torsdagen den 13:e december 2012

Han kallade mig Sandra

 
Ibland tänker jag på hur det skulle vara om pappa fortfarande levde. Hur många gånger skulle han ha blivit nykter och drogfri och hur många återfall skulle han ha tagit de här snart fem åren?

Hade han bott kvar i den där opersonliga lägenheten som blev hans borg mot omvärlden? Vad hade han gjort om dagarna? Kanske hade han fått ett jobb till slut, något att göra om dagarna för att hålla sig sysselsatt och inte gå vilse i sina egna tankar, vilket fick honom att medicinera sig själv. Någon gång i veckan skulle jag ringa honom och han skulle retsamt kalla mig Sandra sådär som han gjorde eftersom jag var Sandra för honom, inte Alexandra.

Jag kan fortfarande bli förvånad när jag tänker på att han är död. Han den där bullriga typen som tog så mycket plats. Hur kan en sån person bara försvinna, inte finnas längre? Skrattet har sedan länge tystnat, jag minns inte ens hur det lät, men så tittar jag på en bild och plötsligt står han där framför mig och vi tittar på varandra. Två personer som inte kom överens men ändå älskade varandra. Då känns han levande för en liten stund.

8 kommentarer:

  1. Fint! Kramar och glad lucia

    SvaraRadera
  2. Vackert skrivet om kärleken till familjemedlemmar. Inte alltid lätt men viktig att ha i bagaget inför livet.

    Ha en fin lucia!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man lär sig av livet även när det är tungt.

      Radera
  3. Jag tänker ibland på en historia jag läste i biografin om Elsa Beskow där hon fanns i tårar på sin 70-års fest, omgiven av en hel hord barn och barnbarn. När någon av hennes barn frågade varför hon grät så talade hon om att hon saknade sin far. Hennes far dog när hon var 15 år.
    Jag kände mig på något vis tröstad av historien i sorgen efter min egen far, borta sedan 27 år. Att tiden läker alla sår är en sanning med modifikationer, och det är kanske tur. Jag skulle inte vilja vara utan de "levande" stunderna.

    SvaraRadera

Dela vidare?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...