lördagen den 5:e januari 2013

På smällen - Tack till mödravården

Det var alldeles tyst i undersökningsrummet. Jag låg på en hård brits med hela magen blottad, lamporna i taket var släckta och läkaren såg koncentrerad ut. Först fick jag inte se något, men sen vände han skärmen mot mig och där slog det lilla hjärtat, boom-boom, och tändsticketunna ben sprattlade till.

För att göra en lång historia kort har jag haft sammandragningar, onda såna, till och från sedan någon vecka tillbaka och i går blev det värre. Smärtan hade letat sig bakåt mot ryggen och jag var tvungen att åka hem från jobbet. Den rutinerade barnmorskan på vårdcentralen skickade mig till sjukhuset. Där möttes jag av läkaren som förlöste Lil'Bro. Livmodertappen är inte påverkad av allt det onda och bebisen mår bra, tack och lov.
"Här ser du hjärtat, över 140 slag i minuten. Ser ut som en välmående bebis!"

Jag kände mig tacksam när jag åkte därifrån. Den trygga barnmorskan som sa åt mig att åka raka vägen upp till sjukhuset där jag blev omhändertagen direkt och så läkaren som hade samma smittande lugn som för fyra år sedan. Jag kände mig inte ett dugg orolig när jag åkte därifrån tack vare proffsen på mödravården.

Och sammandragningarna? Ja, de får jag tyvärr lära mig leva med... Det blir alvedon och vila när det gör som mest ont.

22 kommentarer:

  1. usch vad jag blev orolig och ÅH vad skönt att allt är bra och att de tog hand om dig som så bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Först tänkte jag att det inte var något att oroa sig över, men så skickade barnmorskan på vårdcentralen mig till sjukhuset. Då blir det genast en helt annan situation. Tur allt var ok, även om sammandragningar förstås inte är någon höjdare.

      Radera
  2. Så skönt att bebisen mår bra! Trist bara att du ska behöva ha onda sammandragningar även om de nu är "ofarliga". För att inte prata om den där oron. Som den fullständigt suger energi ur en.

    Jag kan inte annat än att hålla med om den fantastiska mödravården vi har här i Umeå! Efter att ha åkt på havandeskapsförgiftning och tagit prover varannan dag i två veckors tid så känner jag mig både tacksam och trygg i en rätt så läskig situation.

    Så dubbeltumme upp för NUS och mödravården!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dom jag träffat är urduktiga, trygga och förstående!
      Blev förstås väldigt glad när det var samma läkare som förlöste Lil'Bro, han var fantastiskt bra. Nu ska han flytta söderut, tyvärr.

      Radera
  3. Känner verkligen med dig. Hade sådana sammandragningar från v22 och framåt, men utan bra mvc. Det är först i efterhand jag har fattat vilka konsekvenser det hade kunnat få. Det gör mig förbannad! Tur och bra att du fick ett korrekt och professionellt bemötande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trist när vården skiljer sig så mkt. Bra på ett ställe, dåligt på ett annat.

      Radera
  4. Puh! Blev så inspirerad av ditt inlägg att jag skrev en roman ;) :

    http://koala.nu/kitchen/2013/01/05/att-fa-barn-att-ata/

    SvaraRadera
  5. Vad bra att allt var bra!:) Ha en skön kväll :) Anna

    SvaraRadera
  6. Emma med trean i magen6 januari 2013 17:35

    Skönt att höra att allt är bra med er båda två även om sammandragningar verkligen inte är trevliga att dras med! Värmen som sprider sig i bröstet när hjärtats pulserande hörs och den lilla kroppen dyker upp på skärmen är dock obetalbar! Längtar själv just nu till RUL som inte är förrän om tre veckor. Även om man försöker att älta längtar jag efter lite livstecken såhär i vecka 16 utan rörelser därinne...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och vi måste vänta tills den 14:e innan det är dags för rutinultraljudet. Då är jag mindre påverkad av allt det onda och oron och kan vara mer uppmärksam på vad som faktiskt händer på skärmen.

      Radera
  7. Emma med trean i magen6 januari 2013 17:37

    Skönt att hör att allt är bra med er trots att sammandragningar inte är roliga att dras med! Värmen som sprider sig i bröstet när hjärtats pulserande hörs och den lilla kroppen dyker upp på skärmen är dock obetalbar! Längtar själv efter RUL om tre veckor nu eftersom den lilla i min mage inte har känts av ännu i vecka 16.

    SvaraRadera
  8. Emma med trean i magen6 januari 2013 17:38

    Förlåt för dubbelkommentaren. Min telefon är så dum!

    SvaraRadera
  9. Alltid ska man behöva oroa sig, inte ens när de huserar i magen är man lugn...

    Hälsningar
    Therese

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men nu när jag vet att det är ok så känns det mindre jobbigt!

      Radera
  10. Usch och fy vad jag kan allt om sammandragningar. Tyvärr. Tycker att det skulle ha varit så mycket enklare om Braxton Hicks inte fanns. Men nu gör dom ju det och ska man välja är det väl bättre med såna än med riktiga. Men FYFAN vad less jag var. Skönt att allt såg bra ut i alla fall. Stor kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så dom heter så, Braxton Hicks! Varje dag lär man sig något nytt!

      Radera
  11. Fy tusan så jobbigt med sammandragningar, men så skönt att allt såg bra ut. Och skönt med lugna och trygga yrkesutövare. Kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mkt jobbigt och extra jobbigt blev det när barnmorskan på vårdcentralen tittade allvarligt på mig och tyckte att jag skulle åka upp till sjukhuset. Hade mer förväntat mig "vännen min, ta två alvedon och åk hem och vila. Sköt om dig nu." När sjukhuset är inblandat känns allt så allvarligt, men tur iaf att det inte var något farligt även om det är jobbigt och gör ont stundvis.

      Radera

Dela vidare?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...