måndagen den 21:e januari 2013

"Egentligen är jag ganska trött på allt barnsnack, men...", del 329


 "För jag känner och känner till massor av feminister som likt mig diskuterat pojkars rätt till rosa, pojkars rätt till att vara känsliga och försiktiga och att man inte ska göra skillnad på könen när man uppfostrar sina barn. Och sen får de söner och det är murriga färger och stela jeans och skjortor och våldsförhärligande tryck för hela slanten", skriver Ellen i blogginlägget När teori och praktik inte möts som jag tycker att ni ska läsa.

Det här är mitt stora grubbleri. När smög sig pojkigheten in i vårt hem? För den har inte alltid funnits där eller åtminstone inte lika starkt som nu.

Malin Persson beskriver sina söner som är super boyish och Sigge Eklund pratar om att tröttna på konceptet söner i Alex & Sigges podcast. Han är inte trött på sina söner, utan på konceptet. Jag nickar igenkännande. Lil'Bowie existerar inte längre och hans lillebror vill bara ha på sig t-shirts med tryck, helst Star Wars-tishorna som han ärvt av sin kusin.

Det är väldigt pojkigt hemma hos oss just nu. Det blir tydligt när man tittar på deras klädstil och vilka leksaker de väljer att leka med. Försök komma med andra alternativ och du får en "men kom igen"-blick och kanske har det gjort att vi inte får ihop teori med praktik alla gånger?

Det är tur det inte bara sitter i kläderna, som Ellen också skriver, och även om man får jobba i motvind så ger man ju inte upp på sina barn. Jag vill inte att våra pojkar (snart tre stycken) ska stå tillbaka bara för att könsrollerna ser ut som de gör, men det märks hur starkt kidsen påverkas av sin omgivnings och samhällets förväntningar på pojkar.

PS Du läste väl Ellens blogginlägg också? DS

9 kommentarer:

  1. Svar
    1. Vi är nog många som funderar på det här

      Radera
  2. Jag förstår det där och undrar också allt det där och jag tycker du har skrivit så fina saker om dina sönder, och jag undrar hur jag själv skulle vara om/när jag får söner. Dock att jag minns att du skrev "vi måste köpa nya Ralph Lauren(?)-pikétröjor" och undrar lite varför, hade du sagt så om du haft döttrar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det blogginlägget du funderar är nog ett av mina sämsta. Jag skrev det för att jag blev så full i skratt när jag såg hur han är precis som mig. En tanke blir flera på två röda. Men det framgick inte alls. Ist blev det platt fall.

      Radera
  3. Samhället hinner ju ikapp tänker jag, och man kan ju inte göra mer än vad man kan.
    Men återigen, det gemensamma ansvaret, om vi alla gör lite så kommer det säkert att bli något mindre könsstereotypt på lång sikt. Jag tror på de små förändringarna som får ske hyffsat naturligt. Bara en sån sak som att dina grabbar hänger i stallet, det var det inga killar som gjorde på min tid och säkert inte jätte många idag heller, men det vittnar ju om att de är starka individer som går sin egen väg.

    Sen tror jag kanske att alla barn går igenom en fas där könsidentiteten är väldigt viktig, men om de är väl rustade och uppfostrade med ett "öppet sinne" så blir de nog trygga och kanske släpper mer på det ju äldre de blir.
    Sen tänker jag också att det viktigaste såklart inte är kläderna, det viktigaste är att alla barn ges samma möjlighet att visa känslor och utforska världen.

    SvaraRadera
  4. Jag hade också en t-shirt med Hulken på som min pappa köpte åt mig i London 1971:). Och jag är ganska tjejig...
    Skämt åsido så är ju de där svåra frågor. Som mamma till en pojke och tre flickor har jag funderat mycket på hur jag skulle göra och hur det blev. Min första är pojken och jag sydde Waldorfdockor och möblerade med docksäng och leksakskök. Sängen vändes upp och ner och blev en maskin och dockan satt olekt i ett hörn. När lillsyrran kom 2 år senare så tänkte jag att nu, nu blir det en tjej som kommer att kunna leka också med killarna. Och det kunde hon förvisso, men på ett mycket tjejigt vis... och så vidare...
    Jag tycker själv att jag jobbat emot stereotyper men så är man ju inte heller som förälder ensam om att påverka. Min bestämda åsikt är dock att det är personens personlighet som styr mest i hur det blir, oavsett vilka kläder man får.
    Lite bekymrad blev jag när pojkens första lillasyster, kanske tre år och med två killar som huvudsakliga lekkompisar, frågade; Mamma, när blir jag egentligen pojke?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nöjde hon sig med svaret?

      Radera
    2. Jo då :)! Hon frossade i kvinnlighet och blev kallad "Gypsy Queen" av dagispersonalen. Nu är hon 26 och har mycket bestämda åsikter om barns genusfostran. Vi får väl se hur det utvecklar sig om hon får egna barn...

      Radera

Dela vidare?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...