tisdagen den 18:e december 2012

På smällen - Sakta men säkert

Vart tog flåset vägen? Där stod jag, fylld av träningspepp, och undrade vad som hänt!?! Jag var andfådd och mina kinder var flämtande röda redan efter fem minuter.

Det som vanligtvis brukar vara min uppvärmning kändes som ett halvt maraton. Jag insåg att jag måste dra ner på tempot rejält för att orka och ganska precis en halvtimme senare hoppade jag av maskinen. Jag orkade inte ens tänka på styrketräning utan åkte hem, duschade länge och la mig i soffan där jag blev kvar resten av kvällen.

Jag var ändå lite förvånad på väg hem, tänkte att det här är ju löjligt Jag är ju vältränad, men så kom jag på att jag är gravid i vecka 16 och inte har tränat ordentligt på två månader på grund av illamåendet från hell. Men jag gjorde det i alla fall, tränade, och här sitter jag nu en bit efter midnatt och känner mig uppåt! Det var jobbigt då men känslan efteråt så värt det!

4 kommentarer:

  1. Vad duktig du är! Blir väldigt imponerad. :)
    Grattis förresten till att du är så långt gången, hoppas att du börjar bli mer och mer lugn. Själv är jag i v28 nu och börjar precis förstå, hoppas och längta, kanske på tiden rent praktiskt ;).

    Jag har som bestämt mig för att börja kommentera din blogg mer också. Läser den tusan varje dag men kommenterar väldigt sällan, oftast i så fall i samband med, hm, mer politiskt innehållsmässiga inlägg, som jag förövrigt uppskattar väldigt mycket. Du lyfter sociala förhållanden på ett väldigt lättsamt och tydligt sätt. Men jag ska börja kommentera även "vardagsinläggen" mer som jag också uppskattar väldigt mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för den här kommentaren, så peppande!

      Radera
  2. Hej Alexandra!

    Läst din blogg ett tag, men vi känner inte varandra personligen. Blir extra kul att läsa nu när du är gravid, eftersom jag också är gravid (v.21). Dock är vårt första barn och så.

    Jag funderar ibland på hur det verkar som att många föräldrar jämför barnen, prylar, beslut, barnuppfostrans och allt som sker kring föräldrarskap egentligen. Detta skrämmer mig en del. För jag vill inte bli bedömd. Speciellt nu när det är första barnet och det räcker med våra egna funderingar, min man och jag.

    Det kanske är naturligt att man jämför?

    Vad skulle du ge för tips i denna nya situation?(som dessutom är helt magisk och fantastisk!) m

    en funderingar dyker upp :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Får försöka återkomma om den här frågan i ett nytt blogginlägg!

      Radera

Dela vidare?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...