att de ska på begravning, aldrig, och jag har aldrig sett ett barn tycka att det är konstigt eller läskigt att se en död person."

Kanske för att de vuxna låter barnen ha en okomplicerad syn på döden? Jag har alltid tänkt att vi har en avslappnad syn på döden i vår familj eftersom vi tidigt fick förklara det definitiva med döden för Sockertoppen när min pappa dog. Det har aldrig varit svårt att prata om döden, har jag känt, men nu när vi ska stå vid min gammelmormors kista känns det annorlunda och nästan lite läskigt.

Jag förstår att det här handlar mer om mig än om honom. Det är jag som tycker att det känns jobbigt att gå på hennes begravning och en liten del av mig vill skydda mina barn från allt jobbigt här i världen, även om blir ett missriktat beskydd. Det är alltså jag som måste slappna av och inse att jag inte kan skydda barnen från livet.

15 kommentarer:

  1. Jag förstår din oro men jag tycker att du resonerar så rätt. Kommer säkert att sluta med att du blir stolt över hur väl han hanterar det. Det är väl ändå samma kille som var så fin när du berättade att hon gått bort?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror att det kommer gå hur bra som helst, men du vet... Är lite hönsig.

      Radera
  2. Mina föräldrar lät mig gå på alla begravningar av våra äldre generationer, och jag har varit på en del. För mig har det alltid kännts bra och högtidligt. Jag är väldigt glad att jag fick vara med dels för att det är naturligt och det kommer nog kännas lättare nu när (ta i trä, hoppas det tar hundra år tills dess)mormor, morfar, farmor generationen försvinner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, får man inte gå på begravningar kommer det ju som en chock sen när någon nära går bort.

      Radera
  3. Tycker också du resonerar rätt. Samtidigt minns jag själv att jag inte fick följa med på min morfars begravning när jag var 4 år. Jag led inte av det då, men tycker fortfarande att det är synd att jag inte fick vara med. Känns som att morfar bara försvann. Poff. Utan hejdå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan/får barnen inte följa med på begravning måste man nog låta dom ta avsked på ett annat sätt, särskilt om det är någon som stod en nära.

      Radera
  4. Det är ju något väldigt positivt när barn är med på begravningar. Jag brukar tänka när jag längtar efter situationer med personer som försvunnit, att om jag kunde gå tillbaka så skulle jag ju mista mina barn!
    Just på begravningar behövs synliga bevis på att livet rullar vidare :) Och barn brukar ta det mesta naturligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "barn brukar ta det mesta naturligt." Det är det som är så fint med barn, undra när den egenskapen försvinner och varför?

      Radera
  5. Åh fina du och fina Sockertoppen.

    Hm tänker att det här är lite rude och lättare sagt än gjort, men; projicera inte din hönsighet på honom!!!! Vet att du inte gör det men jag skriver det för att jag vill ha den påminnelsen helst varje dag. Tänker ibland på min bästis pappa som har varit jääättehönsig med henne hela livet: i dag är hon sjukt ängslig och orolig inför det mesta. Speciellt sjukdom (hypkondriker), död osv då han var (är) likadan. Jag lyssnade på en barnpsykolog en gång som sa "ta med barnen på begravningar!! Gör inte döden till något tabu för dem, de är så kloka och påhittiga själva, de kan tackla allt det där som vi tycker är jobbigt och svårt". Tänker att en inte behöver sätta en unge framför en skräckfilm, men att gå på begravningar är ju liksom verkligen någonting som hör livet till (tyvärr). Och det vet barn.

    Kram till er
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag väl hönsar är han inte i närheten. För precis så, vill inte ha ängsliga och oroliga barn. Men klart som att man som förälder funderar, oroar sig och grubblar... Vore konstigt annars. Däremot behöver det ju inte gå ut över barnen.

      Radera
  6. Ja, det är väldigt intressant hur vi handskas med döden i förhållande till barn. Och som du skriver handlar det nog ofta mer om oss själva och vår rädsla än barnens. Det kommer säkert gå jättefint för honom. Det låter som du är väldigt öppen mot dina barn med vad du känner och det kanske är huvudsaken, att han känner sig trygg med dig, och det gör han ju garanterat oavsett hur du reagerar med hur öppen du är med dina känslor för honom för då vet han ju också att du har kontroll.
    Min mormor dog julafton förr förra året. Min sambo och dotter var hos hans föräldrar och jag hos mormor och sa hejdå. Innan de skulle hämta mormor ringde jag och bad dem komma för att också säga hejdå, och det är inte förrns efteråt som jag reflekterat över hur självklart det var i stunden där jag inte hann reflektera över min dotters eventuella reaktioner på döden, att hon skulle komma och vara med mig. Och jag tänker att det säger något, den där intuitiva känslan av att det är något självklart och naturligt, att vi inte behöver vara så rädda.
    Jag hoppas det går bra och att ni får en fin resa du och Sockertoppen. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl precis så det ska vara, något självklart och naturligt!

      Radera
  7. Precis som alla andra sagt här tidigare så tror jag att det är en god idé att ta med Sockertoppen på begravning!

    Jag jobbar som begravningsentreprenör och har bara goda erfarenheter från att ha med barn på begravningar. Det kräver dock att man är otroligt tydlig med sina ord och sin förberedelse. Man måste välja ord som faktiskt beskriver vad det är att vara död, vad som kommer hända före och efter, hur det ser ut under begravningen, att det finns en kista och vad en kista är för något osv. Och man får gärna upprepa flera gånger. Men det låter ju som att det är precis vad ni har gjort!

    Jag hoppas att ni får en fin resa och ett riktigt fint avsked.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket spännande jobb du har! Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter!

      Radera

Dela vidare?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...