onsdagen den 12:e december 2012

Stress, smärtor och rotlöshet

En osäkerhet, mycket ont i magen och en ständig oro. Jag både vill och vill inte läsa boken Skitliv - ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad. Det var smärtsamt att ständigt känna sig utbytbar och stressande att inte ha en ekonomisk trygghet. Det är också vad boken handlar om. En ny arbetskultur som skapar stress, smärtor och rotlöshet. Vill jag öppna den dörren igen?

Jag visste vad jag gav mig in på när jag började jobba som radiojournalist, att jag skulle ha ett par hundår framför mig. Jag spottade ur mig nya idéer och drog igång olika projekt för att visa framfötterna, vilket lönade sig. Men jag hade ingen semester, vågade inte vabba och fick en klump i magen när jag själv var sjuk. Om jag säger nej nu ringer dom igen? 

Telefonen ringde. Tillfälliga kontrakt byttes mot programanställningar, långa vikariat, korta vikariat, timvikariat och projektanställningar på olika redaktioner. Jag skrev artiklar och krönikor, sände radio, producerade och hade jobbat med teve. Var som man säger multikompetent och väldigt flexibel. Ständigt på väg någon annanstans, men aldrig trygg. Jag blev arg på mig själv när jag lät oron, stressen och klumpen i magen ta plats. Har man jobb och arbetsgivare som vill ha en borde man vara tacksam. Bit ihop nu, Alexandra.

Det var också roligt, kreativt och utmanande. Problemet är bara att kroppen tog stryk. Ett osäkert jobb ger ett osäkert liv, det är ingen hemlighet, och det påverkar kroppen vare sig man vill det eller inte. Jag var inte ens 30 år och redan sliten. När det var som värst gungade marken under mina fötter.
"NEJ herregud, det är ingen fara...", svarade jag när människor i min närhet frågade hur det egentligen var.

Till slut kommer man till en punkt när det inte går att hålla uppe skenet om att allt är bra. Det hände mig för lite mer än ett halvår sedan när jag bestämde mig för att lämna allt det där. Det var inte värt det. Jag hade inte det där drivet man måste ha om man ska jobba som journalist. Som tur var fick jag ett roligt jobberbjudande i en annan bransch, annars hade jag nog kraschat i våras. Sedan någon månad tillbaka har jag en fast anställning och först nu börjar jag känna mig hel igen!
"Du ser så mycket nöjdare ut", sa en vän och precis så känns det.

Jag är hel, nöjd och tacksam.

13 kommentarer:

  1. Jag vet precis. Jag lämnade det där ständiga vickandet, med risk för "utlasning" som det sâ fint kallades. Har flera vänner som jobbat ihjäl sig i stockholmstrakten, och ett par stycken som precis fâtt sina första visstidsanställningar... efter sex,sju hundâr utan vâgade sjukdagar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känslan när man äntligen får en fast anställning, måste vara som att vinna på triss. Plötsligt händer det.

      Radera
  2. Jag är glad att du gjorde som din kropp sa. Fy fan för det här skitlivet att få ihop det! Jag träffar inte ens vänner längre pga orkar inte.

    Om det där jobberbjudandet med fast anställning ändå kunde komma till mig också, och gärna ett förstahandskontrakt så jag slapp hoppa runt så mycket geografiskt samtidigt. Det gungar under fötterna här med och hjärtat har börjat hoppa över slag (det är ju inte farligt dock sa läkaren, jag är ju så UNG, det klarar min kropp och mitt hjärta av!).

    Tror jag och många med mig kommer att dö i så kallad "förtid" pga detta. Jag tror verkligen det, och det känns skit. Skitliv! Allt skulle kunna vara så mycket bättre och tryggare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förr eller senare kommer det fasta jobbet, så är det ju, men vägen dit kan vara extremt påfrestande. Jag hoppas att det löser sig för dig snart!

      Radera
    2. VA sa läkaren att "det inte är farligt"!? Sånt här gör mig så jävla förbannad, det är ju ett klassiskt tecken på för mycket stress och för den som är uppe i det är det svårt att backa utan knuffar utifrån. Alla litar på läkare, jag känner flera stycken som inte har kunnat backa förrän en läkare har sagt stopp. Är du så också Asises? Klarar du dig? Jag frågar ärligt, för den där läkaren ska du inte lyssna på. Lyssna på dig själv. Jag har sett så många krascha åt alla håll och kanter, en kompis som är undersköterska hamnade på akuten med konstiga hjärtslag.

      Radera
    3. Ja det är sant! Hen sa "det kan vara så ibland" och att min ålder (25) tyder på att det inte är farligt. Borde kanske kolla upp det igen men jag, som andra sönderstressade också kanske känner igen sig i, blir helt sjukt liten ibland, speciellt när andra med högre status talar om för en "hur det är". Och att då som en liten timmis gå och säga till en läkare med lång utbildning och hög lön att, seriöst jag tror du måste göra om göra rätt, kolla mig igen - det känns så jävla jobbigt. Nu när jag skriver det så känns det ju helt absurt och också självklart, klart hen ska ta min hälsa på allvar! Men just där och då känner jag mig bara jobbig som tar upp hens dyrbara tid.

      Radera
    4. Du skriver hen. Jag blir nyfiken på om läkaren var en kvinna eller man. Vi som har varit en del i vårdsvängen har helt klart märkt av en skillnad i hur äldre manliga läkare och kvinnliga yngre läkare ser på hälsa och hur dom bemöter patienter.

      Radera
  3. Håller verkligen med dig! Jag räknas som arbetslös, är 22 år och har tre extrajobb. Det rings och på ett ögonblick ska man kasta allt man har framför sig för att rusa dit. Trots alla extrajobb så "tvingades" jag till en utbildning för att öka mina chanser att bli fast anställd någonstans. Jag studerade på heltid, jobbade efter skolan, eller jobbade hela dagen och fick göra det jag missat på skolan på kvällen. Jag jobbade 8-19, 7 dagar i veckan, 3 månader i sträck. Jag hade alltid en olustig känsla i kroppen där det kändes som hjärtat tillhörde en rädd liten kaninunge eller möjligtvis en fågels. 22 år, arbetslös och utbränd. Jag bröt ned men höll ihop tills studerandet var över. Lever fortfarande på trådar och undrar hur många år det ska vara så, en det känns bättre. Man får acceptera att det kanske ska duga såhär.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner med dig. Hoppas verkligen att det löser sig för dig snart, att tre extrajobb skalas ner till ett fast jobb eller åtminstone ett jobb med tillräckligt många timmar att kunna försörja sig. Då skulle du få tid att vila i det, att ta igen dig och hinna ikapp.

      Radera
  4. Känner väl igen mig i det du skriver. Har fem års erfarenhet bakom mig och ska just kliva på ett vikariat "med chans till fortsättning" (och det har jag hört förr). Känner att detta är sista rycket för sedan orkar jag nog inte heller mer. I min bransch finns knappt heller kollektivavtal så den individuella löneförhandlingen och de vassa armbågarna blir oerhört viktiga. Vet inte om jag har lust med det så mycket längre... Skönt att det löst sig för dig så att detta slipper gnaga på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas att du trivs på nya jobbet och att det faktiskt blir en fortsättning som inte tar slut förrän DU väljer det!

      Radera
  5. jag har varit i liknande situation förstår jag nu av din text, och jag tyckte det var fullkomligt vidrigt att inse att allt det där jag tog för sakens skull inte var värt det i slutändan. just den biten tog jag jättehårt, och kraschade av ren besvikelse. jag skulle önska att blivande journaliststudenter fick läsa din text, för det är nog så att några av er står ut med den där väntan på riktiga jobbet men tänk om man då är så slut att man inte kan ha roligt på jobbet längre? när man har tvingat fram idéer till arbetsplatser som inte ger den positiva feedback som man behöver (inte vet jag, omnämnande på julfesten eller bara en klapp på axeln från en chef på en trygg arbetsplats inte vet jag) kanske de "är slut" när man väl är på trygg mark och behöver idéer för att ha roligt på jobbet. Det är nog det största jag har lärt mig av min krasch, att fråga mig om målet är värt kampen. Tyvärr har det gjort att jag har backat för mycket en period, men det är kanske en livskamp för oss alla att hitta balansen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårt att hitta balansen när man känner att man är i händerna på arbetsgivarna, men det går säkert. Frågan är bara HUR GÖR MAN? Jag känner nu att jag hittat en bra balans i livet, men då jobbar jag inte 100 procent heller. Men tid kostar, så det är en prioritering jag har gjort att jobba 75 procent. Något man tyvärr inte kan göra när man är fast i vikarieträsket, då tar man oftast alla jobb man får och rycker in när dom ringer 06.30 på en tisdag fast man slutade jobba 22 kvällen innan...

      Radera

Dela vidare?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...